Okej, here goes.
Nummer ett, jag är nu en förlovad kvinna på riktigt. Alltså trots att vi för ett bra tag sedan pratade om och bestämde att jo vi vill gifta oss med varandra, så tyckte J att han måste ändå får överraska mig och fria på riktigt. Så det har han gjort. Det var fint, jag grinade, han grinade. Mer vill jag nog inte berätta, finns ju stunder som faktiskt helt privata. Vi har fortfarande inte berättat för våra familjer. Ibland måste man få ha saker för sig själv en liten stund, eller ja sig själva och bloggen då. En liten hemlighet att fnissa åt. Men snart så. Och vi har bestämt plats och datum. Kanske även hunnit med ett litet minigräl när J insåg att jag inte vill ta hans efternamn.
Nummer två och hoppas verkligen att jag inte jinxar nu, för än är inga papper påskrivna. Men det verkar som att J fått ett treårskontrakt på en supermegafilm. Vi kommer att bli lite rika och så. Det är bra. Mindre bra eller kanske bra är att vi måste flytta. Jag är så trött på att flytta och börja om, oerhört mycket så. Samtidigt så lever ju den lilla nomaden någonstans längst där nere och blir glad av tanken av ny asfalt under fötterna. Nyhetens behag och allt det där. Hur jag bär mig för att skaffa nya kompisar i en ny stad utan ett jobb att gå till vet jag ej. Alls.
7 kommentarer:
Grattis! Grymt kul, att förlova sig är så himla fint, särskilt när man blir friad till på riktigt. Kul också med den blivande makens nya jobb, ekonomisk trygghet är viktigare än man tror-särskilt med en unge i släptåg. Var ska ni flytta?
Grattis i massor! Håller tummarna för allt! Och han kan väl ta ditt efternamn om det är viktigt för honom att ni heter samma, eller?
GRATTIS! Åh så glad jag blir för din skull. Jag önskar och längtar och hoppas att min käre pojkvän också ska slå till någon dag, men det verkar liksom aldrig hända... suck...
Cecilia: Tack! Det är inte mer spännande än Wellington, Peter Jackson-land. Och ja, pengar och ett hyfsat jämt flöde av den varan blir mycket viktigare med unge. Stavas trygghet antar jag.
Underlandet: Tack! Och jag tror att han kommit över efternamnsgrejen, tror mest att det var något han tog för givet att jag skulle göra och blev förvånad. Bland annat för att han hört mig prata om hur jag inte har något känslomässigt band till mitt efternamn, efter min morfar som ingen i släkten har kontakt med, och jag är den enda i släkten som fortfarande heter så förutom honom. Men samtidigt så är det ju MITT namn. Och dubbelnamn har jag aldrig varit så hot på.
Sara: Tackar! Och hoppas att det blir som du önskar en dag ganska snart.
Grattis!
Grattis, vad roligt! Wellington välkomnar er! Ja mr peter jackson, allas arbetsgivare.
Stort Grattis! Wellington blir säkert jättebra!
Skicka en kommentar