Ibland känner jag att jag vill hitta på ett nytt ord för att definera vad J och jag är. I Sverige antar jag att han skulle varit min sambo men det är mitt absolut fulaste ord, så det skulle jag aldrig ha kallat honom. Och på engelska finns ingen motsvarighet(tror jag?). Pojkvän. Boyfriend. Känns så fjuttigt och som om vi vore nitton. Han är ju min babypapa liksom. Men tro mig, babypapa, vill jag inte direkt heller kalla honom. Alltså nu syftar jag såklart inte på vad jag kallar honom när jag pratar med honom, det vore ju stört, utan hur jag refererar till honom när jag pratar om honom. Så det slutar oftast med att jag drar till med att annat pk-uttryck som jag avskyr, min partner. Fult! Fästman, säger folk det?
Jaja, det här är ju inget problem som påverkar mitt liv speciellt mycket. Gött om jag inte har värre saker att fundera kring.
*prokrastinerar fortfarande*
4 kommentarer:
Fästman känns inte så hippt på svenska, men det känns ändå som ett ord som folk använder titt som tätt på engelska. Eller?
Håller med, sambo låter så sömnigt vardagstråkigt. Jag säger kille och längtar efter att få säga man en vacker dag.
Absolut funkar pa engelska, fiance. Kanns lite romantiskt ocksa. Nastan finare an det som kommer sen. Men vad sager man pa svenska, nar man ar gift. Jag kanner mig jattefanig varje gang jag pratar om D, sager "min man". Dar slar husband, eller my man, hogre... Min man, gud kanner mig sa fanig varje gang.
Fiance tycker jag med låter lite konstigt. Här på nz känns det som att det flesta nya människor som jag träffar utgår i från att J redan är min husband eftersom vi är typ trettio och har en unge. Min man tycker jag låter rätt fint när den dagen kommit medan husband låter rätt så högtidligt tänker jag.
Skicka en kommentar