Sommar, sommar och sol... Havet och vinden och doft av kaprifol

Om det är sol och varmt så är jag glad. Står ut med pissjobb och struntar i petitesser så där som det borde vara. För nu är det öl och uteserveringar och dansa hela natten och balkongmiddagar och picknickfilt och pocketböcker varje ledig sekund. Och helgerna sträcker sig helt plötsligt från onsdag till söndag. Efter nioölplusginotonic erkände jag en kväll för mina vänner att jag dör av längtan efter barn. (när jag vaknade dagen därpå var i och för sig en pizza det enda jag verkligen ville ha!)

Igår var det tisdag och då ska man inte dricka öl för helgen börjar ju på onsdag igen. Då var jag barnvakt istället och badade och matade och läste sagor och lekte och nattade. Promenerade hem med ärtsoppa över hela jeansen och en känsla av att jag måste få allt det där. Helst NU. Är det detta som är biologi eller är det sinnessjukdom? Eller är det för att jag just nu har så mycket tid som bara sandstrilar mellan fingrarna, och nyttomänniskan i mig känner att jag borde göra nåt viktigt? Skaffa ett barn eller så.

Nu måste jag gå ut i solen igen. Men så snart sommaren lämnar landet för en tillfällig utflykt i Nånannanstan, då ska jag skriva nåt viktigt. Kanske. Eller så sitter jag vid det laget klistrad framför fotbollsEM varje ledig sekund. Vi får se.

Förflutna vs. Nuet

Mr X ringde mig igår för första gången på riktigt länge. Med svarta ord och omtumlande nyheter. Jag blev lämnad kvar efteråt med känslan av att jag kanske kom undan för enkelt. Hur kaos hade det blivit om han inte lämnat mig? Om jag varit kvar där nu. Om han inte lämnat mig för min skull. För att jag inte klarade av att lämna. För att jag inte trodde att han skulle klara sig själv. Och nej det gör han inte heller. Och det gör ont men egojaget är så glad att jag kom undan.

J ringde strax efter. Och jag älskade honom så stenhårt då. För allt som är glädje och skratt och lätt och framtid med honom. Mummlade att du kan aldrig förstå hur oerhört glad jag är över att jag träffade dig, att det är det bästa som hänt mig. För att jag inte kunde säga, att du kan aldrig förstå hur oerhört glad jag är över att du inte är en psykiskt sjuk narkoman.

Flytta

Där jag bor nu är det längsta jag bott någonstans. I hela mitt liv. Jag har bott i 24 olika hus eller lägenheter på 27 år. Ett resultat av att medan jag alltid trott att lyckan bott någon annanstans i någon annan stad i något annat land, så trodde alltid min mamma att lyckan bodde i ett annat hus eller en annan lägenhet. Nu har jag bott tre år och två månader i samma lilla lägenhet, nästan som en vrå, där jag har fått vara själv och bestämt mig för att inte orka flytta mer. Så lite nostalgiskt och sorgligt har de kännts att plocka ihop, sortera ut och försöka tvinga på vänner saker. Så att jag åter bara ska äga det enda jag vill äga, en ryggsäck med kläder. Men ändå att lämna en trygghet. Jag älskar ju trygghet men blir uttråkad av den.

Skit samma, jag var nostalgisk över att flytta ifrån mitt livs längsta boende. Ända tills i natt när min granne hade en skrik och hopp fest från klockan tolv till halv sex. Klockan halv fyra gick jag och knackade på som en annan gammal tant. Ursäkta ursäkta det är faktiskt mitt i veckan och ni är väldigt högljudda! Om någon hade sagt det för fem år sedan att jag skulle bli en sådan som blev störd av en fest hade jag sagt aldrig. Hur som helst när jag vaknade idag skitsent, eftersom ungdomarna inte brydde sig det minsta om att jag blev störd, var jag lyrisk inför utsikten att flytta. Och återigen överbevisad om jag inte direkt är ung längre.

Och boende nr. 25 blir en skitliten etta med bäddsoffa. Men det är gratis!

