november är redan här fast det bara är oktober

När beslut har fattats försvinner hela den där livskrampen jag gått och bärt på sista månaden. Trots att jag just nu jobbar ca 12h om dagen och har gigantiska uppgifter att lösa i skolan, trots det återvänder jag till alla mina vänner som jag vänt bort blicken från under livskrampen. Jag hinner plötsligt slänga in en maskin tvätt. Jag slängde även in min ost i frysen häromdagen. Jag hinner laga mat. Och känner mig helt plötsligt ganska nöjd. Ruvar på min essä om sorg. Genombrott i psykoanalysen av det egna jaget. Revolution. Lösningen på mig själv och mitt förhållningssätt till andra människor kanske finns. Jag känner mig plötsligt ganska nöjd.

Men så klart om man får önska. Förutom fred och 50.000 i månaden i 50 år från Triss så önskar jag mig sand i hårbotten och hans fingertoppar på min underarm. Om en vecka är han här. Finns för alltid my love?

För nu har jag tagit tio steg framåt väldigt fort. Kanske klarar du inte det. Att jag helt plötsligt vågar och vill utan eftertanke. Med rädsla javisst. Men insikten om du måste finnas här, annars går det inte, den är skarpare. Och du måste hålla din löften nu my love.

Bye bye skitchef numero uno

Efter det här och i måndags kväll då min chef kallade mig både idiot och inkompetent i samma mening fick jag äntligen nog på riktigt. Puttade det där jäkla arselt ur vagnen och sökte ett jobb som är nåt att ha, nåt att visa upp vid framtida arbetssökande. Ett jobb där någon kanske kommer att uppskatta mig och jag kommer att få utvecklas och känna mig kompetent och duktig.

Så klart det gick vägen. Jag är ju både kompetent och bra även om jag lyckas inbilla mig själv motsatsen rätt ofta. Nu kan jag titulera mig press- och informationsansvarig på deltid. På den andra delen av tiden ska jag vara en lat student ett litet slag till.

ädel i motgångens stund. aldrig!

Men prutt. Igår var jag halvbakis och dan och skrev ändå hurtigt ihop en lång reportageprojektplan till min handledare. Jag tänkte bland annat skriva ett reportage om svenskar som emigrerar och lite fint koppla samman detta med Amerikafararna. Vad ser jag i dagens DN om inte De är vår tids Karl-Oskar och Kristina. Även om jag inte alls tänkt att utforma det som i DN så går det ju inte. Ba men tja och hej fröken jag kunde inte tänka ut nåt själv så jag snodde en idé från gårdagens DN det gör la inge?

Och nu har jag ingen ny idé. Istället är jag trött och har servitrisaxlar.

nyfiken i en strut

48 h försvinner så lätt. Även om de stoppas spyproppfulla med innehåll. Pappa, bror och kusin var söta och inget att vara nervös för. Kärlekshjärtat klappar extra eftersom dom ser så mycket ut som J eller om det är tvärtom. Hur kan jag inte kapitulera inför det.

Sen är det dags att åka igen och jag blir hjärtetung som vanligt. Paniken när tunnelbanan till flygplatsen rullar in. Bara en puss till eller fem! I sista sekunden fumlar han med något i närheten av min jackficka. Jag ser honom stå kvar och han pekar på min jackficka och mimar surprise! Åh besvikelse, inte hittar jag något i mina fickor. Bara gamla tunnelbanebiljetter och 40 cent.

Nu vägrar han att avslöja vad det var som han nästan la i min ficka utan säger bara att han ska lägga det i min ficka nästa gång vi ses. Nyfikenheten sprutar såklart genom öronen på mig. Gissning nummer ett är ju kanske ett litet brev med sweetness utsmetat. Men med J kan jag aldrig veta. Det kan egentligen minst lika gärna varit en pocketsized tysk trädgårdstomte.

Min lilla bror bliva stor

Stora lillebror ringer. En trött skakig dag dagen efter att en öl blivit många. Stora lillebror tar inga omvägar om orden utan säger det bara du ska bli faster. Jag är på jobbet och tårarna rinner och vill aldrig sluta. Tror att det jag känner just då skulle kunna kallas för ren kärlek. Stora lillebror ska bli pappa. Det känns så oerhört.

