Visst får en bestämma över sina föräldrar?

När vi kommer till Sverige om lite drygt två månader ska vi åka på tvättäkta solsemester till södra Europa. Med oss kommer min mamma och min pappa. Det är väl inget konstigt, förutom att de har varit skilda i 31 1/2 år. Och det är ju jättebra att mina föräldrar inte alls hatar varandra. Problemet är nästan motsatt. Min största rädsla i livet(nåväl förutom att något ska hända med min familj) är att mina föräldrar ska bli ett par igen. Mina föräldrar får på varsitt håll Elisabeth Taylors kärleksliv att framstå som rätt harmoniskt. Så egentligen kanske de skulle vara ett jättebra par; lika barn leka bäst och allt det där. Jag är ungefär 99% säker på att de hade någon form av romans när jag var runt femton sexton. Och jag hade panik då. Nu har jag fått för mig att något liknande är i görningen. De ringer varandra hela tiden och nu detta med semestern som de själva kokat ihop att de båda ska följa med på. Jag överreagerar antagligen. Men jag har panik. Min magkänsla är rätt bra om en säger när det gäller sådana här grejer. Så ja, panik.

Men bättre än att köpa massa skit ju

Har börjat sälja grejer på motsvarighet till Tradera/Blocket. Aldrig gjort innan. Det är som knark ju. Började med två prylar och har nu efter två dagar lagt upp 28 saker till. Förutspår att vi inte kommer ha något kvar i hemmet om två veckor cirka. Det blir asketiskt och mysigt. Det är modernt att leva enkelt har jag hört.

Hjärtanes

Alla hjärtans dag, helt ärligt kunde inte bry mig mindre om denna dag. Visst enligt logiken; allt är värt att firas, så absolut en god middag eller whatevs. Men jag orkar inte arrangera eller förväntar mig några överdrivna romantiska gester.

Men det fanns säkert en tid när jag suktade efter storvulen romantik. När jag fasade att inte få en enda blomma eller något kort i skolan på de där pinsamma utdelningarna. Fast säkert patetiskt drömde att någon skulle deklarera sin kärlek till mig. Som något ur en film då.

På morgonens första rast i dag pratade vi alla hjärtans. En av mina kollegor, som är den yngsta på jobbet typ tjugo, berättade att han köpt en ring och ett halsband och rosor såklart. Sen såg han lite ledsen ut och berättade att egentligen hade hon önskat sig en husky, alltså en hund! med en ring hängande i hundhalsbandet. Men tyvärr hade han inte råd med en hund. Alltså jag skrattade så att det flög kaffe överallt. Det var kanske lite taskigt. Men jag tyckte att det var det roligaste jag någonsin hört. Tills jag kom i håg att jag med har varit tonåring och drömt om filmiska gester.

Men aldrig om en hund med en ring hängande i hundhalsbandet. Faktiskt. 

Lite babbel

Det där med att folk och fä pratar på olika sätt med barn beroende på kön verkar Trollet ha snappat upp. De senaste veckorna har hon börjat berömma sig själv om hon klarar något lite klurigt eller vet svaret på något med att säga I'm a clever girl!. Gör hon däremot något som är aningens läskigt, då berömmer hon sig själv genom att säga I'm such a brave boy! Hon har även sagt saker som att I only want to play with boys because I'm a boy. Det är ju för att hon har fått höra det(inte av mig ), att pojkar bara leker med pojkar. Jag tror inte direkt att hon tror att hon är en pojke eller kanske flicka för all del, jag tror bara att hon inte riktigt förstått vad som är skillnaden(nåja minimoroten nedan dårå) och mer tror att hon kan välja mellan att vara en flicka eller pojke när det passar henne. Och att det då handlar om att välja mellan två olika sätt att vara. Och det är ju tragiskt. Att hon är tre år och tror att pojkar är på ett sätt och flickor på ett annat.

Jag har alltid försökt att tänka på det men detta påminde mig verkligen om att jag ALDRIG ska lägga till flicka i en mening. Så himla konstigt språkbruk ju: åh vilken duktig flicka du var nu, du är allt en rolig flicka du osv. Det är väl aldrig någon som säger så till en vuxen: åh vilken modig kvinna du var nu.  men vilken söt man du är nu i den där koftan. Det där pojke, flicka, man, kvinna fyller ju noll funktion.



 

Vab dag två forts.

Att vara hemma med sjukt, övertrött och allmänt förbannat barn är ju inte direkt k.u.l.

Var sugen på vin redan klockan nio som en konsekvens av alla, eh, meningsskiljaktigheter, vi redan haft i dag.

Måste nog ta med henne ut i friska luften lite innan jag blir galen alternativt rymmer till jobbet och lämnar henne själv hemma.

Vab dag två

Tyckte att Trollet var pyttelite rolig när hon drog ner sina byxor, positionerade en minimorot och skrek "I'm a boy now".