Och klagosången goes on and on

Och anledningen till att jag varit sur och bitter det sista är ju såklart för att jag aldrig får ligga. Det insåg jag under helgen när P var på besök. P må vara snygg och omåttlig populär bland damerna. Men vi är som syskon. Och om någon har missat det så är det inte helt okej att ligga med sina syskon. Och jag har såklart inte legat med P heller. Men när han spenderade hela helgen i min lägenhet iförd enbart kalsonger, så blev det faktiskt lite ansträngt. Alltså jag ville fortfarande inte ligga med P. Men jag insåg vidden av min frustration när där fanns en halvnaken man i ständig närhet och den enda jag får ligga med är så oändligt långt bort.

Och jag har blivit moralisk och pro-trohet och sånt. Och det är ju lite skönt, eftersom det faktiskt är rätt jobbigt att känna sig omoralisk. Mot mrX var jag otrogen låt oss säga... ganska många gånger. Och jag skyllde typ på att jag inte kunde hjälpa det och berättade aldrig något för honom. Men låt oss anta att otrohet inte kan vara genetiskt. Snarare låt oss hoppas det. Eftersom jag har hört några relativt hemska historier om Js tre äldre bröder och hans pappa som innefattar skilsmässor, fleråriga förhållanden med älskarinnor, barn utanför äktenskapet och mycket mer. Dagen innan jag skulle åka mummlade jag fram något om att åh träffa inga andra tjejer medan jag är borta! För jag vet! Så sa jag.

Men låt oss säga att jag inte brydde mig om trohet och sånt, om jag inte varit vansinnigt förälskad. Då skulle jag varit otrogen snart.

Statens Järnvägar

Mitt goda humör försvann. Gick in på sj.se för att boka biljett till semestervikariatet i Industristaden. Vilka tror SJ att de är? Ryan air kanske? Betala extra för sittplats och ombokningsmöjlighet!? Det var bättre förr så är det bara.

Appropå tåg och Industristaden var det sedan länge bestämt att en av mina Skottlandsbästisar skulle komma på besök i Stockholm i juli. Nu får han istället åka tåg i 5 timmar från Stockholm till ett helt annat Sverige. The böring swedish landsbygd.

Pinsamt

Efter att ha varit bitter och sur typ sen jag kom tillbaka från Nya Zeeland är jag äntligen glad idag. Mest är jag glad för att min hjärna fungerar lite(men bara lite!) igen. Jag läste en bok, "Den motvilliga resenären" av Jenny Diski. Där besöker hon Nya Zeeland och svenska Lappland. Min d-uppsats som aldrig(well det verkar inte så) kommer att bli klar handlar(handlade?) om musik och dans och historiebruk bland maorierna på NZ. Genom att jag läst typ en triljard böcker om olika aspekter av maorisk kultur och dessutom kommer att få barn som kommer att vara halft maori(därmed sätter jag mig på höga hästar och tror att jag VET hur det egentligen är plus att jag blir partisk), tycker jag ju att jag är lite expert sådär. Och blir lite pissed off på författarens sätt att framställa maorierna och tvåspråkigheten i NZ i boken. I kapitlet som handlar om samerna och hennes besök i norraste Norrland blir jag det inte.

Diskuterar med vännen som lånat mig boken. Jag börjar babbla om skuld. Den kollektiva skulden. Om författarinnan är engelska så kan hon känna kollektiv skuld för maorierna på Nya Zeeland medan jag som svensk kan känna det samma för samerna i Sverige. Min vän förstår inte alls vad jag pratar om. Och sen tycker jag att det är lite stört att jag kan så mycket om maorierna på Nya Zeeland och egentligen nästan inget alls om samernas situation i Sverige. Jag vet typ hur en kåtkyrka ser ut eftersom min mor gifte sig i en en gång och jag har skitmycket smycken som jag fått av min mormor som är ett stort fan av sameslöjdade prylar. Så imorgon är det jag som kollar in vilken vettig litteratur som egentligen finns som om de svenska samerna och börjar läsa.

Ring 112, jag känner mig lobotomerad

Trögflytande. Sån är min hjärna hela tiden nu. Känner mig stagnerad och passerad.
Nån som kan tipsa om en bok som kan få igång min hjärnverksamhet igen? Inte nåt skönlitterärt utan nåt som gör att jag känner mig skitsmart när jag läst klart!

...

