Tänker att J säkert kommer att få en hjärtinfarkt innan fyrtio. Hatar när han jobbar sexton sjutton timmar varendaste dag, vecka efter vecka. Han blir stressad, sur och trött. Jag känner mig så nedrans ensam och faktiskt inte så lite bitter.

När han är hemma en liten liten stund på eftermiddagen så kollar vi mest surt på varandra. Sen åker han igen. Nu berättade han precis att hans schema ändras den här veckan så att han jobbar fredag och lördag kvällar. Gu så kul att sitta hemma själv hela helgen och aldrig kunna gå ut och hitta på nåt med vänner eftersom vi visst har en unge som sover(förhoppningsvis) från klockan sju sisådär.

Pallar inte med såna här svängningar när vi är lyckligast på jorden i några veckor och sen inte alls.