Tyckte att Trollet var rätt tråkig när hon bestämde sig för att kissa stående framför toaletten med hjälp av minimoroten. Det funkade inte om en säger så.

ps. Trollet har aldrig tidigare nämnt detta med snoppar. så tror att det är en revolutionerande upptäckt hon precis gjort.

Tuesday

Universum jag undrar så:

1. Varför går tiden minst dubbelt så fort på helgen?

2. Varför är det helt givet att ens barn blir sjuk så fort nu var det allt längesedan hon var sjuk trillat ur munnen.

3. Hur huuuur gör en för att få en treåring att använda en astmainhalator? Har varit till läkaren två gånger senaste dygnet. Har ej sovit många minuter i natt om en säger.

Men jag hittade världens smartaste recept för att snabbt, enkelt och nyttigt baka något tillsammans med kids. Trollet gjorde själv med hjälp av hejjarop från mig men var inte så pigg på att smaka pga sjukma. Blev ganska gött. Hade blivit göttigare med choklad. Men jag försöker skippa socker just nu. Det är svårt. 

Annars är det mest upphetsande som hänt i dag att vi fick besök av ett gäng Jehovas, vilket fick Trollet att lämna sin post på soffan för att komma ut i hallen och skrika GO AWAY. Det fungerade.

Januari/Februari

Det är ju inte så att en inte lever. Har bara varit lite bizzi med att baka tårtor, njuta av det vackra vädret, drömma om en egen stor trädgård/livet på landet och underhålla Trollet. Allt är som vanligt alltså. Förutom vädret. Det är hemskt sällan det är så här somrigt.

Ska tillbaka till fertilitetsläkaren i dag. Känner mig konstigt nog nästan lika nervös som för två veckor sedan. Vill så gärna få höra något positivt i dag.


Skrev just en lång text om alla tankar och känslor kring detta känsliga. Men ba RADERA. Går inte att skriva om detta utan att låta så fruktansvärt klyschig. Det är en sorg antar jag, att fasa för att drömmen om den stora bullriga familjen inte kommer att bli av. Och all sorg kan en nästan bara skriva om när distansen finns. När en kan vinka till den från andra sidan. Oavsett vad andra sidan innebär.

Detta är inte det jobbigaste som hänt i mitt liv, milslångt ifrån. Och det finns en trygghet i det.

ps. givetvis är jag för evigt tacksam för det barn jag har. jag är inte dum i huvudet. men blir galen på att folk ens måste påpeka det. kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att brottas med tanken på att kanske aldrig få bli förälder.

Dagens mejl

Trollets dagis ska nyöppnas efter att ha renoverats i vad som känns som en smärre evighet.

Lokalen måste då välsignas innan den kan börja användas igen. Av någon barock anledning, eh förlåt menar tradition, måste detta ske klockan 5 på morgonen. Och alla måste vara med. I mejlutskick från dagis ba bjud in era vänner och släkt. Jo men mina vänner dör ju säkert efter längtan att stå och hänga utanför ett dagis strax innan fem på morgonen och lyssna på en 20 minuter lång bön. *fixar genast ett facebookevent*

Men det könstigaste av allt i mejlet:

We need to ensure that we have a puhi (virgin) to open the door. The puhi will need to be a girl (obviously) of child bearing age that is pure. This is absolutely essential and very important to safe guard..not only the ceremony itself but also all future generations of tamaiti and whanau that enter the building following the opening. I cannot emphasise enough how important this is. If we are unable to to find a puhi, then a kuia who is past the bearing of children is acceptable. If we have both, then that is great.

En tar ett djupt andetag och tänker att det här är också Trollets ursprung och en får ta det onda med det goda osv. Jag kan inte välja och vraka kring vilka bitar av en kultur hon ska få, så fungerar det ju inte.

Tre år! Tre!

Fetast i stan i början av världshistoriens längsta förlossning.

Alldeles alldeles splirrans nytt barn.

Knubbig och göllig ettåring,

Terrible two.

Och ba swish tre år! Har massa humor och humör. Och vad vore vår familj utan denna lilla galning. Piggare, snyggare, rikare absolut. Men inte lika jäkla glada.

Livet asså

Det gick väl inte så bra hos läkaren. Men det är ju relativt vad en menar med bra. Det är det ju.

Klart att jag hade fattat att något var fel. Är trots allt en ganska logisk kvinna. Känslosam också men ändå logisk. Men blev ändå lite skriet-känsla.

Hade såklart hoppats att de skulle säga här är lite hormoner, ät dem, garanterat att du är på tjocko om två tre månader eller ännu hellre meeeen här ligger ju redan ett foster och skvalpar.

Orkar ej delge er detaljer om min livmoder. Lite oversharing kanske. Ska tillbaka om tre veckor.  Tills dess tror jag att jag ska vägra att tänka på det. Det är alltid en vinnande strategi har jag hört.