Jag famnar en skugga
och älskar en dröm

Läste det någonstans för länge sedan och det är lite så det känns just nu. Han är enradskort och avstängdtelefonoåtkomlig. Du bleknar säger jag, vill inte att du ska blekna. Förstår du vad jag menar? Och det gör han ju inte.

Sitter hemma och rensar i mina saker inför flytten. Läser hundratals brev, författade av mina vänner, mellan vi var tretton och sexton. Innan email, sms och decennium innan facebook. Och det går inte att låta bli att gråta över hur nakna, naiva och dumma vi var. Alla var ens livs kärlek och vi skulle aldrig överleva om han, just han och ingen annan fast han var en annan månaden senare, inte älskade oss tillbaka. Vem kunde fixa öl i helgen? Och vilka ville ha amfetamin? Ligga eller inte ligga? Följa med till ungdomsmottagningen, tror jag har klamydia? Tonårsdepressioner utspillda på papper men ändå hårt hållna i svarta kärnor inuti. Vi var väl ditt genomsnittstonårsgäng i medelstor svensk stad gissar jag. Men det finns så mycket sorg i alla de där breven som jag inte såg då.

Men jag är nog i grund och botten den samma. Varför ligger jag annars hemma en hel söndag och grinar över att han känns otillgänglig, istället för att gå på de där utställningarna vi bestämt och den där brunchen som skulle ätas med andra vänner. Jo för att det känns som att jag skulle dö om han inte älskade mig mer.

Idag är mina vanföreställningar som bortblåsta och patetiska jävla kossa muttrar jag till mig själv, typ som vi brukade kalla våra lärare i de där breven, då mellan ungefär tretton och sexton år.

Och nu går jag dit igen

Jag önskar att det var förra veckan och mina solbrända fötter fick synas och jag låg i parken och läste Sigrid och Isaac. Funderade över begreppet konstnärssjäl. Beundrade Sigrids kläder. Bara så.

Istället hatar jag mitt nya skitjobb. Funderar på om det är fel att hata människor utifrån den enkla anledningen att de är sådana människor som åker Finlandsfärja. Diskuterar med Bästa Grannen och hennes tilltänkta. Hon när och erkänner sitt Svenssonförakt, som hon menar är samma sak som Finlandsfärjeförakt. Hennes tilltänkta tycker att det är skitkul att åka Finlandsfärja. Jag vill inte nära förakt och sånt. Men vete fan om jag inte gör det ändå.

Uppdatering: Ja det är sjukt okej att förakta människor som nyper dig i rumpan, bara kan sexistiska skämt och ger dig snuskiga förslag. Det lärde jag mig på jobbet idag.

Berlin Ich liebe dich (sa jag att jag inte kunde tyska?)

Berlin var ungefär som vilken vecka vid Medelhavet som helst med tioåryngreHaren. Mer alkohol flöt i mina vener på en vecka än på det senaste året. Vodka, gin, jäger, fulöl, finöl, rött vin, bubbelvin, rosé, vitt vin, persikobubbel. Jag brände mina axlar till hudcancerrädslanivå eftersom jag glömt bort det där som min mamma brukade ha som mantra på åttiotalet att solen tar bäst på vårkanten. Jag vaknade på en strand med sand i hela munnen. Jag vaknade i en park en annan förmiddag. Jag dansade mig till träningsvärk. Jag spydde jättemånga gånger, i parker, lekparker och på alla fyra. Enda skillnaden var väl egentligen att jag enbart hade platoniska flörtar och kom hem utan klamydia.

Ja och att jag tackade ja till ett jobberbjudande över telefon på fyllan klockan tio på morgonen annandag pingst. Journalist i Industristaden. Om fyra veckor flyttar jag från Stockholm (för alltid?) för att tillbringa min sista tid i Sverige i exakt den staden jag lovade mig själv i elvaårsåldern att lämna så fort jag bara kunde för att aldrig komma tillbaka till. För att jobba på den tidning som jag alltid haft som favvoironi, att hamna där liksom. Nu ska jag gå till mitt skitjobb och hälla upp öl under molntäcket och fundera på om det är fult att undanhålla att jag bara planerar att jobba där i fyra veckor.