En liten liten del av mig, tävlingsmänniskan, knyter näven i fickan och tänker att han vann skitungen. Hann först. Sedan han var 19 och jag 21 har han legat långt före mig i vuxenloppet. Den näst intill ointagliga ledning är nu för alltid ointaglig. Barn innebär att mållinjen skärs för alltid. Och visst ska det bli villa och kombi skrattar han.

En annan liten del av mig tänker att detta var ju alldeles utmärkt. Nu kan jag få vänta tills närmare 40 eller för alltid utan att mammas barnbarnslängtande uppsyn ska behöva irritera mig.

Men mest är jag så glad att det ska bli en liten skrutt. En Stora lillebror skrutt.

fotboll

Idag är en riktig fotbollsdag. Skippar plugga en stund för att kika Ljungskile-Falkenberg. Samtidigt spelar laget jag tränade förra året kvartsfinal i Sanktan. Borde varit där men måste plugga. Lite nervös för tjejerna. Hejar på Ljungskile. Om dom går upp ska jag dom bli mitt lag i Allsvenskan. Jag är en fejksupporter eller bara velig eller så representerar det bara alldeles utmärkt hur jag är. När jag var liten så hejade jag på IFK Göteborg för att det var det självklara valet. Sista åren har det varit mest GAIS i mitt hjärta men enbart för att jag älskar Roland Nilsson. Men icke älskar jag honom så helhjärtat att jag följer honom till Malmö FF. Nej jag ska bli helhjärtad Ljungskile supporter mest eftersom jag älskar Jörgen Wåhlemark, han är typ lika gammal som Rolle. Jag har svårt att hålla mig till ett lag. Det är mycket roligare att ha olika lag i olika sporter. IFK Vänersborg i bandy har jag varit trogen sen jag var nio. Djurgården hockey har jag haft årskort på de senaste tre åren men ve och fasa om Djurgården fotboll skulle vinna Allsvenskan. En logik som ingen förstår. Nej då måste jag ändå hålla på IFK för gamla tiders skull.

Sen är det ju EMkval idag med, då ska jag jobba men räknar med att Sverige vinner med minst 4-0.

familjen är värst

Han klarade av min familj med sådan bravur. Trots att jag satt med hjärtat i halsgropen och ständigt letade efter nya grepp att släta över allt dom sa. De älskade honom. Han, han tyckte åtminstone att de var normala. Så accepterande är han.

Nu är det min tur att få träffa delar av hans familj. Hans pappa, en av de åtta syskonen och en kusin äter middag med oss i Berlin på tisdag. Jag måste vara förtjusande. Så att dom anser att det är en relativt god idé och egentligen alldeles självklart att J i framtiden lämnar dom där borta på andra sidan jorden för att hänga med mig. Eftersom jag är alldeles alldeles underbar. Och förtjusande då.

Nämnde jag att jag är skitnervös. Och att träffa föräldrar är jämställt med giftemål i min värld.

små tankar från de senaste dygnet

Den nya svenska dramaserien Labyrint måste varit ett skämt.

Att Doris Lessing fick litterturpriset var väl kul även om jag inte är något jättefan. Dock är hon skitrolig och tuff. Roligast idag var människan som i Metro besvarade frågan

Har du läst någon bok av Doris Lessing?

med ett

Nej. Jag läser mest kurslitteratur. Ska jag läsa något skönlitterärt blir det gärna Marian Keyes.

Jag läser nästan allt och kan orimligtvis kallas för finkulturell eller finlitterär eller whatever. Men det finns två undantag mot min litterära acceptans. Människor som på allvar tycker att Marian Keyes och/eller Liza Marklund är bra författare. Det finns inga ursäkter, faktiskt!

När veckans debattämne gatuvåldet behandlas och det låter som om det vore skolans ansvar att uppfostra, se och förhindra så blir jag lite förbluffad. Det trodde jag var föräldrars ansvar. En rektor bräker om värdegrunder, ramar och gränser. En förälder instämmer i rektorns prat. Tro inte att jag inte inser eller är medveten om att det finns många föräldrar som brister något alldeles oerhört i sitt ansvar som föräldrar. Men det förändrar ju inte att det ÄR föräldrarnas ansvar. Skolan har ju självklart en viktig roll på många sätt. Men tycker man att förskolelärare och sedan lärare ska uppfostra ens barn då kanske man aldrig borde skaffat några barn.

