Plötsligt händer det

Trollet hade på sig ett par matchande strumpor häromdagen. Ett litet julmirakel.

Hejdå 2013, det var bitvis kul att ses men nu går jag vidare

Det här året är ju inte slut än. Men jag känner att jag summerar det och går vidare. För att det blir bäst så.

Vi hade en fantastiskt fin semester i Europa i maj. Det var höjdpunkten. Jobbmässigt har det varit helt okej. Jag har så jäkla bra vänner och snälla föräldrar och en grymt stadig och stöttande man och en liten virvelvind till unge.

Sen följdes resan av en tung och lång vinter. Efter att i flera år ha försökt bli gravid med ett syskon till Trollet fick jag slutligen någon form av diagnos efter en laproskopi. Kunde inte vänja mig med de orden, hur kan jag vara infertil. Samtidigt fick en av mina kompisar cancer-besked, en annan skiljde sig och en tredje kämpade så jäkla hårt för att inte sluta vara en nykter alkoholist. Och så började jorden skaka här i Wellington och vi hade två större jordbävningar på en kort tid. Och då! Brakade liksom allt löst. Dödsångesten deluxe. Tvärsäker på att "the big one" skulle komma snart, vilken sekund som helst och ta ifrån mig min familj. Allt kommer att gå åt helvete för alla jag tycker om. Oförmögen att sova på nätterna. Trodde att varenda flygplan, lastbil, bil, kraftig vind i själva verket var en jordbävning. Ångesten över att vi befann oss på varsin arbetsplats medan Trollet var på förskolan. Hur skulle vi ta oss till varandra när den där gigantiska jordbävningen faktiskt inträffade? Och sen insikten om att det där med att vara infertil. Det slutar jag inte vara imorgon, nästa månad eller nästa år. Oförmågan att ta ett beslut om vad vår handlingsplan var. Pga orkade ej misslyckas. J som jobbade dygnet runt. Det där singelmamma livet, att aldrig ens kunna gå till affären själv. Så.jävla.trött.

Men för några månader sedan började jag sova igen på nätterna.  J har sedan någon vecka börjat synas till i hemmet igen. I går skakade hela kontoret när jag ironiskt nog var hos min fertilitetsläkare. Visst blev jag rädd men gick inte hem och trodde att nu kommer den stora jordbävningen. Jag sov hela natten, dödsångest be gone liksom.

Hej, hej!

Här har det ju inte blivit direkt mycket bloggat de senaste året. Tänker att det blir mitt nyårslöfte. Blogga mer 2014. Så börja lite försiktigt i december igen då. Uppvärmning så att jag inte sträcker mig eller kanske drar av hälsenan ni vet.

Stör mig rysligt på just nu, såna där paketkalendrar. Är hela poängen att barn ska få ett paket varje dag när de räknar ner till jul, då de ska få, just det, fler paket? Kräks i munnen när jag tänker på det.

Googlar jobb i Sverige åt J i detta nu

Förra veckan jobbade J 107 timmar på en vecka. Alltså hur ohälsosamt? Jag räknade snabbt ut att det går 168h på en vecka. Då återstår 8.7h per dygn att inte jobba på. Då ska han ha 45 min lunchrast, ta sig till och från jobbet, duscha, varva ner och förhoppningsvis hinna sova 6h per natt. Han jobbar betydligt mer än en vanlig heltid jämt men detta var nog värsta veckan någonsin. Nyss på telefon förutspådde han 120h arbetstid denna vecka. Asså rather you than me om en säger.

Men detta jobbande alltså, det är ju inte så bra för jämställdheten i hemmet. Eller Js hälsa. Och verkligen inte för Trollet som längtar efter sin pappa så att hon får aj enligt henne själv.

Oooouuuuummmm

Sinnes mycket på jöbbe nu. Nästa vecka ska jag vara ledig torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag och åka mot varmare breddgrader. Närmare bestämt Auckland. Försöker foka mitt inre på det här jag sitter med nackspärrstress och jordens vårstorm rasar utomhus.

Dagen men fuck off nu dårå

Okej jag kanske är lite överkänslig vad det gäller detta. Men vad driver folk att fråga om och om och om igen om inte vi ska skaffa fler barn snart? Om jag svarar svävande tycker jag liksom att folk borde fatta att jag inte vill prata om det. Om jag säger att jag gärna vill det, då borde de väl fatta själva att jag inte kommer att bli mer gravid för att de frågar igen och igen och igen i flera freakin' år. Och när jag tröttnat på att någon ytlig bekant frågar och frågar och frågar igen och säger som det är; jag kan inte okej!? Nä men då måste de ge läkarna fel och säga att om vi ligger riktigt mycket så kommer det att hända.

Jag har inga problem att prata om allt detta, tvärtom jag har ett stort behov att prata om denna sorg, men det är med mina vänner, inte varenda mamma på dagis, random pappa på simskolan, ytlig jobbkontakt. Tänker att vanligt folk enkelt ska kunna läsa av en annan människas ovilja att prata om ett visst ämne.

Tänker såhär. Vi har en snart 4-åring. Antingen har vi inte fått ett eller flera syskon för att vi inte vill det. Eller så har vi inte det för att vi inte kan. Oavsett vilket så borde väl folk fatta att det inte är något de faktiskt har med att göra?

Men som sagt de jag stör mig mest på är inte de som frågar en gång. Utan de som frågar om och om och om igen. Antingen har de ju guldfiskminne eller så är de så sjukligt nyfikna.