Och så går ännu en dag och kommer aldrig åter

Ridå. Jag ligger med näsan neråt i vitsippor och gömmer mig. Ställer in middagar med vännerna i sista minuten. Blir hämtad hemma och dragen till fest, inte sitta hemma och deppa! Dricker vodka. Blir ledsen inte alls glad. Måste ha ett jobb, ingen tidning valde mig till slut efter fyra nära skjuter ingen hare. Skickar femton CV på lördagen. Har ett jobb på tisdagen, ett skitjobb men ett jobb är ett jobb är ett jobb. Gör en rest från sista terminen på skolan, träffar min favoritlärare och uppdaterar. Hon ser uppgivna ögon och peppar och tipsar om hur jag ska kunna frilansa från andra sidan jorden. Blir lipig när hon säger fina saker.

Att komma hem är en gräddtårta

Ni vet ibland går tiden så där fort så att det inte ens märks att den försvinner. Därför kom det lite grann som en chock när jag helt plötsligt skulle åka hem till Sverige. För att säga upp lägenhet, sälja saker, säga upp allt, tjäna pengar till att åka tillbaka, skaffa visum. Och faktiskt så grät jag inte alls, för det fanns inga frågatecken att gråta över och han sa ju med det, att detta var vårt sista hejdå.

Någon timme innan vi landade i Hongkong somnade jag till. När jag vaknade letade jag efter hans hand. Per automatik. När allt jag fann var en pensionerad lärarinna från Palmerston North fick jag iskall dimma i bröstet och spindelväv framför ögonen.

Men till slut kommer man hem och med beslutet att hemma inte ska vara hemma mer så blir man hemkär. Stockholm glimmrar och mina vänner ger mig världens finaste dagar. Och tonårsrebelljagets evigt trummande ord om att jag inte kände mig hemma här det passar nog inte in på nästan, okej om några år, trettioårsjaget. Jag är fan skitsvensk och älskar bryggkaffe och a-kassa och västkusten och att fika och att veta hur allting fungerar. Och så kommer jag till slut bli en sådan där utlandssvensk som pratar om hur bra allting är i Sverige. Typ en skitjobbig typ.

Kast med stora kanslor

Hittills har allting har varit sa sol. Som om jag bodde i en kupol som det snoar i nar den skakas, fast istallet for snoflingor har det varit massa sma solar som yrt runt mig.
Solkatt
Solkyss
Sollycka
Solkarlek
Sollandskap

Sa aker vi till hans mamma och har finns det ingenting som ar soligt. Nedlagda fabriker, fallfardiga hus, stangda butiker, knarkogon pa gatorna. Allt han berattat om hur det kan vara att ata vitt brod med sylt tre ganger om dagen i flera veckor for det ar det enda de har rad med, om att komma hem fran skolan och sitta i morkret tills det ar laggdags for att ingen betalat elrakningen. Och Js kusins ord om att jag skulle till Krigarens sjal varlden fast lite varre innan vi akte. Och det regnar ute och jag ar glad att vi kan stanna inne och kolla dvds hela dagarna sa att jag slipper se allt det som finns dar utanfor.

Han vill visa mig nagot. Stannar vid en ang, fast det blaser som pa en engelsk hed. Tar mig i handen och drar mig med sig. En kyrkogard. Hans slakts kyrkogard. Manga gravar ar bara tackta med jord och har handtextade hemmagjorda skyltar, du vet inga pengar sager han. Jag grater. Han berattar sma historier om alla. Sen kommer vi till det han aldrig velat prata om, hans lillebrors grav. Och berattelsen om en tioaring som hittats hangd i garaget. For det var bara pa lek, visst var det bara pa lek? Ingen tioaring vill val do? Jag grater. Vi gar vidare till hans familjs marae (ung. motesplats)och han berattar om den tre dagar langa begravningen som holls har. Och jag grater mer. Han ser pa mig med allvarsogonen och kramar mig onthart.

Nu ska jag visa dig nagot annat sager han. Det borjar osregna sa att vindrutetorkarna inte hinner med. Han satter pa gladmusik och pussar pa tararna som inte vill sluta komma. Vi hamnar pa en hoppig avtagsvag. Helt plotsligt stannar han och sager att vi ska bada. Hit kommer ingen sager han och skrattar. Vi springer nakna i det iskalla regnet in i bushskogen och i an som ar kokande het. Men nagon kommer nog dit for i den lilla grotta dar vi gommer oss for regnet brinner nagra varmeljus. Och jag skriker ett lyckovarskrik fast det egentligen ar ett hostskrik har.

