Om att fortfarande vänta

Detta med att vi är i Sverige sedan slutet av juni utan att J har ett uppehållstillstånd och fortfarande inte har den blekaste aning om när han kan tänkas beviljas det (trehundratretton dagar and counting efter att vi ansökte). 

Enligt Migrationsverkets egna prognoser kan det dröja ett år till eller ett halvår eller så erkänner de att de verkligen inte vet. 

Jag känner mig så himla skyldig, vi borde ha gjort bättre research och inte bara trott på vad som stod på Migrationsverkets hemsida. Vi borde inte ha flyttat innan det var klart. Borde inte sorglöst tänkt att detta måste ju vara världens enklaste pga gifta, gemensamt barn och som superetablerat förhållande. 

J får inte jobba, vill inte söka jobb pga vet inte när han får uppehållstillstånd, kan inte öppna ett bankkonto, kan inte ställa sig i kö till SFI, kan inte ta ut någon föräldraledighet. Egentligen även oklart om han ens får vara i Sverige. Lagen verkar säga att hänsyn till vårt gemensamma barn gör att han får vara det. Migrationsverket säger att det kommer att prövas och att han riskerar utvisning men någon annan på samma verk säger att "det är lugnt". Han är i ett grått vakuum av ovisshet och inaktivitet. Man ba Welcome to Sweden! 

Oroar mig över att han aldrig kommer att trivas i Sverige nu. Oroar mig över att jag känner mig skyldig när jag går till jobbet. Har inte ens vågat räkna ut vad min lön egentligen kommer att bli efter skatt, vad den egentligen ska räcka till för tre personer. Så ja, oroar mig över pengar också.