Happy New Year

Åh jag sitter hemma i mammas soffa och romatiserar New York. Varenda mer eller mindre bra film jag sett nu i mellandagarna har utspelat sig där. Drömmer New York. Tänker New York. Läser New York. Sett mer New York precis just nu i The squid and the whale (mamma vrider sig i soffan bredvid och tycker att det är en oerhört konstig film och pånäsanrynkar åt högfärdiga akademiker). Den ekonomiska verkligheten springer ikapp när L ringer och skriker vi flyttar nyårsfesten till Köpenhamn. Men näääh jag har inte råd att åka dit. Än mindre New York. Och kanske har jag nu ingen nyårsfest att glittra på. Drar dom så gör dom det med min välsignelse stannar dom känns det dumt men ändå bra. Fatta nyår med mamma och familj!

...

Det har regnat sedan mitt tåg anlände i Göteborg för nästan en vecka sedan. Sjunde dagen av regn. Har träffat alla släktingar, alla blir äldre, ofrånkomligen springer allt hela tiden ifrån mig. Min söta kusin är 18 och jag köper starkaspritdrinkar till honom på juldagen. Farmor ser lycklig ut och sen svimmar hon i köket. Håller hennes hand och stryker med den andra över cancerhårlösa huvudet. Farfar klappar J på huvudet och knallpistolpulver pratar på svenska. Mormor säger att vi är så vackra tillsammans, att vi ska skynda oss att skaffa vackra barn. En miljon kronor bio-buss-tåg-drinkar-öl-äta ute-mera öl-pengar rinner genom mina fingra, sandstrilar.

Mamma kör till flygplatsen. Hejdå Jpuss och en till och hundra till och för första gången hejdå Jgråter jag när han ser fast vi ses om tre veckor.

Där min mamma bor känner jag ingen. Julen är slut och all min energi, borta, även om den inte var mer på riktigt än tomten ens från början. Soffligger med lurviga katter och har hundtungor i ansikte. Går genom regnet till stallet. Låter varma mjuka mulen vila mot kinden och ryktar blöta leriga hästar. Djurtröst. Läser fyra böcker på en dag. Spelar Nintendo Wii så att jag får värk i hela kroppen. Har inget syfte alls. Trivs bäst så. Scannar det där statliga verket för arbetsförmedlandes hemsida efter jobb, i strävan efter att finna ett syfte. Ger upp utan att försöka. Läser en bok till, om hur jag ska bli framgångsrik. Paradoxernas paradox.

Språkförbistring är ju bara för kul

1. En urcharmig arbetskamrat som är kärleksflykting i Sverige och knappt kan säga mer än jag pratar mycket lite svenska kom bekymrat till mig idag efter att ha varit på födelsedagskalas. Why do swedes scream the swedish word for bitch after they sing for the birthdaygirl? I find it very rude! Hora! Hora! Hora! Hora! No no no it´s hurra!!!

2. Vid Bästisens fästmans första besök till Sverige var hans svenska mycket mer begränsad än idag. Men han försökte. En varm hund tack! Den snälla korvgubben räckte fram en korv utan att blinka.

3. Min sötaste J har försökt googla fram lite svenska julfraser. Idag ringde han mig och sa God Jul och friskt humör. Har inte bestämt än om jag hindrar honom eller låter min släkt ta del av denna hurtiga julhälsningsfras på självaste julafton.

Men 2008 alltså då...

Summering och framtid krävs i dessa tider. Inspirerad av världens bästa Jenny.

2007? 2008? Jag vet inte, var det inte 1999 alldeles nyss? Jo men visst var det så.

I år bestämde jag att J är på riktigt, insåg att det inte behöver vara snårskog att vara kär utan mer jordgubbar och mjölk. Reste till England, Skottland, Spanien, Estland, Indien, Estland (igen), Montenegro, Albanien, USA, Tyskland och Egypten. Gjorde bra ifrån mig i skolan och på andra ändan av skalan riktigt uselt. Jobbade massor, periodvis. Sen var det slut. Bara så där försvann det.