Ja. Svaret ar ja.

Mina ord sitter verkligen fast inuti just nu. Mamma och pappa och vanner undrar om jag lamnat jordeskorpan. Varfor kommer inga mail? Tre mail har jag sammanlagt skickat sen jag kom hit. Jag har lycka som inte gar att beskriva genom tangentbord. Och beslut som jag inte vagar beratta om. Inte for dem, vannerna och familjen. Att jag har bestamt mig nu, att min framtid blir har och inte dar hos dem.

Hitta hem igen

Jag iiiihhhar over hela Southern Cross station, tranger mig forbi en fet man som star i vagen och slanger mig pa Bastisen och pussar pa henne. Vi gar hem till henne och jag kanner inte alls igen mig. Att jag bodde har for sex ar sedan ar som en avlagsen drom aven om tiden har gatt sa fort att jag sagt till alla att det var fem ar sedan. Det regnar oavbrutet i Melbourne kanns det som. Vi gar forbi mitt gamla jobb, ater middag dar jag hade min avskedslunch nar jag akte harifran for sex ar sedan. Sen agnar jag varje dag at att bli kar i staden igen. Aterupptacka allt som forsvunnit ur minnet efter alla andra resor, jobb, lagenheter och uppbrott som varit sen dess. Det ar barhang och vannerna fran Skottland som alla bor har igen. Och det var nastan fyra och ett halvt ar sedan jag sag vissa av dem. Nagra bara tre ar sedan. Dom har fatt olmagar, gra tinningar och en och annan ett barn eller en fru eller bade och men allt ar anda mest detsamma och egentligen kanske det ar jag som ar mest annorlunda. Det blir bara underligt nar dom fragar om mr X och vi var ju det basta paret och jag vet aldrig riktigt om de mest var mina eller mest hans vanner. Sager till J att jag nog aldrig kan gilla Auckland som Melbourne och hans forstar for han tycker detsamma. Oronviskar att vi kan bo har sen.

My boyfriend is so serious these days

Jisses det ar svart det dar med forhallande. Hur var det med ge och ta? Och plotsligt ar jag i nagons vardag. Och jag ar den som sitter och vantar och vantar. Forsoker att le talmodigt nar det ar sondag och den enda lediga dagen pa veckan som jag gatt och vantat pa och varan utflykt till beachen forvandlas till en utflykt till en marknad som blivit istalld och hoppla sa ar vi pa kontoret klockan ett pa formiddagen och sen sa sitter jag dar och klipper och klistrar och researchar kostym till hans film till klockan halv tolv pa kvallen. Det var varan mysiga lediga dag det.

Sa mina forvantningar infor den fyra dagar langa paskledigheten i huset pa stranden med odsliga skogspromenader, vindrickande pa havsutsiktsverandan, kayak, surfandet och annat dom haller jag laga da.

Fast allt ar ratt bra anda.

Helt plotsligt har jag alltid varit har

Det gor faktiskt inget att jag luktar svett och ar fyrtiotimmar pa vag trott nar han star dar i shorts och cowboyboots och det blir svart en stund for att jag blir sa kar. Min vaska vager 27 kilo och han snedleende undrar om jag flyttat dit nu nar han nastan inte far in vaskan i bagageluckan. Pussas, duscha, rena klader, aka bil, dricka varldens storsta jetlag latte och smaslumra pa en strand. Samre kan man ha det tanker jag. Pa natten ligger jag jetlagvaken och tittar pa hans rygg och fingertoppscirklar pa den. Till slut maste jag ha somnat for jag vaknar och klockan ar sex och han gor kaffe och sen tar han sin regissorsparm som jag skrattar at och gar. Och jag sitter liksom ensam kvar och undrar vad jag ska gora nu. Se Auckland kanske? Kanner mig sa dar nyborjare som jag bade alskar och hatar, alskhatar hatalskar. Hur beter man sig pa bussen? Jamna pengar? Vart ska jag ga av? Vill helst inte kolla pa kartan som j stoppat ner i vaskan. Telefonkort? Adapter? Universitetsbiblioteket? Mataffar nanstans? Langta efter att han ska komma hem igen.

