En vecka rinner så lätt genom fingrarna

Jag är kär. Det tar över hela mig och snurrar till det jag borde ta tag i. Jag tänker hela tiden spretigt, sover dåligt. TomasLedinvaknar mitt i nätterna av saknaden. Tänker att så här har det aldrig känts, aldrig så här mycket. Men det är ju ljug, klart det varit så här förut med. Men han som jag känt så här för i ett annat liv har bleknat och blivit ett dammkorn. Minnen bleknar ni vet. Ologiskt så är jag mer kär, lite psykotiskt kär nu när jag känner att han inte varsamt trycker mig mot sitt bröst, snarare är det jag som vill in dit, vill tränga mig på eller igenom. Han gör lite motstånd. Underlägekänslan hos mig. Snälla J kom hit snart.

Hela semesterveckan har han frågat fina pappan min vad jag tänker på hela tiden. Åh jag tänker på hud, har jag inte sagt. Tankebortskjutande och prata om sånt som jag och fina pappan pratar om konst, litteratur, film och psykologi. Det är underligt att vi döljer vår gemensamma underklassighet med hjälp av medelklassalibit inför varandra. Varför gör vi så? Vi fnissar åt alla dom roliga medelåldersparen som är så typiska charterresenärer. Jag skäms över att jag skäms över att vara på charter. Tvingar pappa att röka fast han inte rökt sen han var 21 för att jag inte ska skämmas inför pappa över mitt kedjerökande. Tvingar pappa att åka med mig till Albanien för att charterkänslan kväver mig. De medelålders paren som äcklat tjyvkikar på oss, tror att pappa är min alldeles för gamla man. Männen avundsjuka, deras fruar har lös hud och dom bråkar hela tiden. Men varför säger du emot allting jag säger? Kvinnorna hatar mig under lugg, för att jag påminner dom om det där underliga faktumet att kvinnor tycks ha ett bästföredatum. Kyparna tänder ljus och väser romantic! När jag förklarar för kyparen på vår älsklingsrestaurang att min husband i själva verket är min pappa dör han nästan av skam. Jag skrattar så jag kiknar.

Två veckor efter att skolan börjat är det dags att ta tag i allt. För vardagen att återvända. Imorgon börjar jobbet igen. Jag har två krönikor, en politisk nyhetsartikel, en företagsgranskning, en persongranskning och säkert något mer att skriva klart imorgon innan jobbet på eftermiddagen. Nu dricker jag överblivet billigt vitt vin från kvällens fotbolltittarbravader med vänner och filurar lite.

Fotot är på mig och Bästisen. Inte för att vi är speciellt heta men för att jag blir glad av fotot. För att jag saknar henne fast jag nyss såg henne. För att anonymitet känns oviktigt just nu. För om någon jag redan känner skulle snubbla över denna bloggen skulle dom veta att det var jag med eller utan foto. Ni däremot blir lyckligt ovetande om vem av mig eller Bästisen som verkligen är jag men ni får en aning om hur jag ser ut, fiftyfifty men hundra procent skulle vi kunna säga. Intressant att vi tror oss veta saker utifrån utseende. Jag håller nog på ett skriva ett s.k fylleinlägg som började i Haparanda och för sin(eller kanske snarare min) egen skull nog borde sluta här. Nu. Så. Punkt.