2008 ska jag hälsa på Bästisen i Australien, vara världens bästa flickvän när jag är i Nya Zealand och peppar J att lyckas på sin regissörsutbildning, periodvis bo i Berlin där jag ska hänga på våffelcafé och dricka öl, besöka Estland(igen!) och Holland, frilansa duktigt, skriva d-uppsats och i största allmänhet klura på om jag kan tänka mig att flytta till Nya Zealand, sakna livet ur mig när jag inte är i Nya Zealand, få ett fast jobb, spara pengar, åka på tidernas mest romantiska resa, flytta till en riktig lägenhet i Sverige eller Nya Zealand.

snälla snälla låt mig må bra snart!

Familjen kommer hit och muntrar upp mig i sjukdomsmisären. Dom har med sig en present och bananer. Bebis som inte är en bebis längre springer runt och är så tokigt söt. Inte vill jag smitta det lilla livet, så kan inte julkrama henne. När dom åker igen(efter cirka 5 minuter, mer tid vågar man nog inte tillbringa med ett vrak) vill jag ha barn. Helst om nio månader ungefär. Eller egentligen kortare tack.

Kastar mig genast på telefonen och ringer pojkvän. Ta med dig kondomer om du vill ligga över jul och det förutsätter jag att du vill. Annars kanske det blir barn. Med tanke på att jag tokspytt upp min p-piller i dagarna tre alltså. Man måste ju skilja på vad som känns som en bra idé och vad som är en bra idé.

Å jag sov å jag sov

Jag sover i 18 timmar på raken. Feber. Drömmar. Mamma ringer och väcker. Säger min lilla lilla älskling. Jag gråter lite, det är ju så ynkligt och ensamt att vara sjuk. Mamma bakar vaniljbullar som jag ska få på söndag. J har skickat sju sms och undrar hur jag mår. Det sista please dont be dead baby!

Sen tänker jag på ensamhet. Att jag nog ganska ofta känner mig ensam nu för tiden. För att mitt liv går så snabbt och jag nästan alltid gör något, pluggar, jobbar, skriver, jobbar jättesent. Ingen tid över. Besök. Resor. Sen kommer en hel helg stor som ett gapande hål. Ringa alla, skicka sms, fråga Facebook, vad göra? Och så klart kan jag inte få allas uppmärksamhet och tid så fort jag har lite tid. Men jag barnungesurar och undrar varför alla måste vara parig och sitta hemma med sina barn, äta middag med svärföräldar, gå på parmiddag, åka bort över helgen, när jag har tid. Sen fyller jag år. Och JAG ordnar ingen fest fast jag är en födelsedagsgris, säger till alla som frågor om det inte åtminstone blir lite drinkar någonstans att jag faktiskt inte hinner. Att 27 faktiskt inte är något att fira. Min telefon ringer hela dagen och jag får typ tusen sms och massa bekräftelser för att min existens inte på något sätt är glömd. Sen sitter jag ändå där dagen efter och är sur för att jag inte ordnade en fest. För att jag känner mig ensam och inte fick några födelsedagspresenter. Och jag står oförstående inför mig själv.

Sånt går att tänka på när man helt plöstligt ligger två dagar på raken i en säng. Då kan man även upptäckta att fyran visar Dawsons Creek på eftermiddagarna och skratta åt alla repliker och bli gladare igen. Och nu ska jag sova 18 h till.

men nej!

Det kändes som om jag levde i en dröm när jag gick från bussen när det nästan var natt igår. Allt det som var överallt och runtomkring var inte snö, det var guldstoft. Blänkande små mikropartiklar av guld överallt. Snö färgad av gatulampor. I morses var frosten elektrisk och talade till mig i regnbågsfärger. Jag började känna mig julreligiös.

Sen spydde jag på centralens kalla golv. Hej vinterkräksjukan!

så länge sedan nu..