Att TV4 Nyheterna visar en intervju med mamman till killen som skjöts till döds i Rödeby bara för att familjen gärna vill det är en usel ursäkt. Det är vidrigt och äckligt och allt där till att se en gråtande chockad person som inte ens kan titta in i kameran. Knappast att hon var kapabel att ta det beslutet.

Nu har jag gnällt klart och ska fira det med nystekta kantareller och tidningsläsande. TV tänker jag inte se på ett litet tag tror jag.

???

Vi går på restaurang och jag äter den första lagade maten på en vecka. Han får bjuda, jag äger 62 kronor. Det är slut med henne, sen i morses. Jag är sällskap och barnvakt. Två starköl till maten tar han och sen köper han folköl i butiken. Inte så farligt ändå resonerar jag om ett problem som inte går att resonera om. Han har varit på hälsokontroll och är frisk som en nötkärna deklarerar han. Ja förutom levervärdena då. Jag vill ringa henne och säga att hon är hans länk till allt som är bra. Men jag låter bli. Han är min pappa och jag står på hans sida. Även när han vinglar betänkligt. Jag måste nog det. Han somnar och jag åker hem. Tvåhundra kronor har han lagt i min plånbok. En muta I presume.

blablabla

Känslan drar i mig. Den energilösa Rastlösheten. Kan inte koncentrera mig. Vill inte koncentrera mig. Vill bara endast ovillkorligen spendera all min tid med att tänka på J, prata med J, umgås med J. Ja och framtidsångesten då. Länder och färger och mat snurrar i huvudet på mig. Beslut nej snälla jag undanbeder mig några sådana för resten av året.

Jag måste gå jättesnabbt för att hinna före mig själv. Skurar köket i fyra timmar, det hjälper lite. En stor ginflaska flinar lite mot mig. Töm mig det känns bättre då. Halvspringer genom skogen, går för snabbt för att njuta av vackra färger, måste hinna före mig själv. Råkar se löv som blåser runt runt i en cirkel. Precis som livet tänker jag, det går bara runtruntrunt i en jäkla cirkel, precis som alla mina klyschor. Sen måste jag springa resten av vägen hem för att lägga allt detta patetiska och kvävande långt där bakom. Det fungerar sådär.

Onsdagstrist

Istället för att plugga har jag samtalat med Bästisen på MSN i två timmar mest om snoppar. Det var kul när Bästisen påminde mig om att jag förr i tiden hade snoppfobi. På riktigt. Sen kom jag och Bästisen på att jag slutat vara en slampa för typ fem år sedan. Samma slutsats drog jag och P i helgen. Det var konstigt för jag kopplar ju liksom ihop slampalivstilen med mig själv. 2002, det var ju evigheter sedan. En annan tidsera. Då var jag en pryd slampa. Nu har jag övervunnit min snoppfobi och är inte en slampa. Ja se världen är då full av motsägelser.

För övrigt har jag en djup förälskelse i reportageböcker för tillfället och vill skriva en egen.

PS. Jag har mycket framtids- och beslutsångest, så till den grad att sängliggande är det enda som fungerar. Därför kan ni få avgöra. Ska jag 1. söka ett riktigt jobb och hoppas att det går vägen 2. låna pengar av någon snäll släkting och förfölja J till NZ och typ jobba på ett fik?