Allt blir sa fort rutin. Pa fjarde dagen landar sommarregnet varmare pa huden an luften och luktar som svensk sommar och pa fjarde dagens morgon hittar jag en mycket mycket stor insekt i min handduk. Inne pa universitetsbibliotekets attonde vaning med havsutsikt ligger sju bocker som jag laser samtidigt och vantar pa mig. Och jag vantar pa att klockan ska bli sex sa att han ska komma och hamta mig och ta mig bort fran universitetsbiblioteket med havsutsikt. Och langtar tills vi ska ta bilen till nagonstans langt bort.

...

Om fem timmar ska jag gå upp och åka till Nya Zeeland. Om exakt 48 timmar borde jag ha krånglat mig igenom passkontroll och tull och hångla upp världens mest efterlängtade man mot en vägg eller nåt. Men tro inte att det är längtan och nervositet som håller mig sömnlös vid denna timme. Nej det är manshat. På självaste kvinnodagen, eller okej not kvinnodagen any more, så kanske jag måste hata lite strukturer och annan skit. Först får jag veta att en kompis har blivit helt oväntat lämnad av sin pojkvän. Så där står de med två pytteungar och ska försöka komma överens i typ arton år till och hon gråter och är rädd för att bli den bittra kvinnan. Fast just dom skulle älska varandra för evigt och skapa världens finaste familj och så. Men han pallade inte mer, tyckte hon krävde för mycket, han så trött. Sen säger nästa vän med barn att ojojoj detta håller inte. Vi ska försöka meeeeen.... Hur gör man för att ha jämställdhet när man fått barn med någon? När fast man tyckt att vi har värsta grymma jämställda förhållandet så helt plötsligt så tycker han att det är ju bättre att du vabbar eftersom jag tjänar mest! Och så är man så fast i den där s.k. kvinnofällan. När han helt plötsligt tycker att eftersom du är föräldraledig, ok eftersom jag är en modern man så tar jag ju kanske tre månader över sommarn för det är ju både fotbollsEM och OS i sommar, och jag jobbar så är det väl självklart att du ska handla, laga mat, städa, sköta all tvätt osv osv. Sen nu på kvällen gick jag och såg en dokumentärfilm på Tempofestivalen där en ung tjej i Chile var så fast. Fast med ett barn hon inte hade önskat med en kille som var en skit och utan utsikter om en framtid eftersom det typ inte fanns några jobb. Och hon var så medveten om att hennes relation var helt fel och så ojämställd men hon var så fast.

Så nu ligger jag här och tänker på att det där med att skaffa barn kommer ju bara att förstärka det som är skit med att vara kvinna, att det är då den äkta ojämställdheten visar sig. Privat och i arbetslivet. Och världens lyckligaste förhållande kommer att förvandlas till bajs och trötthet och så blir han en oattraktiv ohjälpsam strukturuppbärande skit.

det här såg jag inte komma

Första gången jag blir sådär riktigt arg på honom, well förutom när facebook lurat mig att han varit otrogen, är idag. Så arg att jag tjutgråter i caféet på skolan och snorar på Bästa grannens tröja. Och faktiskt skriker jag är inte ledsen, jag är arg sådär som mammor sa jag är inte arg, bara besviken. Jag slänger med telefoner och vägrar svara när han ringer igen och skickar istället muppiga sms om varför jag inte kan prata med honom. Säger att jag inte vill åka dit längre. Han vill släta över och jämna ut och klappa med sockerorden och så många iloveyou att min display gör mig yr. Det krävs så lite för att det ska vara förstört. Precis så skör är den kärleken. Just idag älskar jag honom inte längre. Tycker inte ens om honom. Jag är bara full av arg och då får inte kärlek plats i mig.

Snart..

Tre dagar till. Skriva klart hemtenta, göra restuppgift, fixa sista med reportage, städa ur lägenheten, packa, jobba tre gånger, klippa mig, söka lite mer jobb. Sen får jag åtta dagar i Berlin. Som en språngbräda tillbaka till mig själv, skratta dricka öl och tjyvröka. Sen tvättar jag och packar om. Nya Zeeland äntligen. Och nu känns det ju som att jag absolut aldrig skulle orka mer än tre dagar till av detta. My so called life. Men det är ju inte så, ett helt liv kan man orka. Folk gör det.