Jag skurar golvet hemma. Moppen luktar illa. Gammal och lite möglig. Exakt så luktade moppen på mitt jobb mitt första år i Skottland. Så lite krävs det för att jag ska vara där igen, i mitt lilla solgula hål i väggen. Jag böjer mig över kyldisken och luktar på vår pesto, gör en smörgås med bönpate och sunblushed tomatoes. K och Bästisen är där och jag hör Pulp och Cardigans och Kristofer Åström. Sen drar jag handen över den älskade kaffemaskinen och gör en latte, till det äter jag en liten bit av världens godaste mandelcroissanter, en bit pain au chocolat och en pytteliten bit av världens chokladigaste brownie. Sen går vi och dricker öl och gin och tonics hela kvällen.

Tills vi bakfulla kommer till jobbet nästa dag, om vi inte kommer raka vägen från efterfesten. Om det är innan mr X flyttade dit för min skull, så kanske jag ligger med kokainmannen. Ja om det var innan Bästisen sa åt mig att jag måste dumpa kokainmannen eftersom han var en knarkare och inte bara en partykille. Eftersom han mest var ett ligg så gjorde jag som Bästisen sa. Eller ja jag slutade bara ringa och slutade svara när han ringde. Några månader senare gick kylen i det lilla solgula hålet i väggen sönder. Kokainmannen jobbade som kylreparatör. Av alla kylreparatörer råkade såklart kokainmannen bli den som skickades till oss. Jag hanterade det hela med grace, not, och sa hej och gick och gömde mig på toaletten tills K en halvtimme senare kom och sa att jag kunde komma ut.

Men hur som helst. Om det är varmt ute är jag i parken. Hela dagarna, alltså om jag är ledig. Varje söndag är jag det. Vi tar med oss tre olika dagstidningar, öl, vin, en fotboll, kakor, picknick mat och är jag bara hela dagen. M springer runt och står på händer och sånt, Bästisen sover, mr X kittlar mig.

Vi är på klubb och vi är minst tio vänner och vi tror på riktigt att inga vänner har varit som vi och vi dansar och jag dricker eller kanske snarare häver i mig vodkadrink efter vodkadring. Dom kostar bara £1, jag är i ett himmelrike. Mina vänner dricker bara vatten. Deras ögon är svarta knapphål och dom dansardansardansar. Sen är det en lång helg där ingen sover förutom jag. På söndagen vrider vi oss alla i ångest. Vi går på bio. Jag älskar att äta glass på bio. Och vi har fem olika biografer precis lika nära. En av dom är min favorit i hela världen. Där har dom festival en gång om året, jag somnar på varje film som börjar efter 22 och mr X hatar mig på riktigt.

Häromdagen såg jag ett foto från en middag från slutet på det här året. Jag var helt jättetjock och såg konstig ut och nästan olycklig. Och jag undrar om allt var en illusion. Det kan ha varit det bästa året i mitt liv. Eller så var det ganska för jäkligt. Minnet är bedrägligt och gör ibland konstiga urval.

hjälp!

Jag ska få göra ett resereportage. Alltid har jag velat ha betalt för att resa. Så detta är en stor grej för mig. Tro mig det är inte till min drömdestination men ändå... Men glädjen övervägs nästan av stressen. Detta måste bli urbra för att jag ska få fler uppdrag av dom i framtiden! Då kan vi övergå till nästa stressmoment. Jag måste fota själv! Jag har absolut inte medvetet försökt lura i dom att jag är proffsig på att fota på något sätt. Mer sagt att jag tycker att det är roligt att fota. Men vem fan tycker inte det idag? Nån som vet någon akutfotokurs?

Där ser man

Jag har bestämt mig nu, jag åker till Nya Zeeland i mars. Det är jättedyrt. Möjligtvis skulle jag kunna ta mig två gånger till Indien för samma pengar. Eller så skulle jag äntligen kunna komma iväg till Centralamerika. Eller nästan jorden runt. Men det känns så, som om att vara med honom är viktigare än allt annat jag vill. Det förvånar mig och andra omkring mig.

...

