Trollet tog sitt första steg i går. För att komma så snabbt som möjligt till sin pappa. Väldigt talande på något vis. Kan vi någonsin sluta förundras över att vi två har gjort henne. Hon är envis som mig och skrattar som J. Samtidigt som hon är helt sig själv.

Undrar så hur hennes uppväxt kommer att bli. Vem hon kommer att bli. Vem hon kommer att känna sig som. Kommer hon att känna sig svensk. Eller maori. Eller mest som en tvättäkta kiwi.Tänk om vi flyttar till Sverige och de andra barnen tycker att hon har ett konstigt efternamn. Tänk om hon första dagen i svenska skolan säger att min stam är dimmans barn och hon blir retad för det.

Tänk om hon blir sjuk. Eller börjar knarka.

Tänk att det är så kort tid de är så fullständigt beroende av oss. Att det börjar med ett litet steg för en nio månaders och jag blir helt blödig och tror att hon snart kommer flytta hemifrån.

mvh blödig tönt med vissa tendenser till onödig oro