ilska

Någon gång har jag nog fällt en irriterad kommentar om mitt extrajobb på den här bloggen. Känslan har varit att det är en onormal arbetsplats med en onormal chef men ändå har många andra faktorer gjort att jag trivts. För att inte tala om hur förtvivlat beroende jag ofta varit av pengarna. Igår ringer min chef och skäller ut mig för en händelse som jag inte alls haft att göra med. Utan att ens be om en förklaring så ger han mig valet mellan att säga upp mig själv eller att inte få lön för mitt senaste skift då den påstådda händelsen inträffat. Han har dessutom redan satt in en annan person på mina närmsta skift. På en normal arbetsplats hade jag antagligen fått chansen att förklara mig. Sparken får man om man gjort något allvarligt eller förtjänar det, annars får man en tillsägelse, inget jävla idiotiskt olagligt fjantstraff att bli av med lönen. Jag blev helt matt och orkade inte säga emot. Sa bara att jag ville ha en dag på mig att tänka på saken. Sen grät jag faktiskt. Samma tårar som jag grät när jag var liten och inte kunde bestämma över mitt eget liv. Maktlösa tårar. Över att jag inte kan säga till honom massa fula barnsliga ord. Jag slutar ditt jävla äckel!!!! För mitt bankkonto ekar så plågsamt tomt. Så jag sväljer och låtsas som inget och säger inte upp mig. Istället knyter jag mina knubbiga händer bakom ryggen och smider onda falcon crestaktiga planer på hur jag ska rasera hans företag en sällsamt vacker dag.

men sen då?

Vi äter amerikanska pannkakor med bär som blir kletig färg över hela tallrikarna. Vi tre är tillsammans igen för en helg. Läser tidningar och pratar politik. Vart vi egentligen är på väg till. Drömmar och åldersnoja. Går på bio och äter godis till middag. Två av oss sluter upp kring den tredje försöker finnas överunderbredvid och allomslutande. Mjuka vadderade filmceller som tredje kan slänga sig mot utan att det gör ont. Ibland små tillrättavisande ord. Tillsammans lägger vi ett pussel och läser på om mediciner och sjukdom. Drömmer ett liv åt tredje som inte är över. Slätar över. Underförklarar. Överförklarar. Kortaste håret visar sårbaraste. Ibland vill jag hålla lock för öron och inte veta. Men tredjes verklighet blir min verklighet. Kan inte säga usch och fy och gjorde du verkligen det utan att förminska henne. Filmscener framför ögonen. Tredje i en film, inte verkligheten. Kan inte ha varit verkligheten. Lite lock för öron måste det vara, klarar inte den ocensurerade verkligheten. Sanningen. Inte tredje så. Tillkämpade det blir bra, klart det blir bra.

höst i mitt bröst hohojaja

Idag har på många sätt varit en fin dag. Vädret var flott. Jag tog en stärkande skogspromenad. Som den sunda och friska människa jag vill vara. Sen skrev jag ett reportage, som blev bra. Som den ambitösa människa jag vill vara. Sen satt jag i läsfåtöljen med fönstret på vid gavel och drack kaffe och läste tidningen noganogrannaranogrannast. Sen bröt jag plötsligt ihop av längtan efter J och bestämde mig att möta upp honom två dagar i Berlin på hans europatour om cirka så där 12 dagar. Sen msn:ade vi om våran treveckors semester i november/december och har fortfarande inte bestämt vart vi ska. Marocko? Egypten? Tunisien? J frågade om han fick bo hos mig i december och jag bröt ihop av lycka. Sen kom jag att tänka på att det kommer att bli dubbelt upp med knölig smärta när han åker till det där jäkla Nya Zeeland i sex jäkla månader när jag fått vänja mig vid att ha honom på en armlängds avstånd. Då bröt jag ihop lite igen. Inte av lycka. Men ändå en vacker dag idag.

Bollywood

Jag älskar museum och utställningar i alla dess former. I Stockholm finns det otroligt mycket att välja på. En sommar när jag var frivilligt arbetslös genomförde jag ett två veckors två museum om dagen race tillsammans med en än mer entusiastisk vän. Detta på den gamla goda tiden när det var gratis att gå på museum. Gratis som i gratis är gott. Nu för tiden försöker jag välja utställning med omsorg. Mest eftersom jag oftast inte har några pengar. Min foreverandever kärlek till Indien gjorde det omöjligt att motstå utställningen Bollywood på Östasiatiska. Det skulle jag ha gjort. Det var en så totalt usel och genomtrist utställning. Jag blev så sur att jag ville skriva en lista med 100 saker som jag hellre skulle göra för sextio kronor, typ torka mig i rumpan med dom och så.