Drömmar om semester

Verkar som att min familj njutit av någon form av sommar och semester när de varit borta från mig medan jag svettats framför en dataskärm. Men i maj då jäklar då ska solen skina på hela den här familjen i Paris, Grekland och i Sverige med (minns att sist jag var hemma var det sanslöst kallt i maj men skitsamma).

Småsvettas lite redan

I morgon bitti klockan åtta. Då ska vi sitta och vrida oss nervöst i varsin stol. Hjärtat som pickar på lite för fort. Svälja stressandningen, kanske tårarna.

Har målat upp diverse skräckscenario såklart. Så känns nästan som att om vi inte får reda på att jag passerat klimakteriet utan att märka det eller att J saknar spermier, så är det sjukt bra nyheter.

Nervositeten över att kanske kastas in i en ny värld. Där bebisar blir till med hjälp av hormoner, sprutor och män och kvinnor i vita rockar. (i nz verkar dock inte läkare ha på sig vita rockar utan mer kontorskläder, känns ej bra).

Men håll tummarna please.

ps. bjuder på genant fakta om kunskapsbrist: jag var kanske femton år när jag fattade att provrörsbarn INTE  innebar att fostret/barnet låg och växte till sig i ett provrör i nio månader. Hade ju fått vara ett micket stort provrör i slutet i så fall.

Går och lägger mig istället

Avskyr att jag är helt computer illiterate. Två saker som ger mig ångest på jobbet: 1. jag måste sakna den hjärnhalva som behövs för att lära mig att behärska Photoshop till fullo 2. min hjärna i största allmänhet tycker inte heller om Excel. Alls.

Bekännelse. Ibland tar jag med mig jobb hem och tvingar min man att fixa till det. Min man är ett geni. Både vad det gäller datorer och formgivning. Tur för mig. Tyvärr är ju min man bortrest den här veckan. Och tydligen reder sig inte en riktig kvinna själv.

Hoppas att jag inte får sparken snart. Det vore trist.

Att längta och längta

Fem dagar avklarade. Sex kvar. Mitt hjärta just nu. Aj. Trodde aldrig att detta kunde vara så svårt. Innan Trollet trodde jag absolut att jag skulle kunna vara ifrån ett barn utan problem. Ofta och länge. Nu vet jag att det behöver jag ibland men vill, nä.

Hejdå frossarmånaden

Kommer ihåg när jag var liten och min pappa brukade prata om att han gått upp fyra fem kilo under december. Och jag tyckte att det var helt crazy! Hur kunde det gå till. Nu är jag ju ingen bantartyp men det känns skönt att alla dessa kalas som sker flera gånger i veckan under december är över. Har ätit så mycket gott men nu är jag obeskrivligt mätt.

Ensam hemma

Ensam hemma i tio dagar. Första dagen grät jag och kände att detta kommer inte att gå. Sen kom jag på att det är slöseri med tid att inte ta tillvara på tillfället.

Så nu går jag all in med luncher och vinsuddigamiddagar med vänner och bekanta. Shopping i timmar. Pedikyr. Använder upp det där presentkortet på massage som suttit på kylen och väntat länge. Gymmet. Långpromenader. Framförallt att låta allt ta den tid det tar.

Måste ju jobba också men det är okej.

God Jul

Hard life och allt det där. Så hett att allt vi gjort varit att bada, grillat lite, druckit vin med stora mängder is. Kanske en kvällspromenad på stranden. Lagom med julklappar. Barnet förälskad i sin träjärnväg. Drömmer nu om att köpa en stuga pga den åtråvärda kommabortfrånallt-faktorn.

2012

Tar jullov i en vecka nu. Välförtjänt känner jag.

Detta året alltså. Jäkligt bra på vissa sätt. Gifte mig med världens finaste. Sa upp mig och fick ett nytt och jätteroligt jobb. Trollet som gör mig glad varje dag.

Lite jobbigt eftersom min man spenderat i snitt 70 h/vecka på jobb och jag inte direkt gillar att dra det tunga hemmalasset till största delen själv. Detta kommande år provar vi matkasse och att betala för städ. Det andra jobbiga har ju varit det som jag anade redan förra året. Att här blir det inga mer barn gjorda som det verkar. Har tid på fertilitetsklinik i början av nästa år, så förhoppningsvis blir det en bra nystart. Har fått nog av att deppa över det.

Ska åka och lämna julklappar till Trollets lärare nu pga fjäskis. Har varit med Trollet till BVC i dag och fått remiss till talpedagog och hörseltest (Trollet har talsvårigheter men det blir nästan komiskt då hon blir akut blyg vid möte med nya vuxna och bara utstöter grottmänniskoljud och som verkar lite, eh, efter). Hennes öron, det är också något jag önskar löser sig nästa år.

2013 åker vi även till Sverige i maj. Det ska bli årets höjdpunkt. Tre år sedan mina fötter nuddade svensk mark. Det är för länge.