Äntligen sitter jag där på en redaktion. Först där sist hem. Måste vara flitig. Skriver så att fingrarna blir stela. Trixar med fem saker samtidigt. Är effektiv. Känner mig hemma, visst är det detta jag vill göra. Sover, äter, jobbar, han i andra ändan på en telefon. Godnatt! Och herre det är NU jag är lycklig. Det är det verkligen.

min mormor är inte som din mormor

Mormor står bakom en pelare och ser stockholmsbortkommen ut. Lite liten och ängslig och inte alls som min superkvinna mormor. Hon är på kurs. Min karriärskvinna mormor. Jag har klackar och helt plötsligt är jag längre än henne. Hennes hår är fortfarande korpsvart. Tänk hon var bara 34 år när jag föddes, jag vågar knappt tänka att jag kanske är mamma om sju år. Hon kramar mig hårt som om hon behövde mig. Det var tre år sen vi sågs sist. I somras somnade hon bakom ratten och var så nära döden att jag inte vågar tänka på det. Sen köper hon en klänning åt mig.

seru inte att ja inte e en sån där jävla bussturist?

Busslast efter busslast väller ut, in och över Egyptens pyramider, tempel och gravkammare. Sen uppslukas dom i gemensam tropp av bussen och det är stilla en stund. Vykortsförsäljarna, hästochkamelgubben, sjalförsäljaren och alla dom andra är sig själv för en stund. Sedan lastas en ny hord av och kaoset börjar om från början. Från punkt A till punkt B vidare C fraktas boskapen, förlåt turisterna menar jag. Om och om igen i en evig cykel av svettiga shortsbärare och buybuybuybuy retorik. Jag gömmer mig i skuggan och undrar om någon kan njuta av detta. Att befinna sig i massturismens nålsöga. Liksom fångad i ett av Martin Parrs foton.

Bengt Ohlsson skrev i en krönika i DN På Stan här om månaden att han aldrig mer skulle semestra i storstäder eftersom de ändå alltid är identiska. Jag tänker att jag aldrig mer ska besöka en endaste så kallad turistattraktion. Reducerad till en vandrande plånbok, sprickfärdig av dollar, pund och euro. Men är det konstigt att det blir så? Vad ska dom tro när bussarna fortsätter att spy ut människor.

Jag ska bli en reseeletist eller hardcorebackpacker eller kalladetvadfanduvill som bara åker till ställen som inte finns med i en enda reseguide. Där jag kan få vara ensam, den enda turisten. Perstorp here I come, läste att det var sjukt opoppisresemål i Sverige. Kanske ett besök i den finska staden Lovisa? Eller varför inte en svängom till Dijibouti.

men asså vi är ju inte som alla andra

I helgen kommer några av mina bästa. Dom andra två medlemmarna i gymnasietidens jagskiterialltjagvillbaradrickahårdrockskaffeochskolkagheladagarnaochflyttatilllondon klubb. Vi tre var your average deprimerade småstadstonåring med längtan efter något annat eftersom våra gigantiska tonårsegon talade om för oss att vi var bättre än det där lilla futtiga livet vi levde där. Varje dag satt vi på stadens fula inrökta café och drack svart kaffe och koketterade oss över vårt utanförskap, beklagade oss över bristen på älskvärda män i vår stad men jämförde ändå helgens erövringar som bara var träning inför bättre tider. Bättre tider var sen. Studentdagen var frihetsdagen. Då skulle vi ju flytta till London, som alla andra småstadstonåringar med längtan efter något annat. Ligga med popkillar och poptjejer och jobba på kafé. Såklart gjorde vi just det.

På studenten sa en i klassen till mig att hon trodde att det skulle gå åt helvete för oss tre. Det har det inte gjort. Mycket tack vare något som stavas h-ö-g-s-k-o-l-e-p-r-o-v-e-t, varje begåvad men lat tonårings räddning.

I helgen ska vi dricka gin, fika i hundra timmar och kramas. Och kanske känna oss originella och missförstådda en stund i gammal god anda.