I helgen satsar jag på Kulturhuset och Araki. Kulturhuset kan man lita på. Dessutom är det gratis. Gratis kultur. Som det ska vara. Kultur för alla som det säkert hette i någon slogan förut.

.....

Mr X har sin sjuhundrafemte livskris och min telefon ger mig brända fingrar. Den är fylld med galna eller kanske höga sms. Mellan tre och fem på natten är mitt nummer jourhavande medmänniska. Jag vet inte hur gränser ska dras, när jag ska säga stopp. Inte hur jag hjälper eller om det ens borde vara jag. Någonting viskar att det bara finns jag, ingen annan. Ingen annan är som jag, eller så finns det bara ingen annan. Skulden, den från när det var han som blåste liv i mig varje morgon, den måste fortfarande betalas av. För alltid? Sista året det var vi, det minns jag, hur hans mående hade sugit ur mig allt som var jag. Någonstans trodde jag där i Ls 90säng jag flyttade in i och tvingade henne att krama mig nätterna igenom när jag flyttade ut att det var bäst så, att han skulle bli bra. Utan mig. Att han blev sjuk av mig.

Åh om lösningar var så små och livet så okomplicerat. Jajamän bara lägg till eller dra bort en ingrediens så ordnar sig allt. Det gör ju inte det.

Jag vågar inte säga att jag är ganska lycklig nu. Han skulle ändå inte tro på det. Att mitt största bekymmer är att jag är ganska så komplett vrålpank men att jag då kan kika på mina fem nya par skor och le mitt sjuka shoppingleende. Visst känns det jobbigt att den jag är kär i ska åka till andra sidan jorden i ett jäkla halvår en gång till. Men samtidigt så är jag ju kär med stora bokstäver. Jag är inte där nere med honom i ensamma trollhålet. Efter 25 slutade jag att vara ren tonårsångest, poff. Det är så långt borta nu. Det måeendet och han. Men jag stannar kvar en liten stund till hos honom. Inte så länge. Kanske för alltid.

Tant Lila och maten

Som jag skrev i förra inlägget så hade jag svårt att äta när jag var liten. All oro och stress överförde jag till äckel för mat. Så fylld av oro att maten liksom inte fick plats i min lilla kropp. Aldrig att mitt fyrafemsexsjuåttanioårsjag skulle berättat om hur allt egentligen låg till hemma hos oss. Kanske borde någon ändå ha förstått att det var mycket som inte stod rätt till. Mattanterna var som sagt snälla och tvingade mig aldrig till att äta. Skolans rektor, hon med lila hår och lila kläder och lila naglar som även varit min mammas lärare, en dag tog hon med mig till sitt kontor. Hon spännde blicken i mig, undrar om inte till och med blicken var lila. Jag vet att du inte äter, från och med imorgon så äter du! Annars ringer jag till din mormor. Givetvis kände tant lila min mormor. Min mormor var någon att räkna med precis som tant lila. Jag jag var ju livrädd för mormor. Mest livrädd för att mormor skulle kunna räkna ut vad som hände hemma hos oss och kanske tvinga mig att bo hemma hos henne. Så jag började äta, bara lite grann och bara av det som jag var minst äcklad av. Mamma oroade sig aldrig. Hon åt inte heller, ville jag bara vara som henne? När jag var femton vägde mamma trettiosju kilo.

Idag hanterar jag det där med mat och känslor lite annorlunda. Sen J åkte igår morse har jag varit ledsen och hunnit äta ett paket chokladglass, en påse popcorn, ost, en jätteportion med potatismos och nu på morgonen många, alldeles för många, amerikanska pannkakor. Tomheten ska fyllas. Jag äter tills känslorna inte får plats istället för att känslorna inte lämnar plats för mat. Så undrar jag ibland varför jag inte är smal. Blir äcklad över mig själv istället för över mat. Kanske inte en förvandling att vara speciellt glad över.

Och tro nu inte att jag intellektuellt sett inte tycker att det är det mesigaste som finns att noja över kropp. Att jag inte tycker att både tjocka och smala är fina. Att vi duger som vi är. För det tycker jag, om alla andra. Jag själv är liksom alltid undantagen min egen logik.