ilska

Någon gång har jag nog fällt en irriterad kommentar om mitt extrajobb på den här bloggen. Känslan har varit att det är en onormal arbetsplats med en onormal chef men ändå har många andra faktorer gjort att jag trivts. För att inte tala om hur förtvivlat beroende jag ofta varit av pengarna. Igår ringer min chef och skäller ut mig för en händelse som jag inte alls haft att göra med. Utan att ens be om en förklaring så ger han mig valet mellan att säga upp mig själv eller att inte få lön för mitt senaste skift då den påstådda händelsen inträffat. Han har dessutom redan satt in en annan person på mina närmsta skift. På en normal arbetsplats hade jag antagligen fått chansen att förklara mig. Sparken får man om man gjort något allvarligt eller förtjänar det, annars får man en tillsägelse, inget jävla idiotiskt olagligt fjantstraff att bli av med lönen. Jag blev helt matt och orkade inte säga emot. Sa bara att jag ville ha en dag på mig att tänka på saken. Sen grät jag faktiskt. Samma tårar som jag grät när jag var liten och inte kunde bestämma över mitt eget liv. Maktlösa tårar. Över att jag inte kan säga till honom massa fula barnsliga ord. Jag slutar ditt jävla äckel!!!! För mitt bankkonto ekar så plågsamt tomt. Så jag sväljer och låtsas som inget och säger inte upp mig. Istället knyter jag mina knubbiga händer bakom ryggen och smider onda falcon crestaktiga planer på hur jag ska rasera hans företag en sällsamt vacker dag.