Nuärejulejän

Det blev december i år med och i december är det ju jul om jag inte minns fel. Jag vill tycka att jul är kul. Jag vill komma i stämning genom att gå på glöggpartyn, tända ljus, gå runt i mysiga koftar, äta pepparkakor, slå in julklappar och i största allmänhet tindra med ögonen. Istället känns det som om blinkande ljusslingor lindats kring min hals. I år ska jag fira med min familj för första gången sedan 1999. Ni hör ju själva, 1999! Sen dess har jag spenderat julafton med att spy på en pub i London, hänga med Bästisens familj, dricka vin med mitt skotska kollektiv, röka hasch i en eka på en indisk sjö, kika på fyrverkerier i Argentina, äta pizza till julmiddag i Jordanien och att sticka tårna i sanden och dricka juice.

Allt för att inte behöva vara med om den första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde julen utan Lillebror. Alla kommer, alla morbröder, alla mostrar, alla kusiner, morföräldrar, allas respektive, till och med J. Jag ska försöka att vara mer glad över att alla är där än ledsen över att en person aldrig mer kommer att vara där. Och så ska jag försöka att inte vara allt för mycket flumhippieharen, den delpersonlighet som alltid slår ut prunkande blom i sällskap av min irriterande svenniga familj, för att irritera dom tillbaka. Allt på ett moget tonårssätt. Eller så är jag bara tonårssur. Sist gång jag träffade min släkt för tre år sedan ungefär på ett ettårskalas spydde jag varje halvtimme av baksmälla, hade inget paket med mig och luktade dessutom onenightstandångest. Men min släkt älskar mig ändå, tror jag i alla fall. Och så kommer dom undra när jag ska skaffa mig ett jobb och en riktigt lägenhet och barn och sånt. Då berättar jag att jag just bokat en jordenrunt biljett och dom himlar med ögonen och tycker att jag är helt crazy och så skrattar vi tillsammans. Kanske borde dom ge mig en växuppcoach i julklapp? Fast jag måste ju i alla fall få några vuxen pluspoäng när jag har med mig en man hem på jul.

Saker som får mig att vakna vid halv fem snåret

• Att min säng känns oändligt tom

• Ångest över pengar. Hur ska jag ha råd med julklappar?

• Mer ångest över pengar. Hur ska jag lyckas sweettalka mig ur den där 800 kronors räkningen från ett bibliotek?

• Ångest över skolan. Genom att jag var borta nästan hela första delkursen kommer jag trots restseminarium nästa vecka inte kunna få ut min examen förrän jag går om delar av kursen nästa gång den ges. Nästa höst!

• Följdångest över att jag är så slarvig

• Ångest över praktik och jobb

Vi sammanfattar det med ångest då.

...

Efter tjugosex nätter åker han. Och jag vet inte. Lägger mig under mitt nya vintertäcke och försöker gömma mig från allt. Kan inte hantera att världens självständigaste jag behöver inte en enda jävel och har aldrig gjort person, moi, behöver någon. Någonstans tror jag att det är bra, att jag behöver behöva. Samtidigt så fattas ett bra svar på hur vi ska få ihop det. Jag vill ha svar och säkerhet och trygghet. Jag vill till och med att han ska se glad ut när jag refereras till som hans beautful wife av halva Egypten istället för nervös.

Varannan dag pratar vi framtid och om en båt vi ska bo i och resa med, eller ett litet hus vid havet. Om hur kunna bo i Sverige. Nästa dag vågar vi knappt bestämma när vi ska ses nästa gång. Och han sitter där i min fåtölj hela dagarna och skriver ansökningar och manus och han är helt briljant och jag vet att han kommer att komma in på skolan. Där på andra sidan jorden. Vill jag flytta? Han vill nog bara att jag ska komma med ungeför varannan dag. Och jag låtsas att jag inte vet vad jag vill. Fast jag vet ju precis. Och så blir jag så där less på mig själv för att jag är så dålig på att vara tydlig och ärlig. Och helt plötsligt så vill jag göra slut bara för att slippa känna det här behovet, det här behövandet.

Vill göra slut för att slippa underlägekänslan. För att jag vill mer än vad han vill. Se så nu skrev jag det rätt ut. Eller är det bara i min hjärna. Fast man vet väl alltid. Jo visst är det så.