Funderar lite till

Funderar vidare på om vi nu nått gränsen. Om vi inte orkar hetsa på i jakten efter att bli föräldrar igen. Jag minns att när jag pratade med en helt kass kurator (as a side note så sa hon till mig att om jag inte kunde skaaapa med min livmoder så måste jag skaaaapa kreativt) på kliniken förra året och hon frågade mig hur det skulle bli om det slutade så här, om vi inte blev föräldrar igen. Och jag blev helt hetsig och sa att jag struntar i om det kostar mig alla mina pengar (som om jag har några...), om jag gör tusen rundor av ivf, använder donatorägg eller adopterar men vi kommer att bli föräldrar igen. Den övertygelsen om att det måste bli så har liksom lämnat mig. 

Vi har ett fantastiskt barn. Hon förtjänar att jag orkar vara en bättre mamma än vad jag mäktat med när det snurrat på som allra mest och längtan rivit sönder mig. Det är det viktigaste. 

Sen försöker jag se fördelarna med att ha "bara" ett barn. Billigt! Kan bo kompakt, kan ha liten bil, kan resa billigt. Behöver ej ta på sig typ ett helgjobb för att ha råd att köpa alla ytterkläder svenska barn behöver. Kan lägga mer pengar på saker vi tycker är härliga mao resa. Plus att enda fördelen med att vara infertil är väl att jag aldrig mer behöver bekymra mig om preventivmedel. 

Sen tänker jag att vi har och kommer att ha extra tid och extra kärlek. Som vi kan göra något bra av. Vi kommer alltid ha några extra platser över i bilen till de barn som ingen skjutsar till träningar, extra plats vid matbordet, tid att packa en extra matsäck. Vi kan bli jourhem, fosterhem, ta emot ensamkommande flyktingbarn. Slösa denna uppdämda kärlek på de som behöver den.