Något har hänt på Kronan säger en lärare jag möter i korridoren med utropsteckenögon. Jaha oj jag måste springa säger jag. Och tänker att det är elever som bråkat kanske.
På bussen kollar jag lokaltidningen och Aftonbladet. Medan jag tragglade engelskaglosor med ett gäng barn så blev lärare och barn attackerade på en annan skola inne i stan. I vår stad. Ett vansinnesdåd. Det känns som att jag ska spy. Någon har gett sig på barn och lärare. På en skola!
Tre unga människor dör den dagen.
När vi flyttade till min hemstad sa jag till J "detta är den tryggaste platsen på jorden". Det kändes så för mig. Nu känns det som att vansinnet bor överallt, som att något förgiftat strömmar fram.
Fy fan för att leva i en värld där tankar om att det är tur att A har fått mitt röda hår istället för hennes pappas svarta krulliga och att hennes hud är ljus istället för mörk som hennes pappa har farit genom mitt huvud.
2 kommentarer:
Ja, hjälp. Att sitta med sitt barn och försöka förklara när man inte själv förstår. När hon säger att tänk om det hade varit i en annan stad och hennes kusin hade dött och jag funderar på hur jag ska förklara att det hör hade inte kunnat drabba hennes kusin för den som gjorde detta var ute efter dem som hade en annan färg i huden.
Mycket frågor, mycket funderingar.
Och nej, Trollhättan är väl inte känd för att vara ett stökigt ställe, även om jag tror att staden har förändrats de sista femton åren.
Jag kan inte ens föreställa mig skräcken.
Skicka en kommentar