Lorde

Okej det är ju lite efter att tipsa om någon vars singel ligger etta på Billboardlistan. Men hennes debutskiva gavs ut i veckan. Och hon är en freakin' 16-årig skolflicka från Auckland, Nya Zeeland. 16! Är ganska impad minst sagt.

Hej menlöst blogginlägg om tröttma

Nu var det ju alldeles otroligt längesedan jag gnällde över hur jobbigt det är att J jobbar så mycket. Det beror väl mest på att jag väl vant mig och faktiskt inte upplevt det som jobbigt sista tiden. Men nu har det varit dryga två månader av att han jobbat hela helgerna samt inte kommit hem förrän efter midnatt under hela veckorna. Innebär givetvis att jag fått ta allt fix hemma plus hela barnrejset. Och det har gått bra! Tills i dag. La mig och storgrät på ett ypperligt dramatiskt vis när klockan var sju och J skulle åka till jobbet och jag kände i hela kroppen att jag ORKAR inte vara själv med detta för tillfället väldigt trilska barn hela dagen. För allt jag vill är att sova och vila och kanske slöglo på tv och vila lite till. Men vi har överlevt såklart. Ätit frukost ute, hängt i en lekpark och uppdaterat Trollets vår/sommargarderoben enligt devisen jag väljer ett plagg så får du välja ett. Hälften rosa och sparkly alltså och hälften inte. Mycket I'm a fairyprincessballetdancer nu asså.

Låter henne nu få en ohälsosamt stor dos av tv och har muntrat upp mig själv med en cronut. OMG så jäkla fettigt och gött.

När orken återvänder måste jag ta en tur till affären pga har typ två rutor toapapper hemma plus slut på kaffe. Detta liv alltså. Så otroligt glamouröst.

Att få reda på att jag har en livmoder som ser ut som om någon släppt en bomb i den, var ju inte direkt det roligaste jag varit med om. Men det är omöjligt att beskriva hur skönt det är att slippa känna tvång att ligga med sin man på vissa speciella dagar, leva som att man kanskekanskekanske var gravid halva månaden, grina som en besviken treåring varje gång mensen kom. Att bara släppa taget om hoppet. För det finns inget att hoppas på. Tydligen är det fult att bli besatt vid att bli gravid. Men hur går det att inte undrar jag.

Det är liksom så overkligt gött att inte längre obsessa över dessa grejer att jag har extremt svårt att hitta någon pepp överhuvudtaget att prova ivf.  För att jag ej orkar eller vill hamna i besattbubblan igen.

Dagens irritationsmoment i vardagen.

1. Strumpbyxor som inte passar. Om jag så köper XXXXL så sitter de likförbannat någonstans vid knävecken när jag haltar iväg på lunch.


2. Badrumsrenovering pågår. Först tog det fyra dagar att sätta in en ny dusch. Sen har de slarvat bort varmvattnet i processen. Nio dagar utan en varm dusch. Mitt hår fett snyggt om en säger.

Okej dagens i-landsproblem avklarade.

Eh okej..

Vi är så sjukt manipulerade föräldrar i dag.

Trollets bästis ska flytta till Australien: cue Trollets hittills största hjärtesorg i livet, många tårar och funderingar kring hur ofta hon kanske kan få åka och hälsa på.

Då drar hon helt ologiskt fram trumfkortet: Och jag som inte ens har en lillebror! När ska jag egentligen få en lillebror?

Och helt ologiskt leder detta till att hennes pappa nu tagit med henne till en djuraffär och köpt ett freakin' akvarium.

Tack och lov ingen hundvalp iallafall.

Men the power of guilt asså.

Konstigt att oftast så vet en inte hur dåligt en mått förrän en mår bra igen. Helt plötsligt orkar jag leka med Trollet igen och laga ordentlig middag och skratta med ögonen. The show must go on liksom. Tjoff så var det svarta depressionsmolnet mestadels borta.

Annars har jag haft tid att fundera på det bisarra i allt en förväntas ha/skaffa sig när en har små barn. Det har som hänt alla runt omkring. Alla köper stora hus med barnvänliga trädgårdar och uppgraderar sina bilar och åker på semester sommar och vinter. Och byter ut soffan och köksbordet. Bygger en altan. Har gemene man inte som minst pengar under denna tiden? Egentligen. Och absolut minst tid för att jobba ihop dessa pengar. Vi går också i köpa hus tankar men egentligen undrar jag varför, för att det förväntas? För att vi känner att vi måste? För att det är vad alla våra medelklasspolare gjort? Lite är det för att vi fått för oss att vid eventuell adoption skulle vi verka lite rikare, snyggare och bättre om vi äger ett hus. Men egentligen skulle vi ju bara vara fattigare. Också lite korkat att köpa hus i NZ eftersom räntan här är dubbelt så hög som i Sverige plus att lånet måste betalas av inom 25 år. Så ska en ju hosta upp en halv miljon eller så för att ens få låna pengar. Sen kan jag tänka mig att det finns något psykiskt vilsamt med att ha ett hem som en kan göra vad en vill med såklart.

Att detta ens händer

Nu flickor ska jag berätta något. Jag har ju berättat det här, att vi försöker skaffa barn igen men att inget händer. Jag har lagt tusentals kronor på akupunktur. Slutat dricka kaffe. Vin. Försökt gå ner några kilo. Hoppats att kanske äta lite mer LCHF är grejen. Åkt på semester. Ätit vitaminer. Försökt att slappna av mer. Sova mera. Stressa mindre. Tagit mängder med blodprov. Börjat tycka att vaginala ultraljud inte är något konstigare än att gå och klippa sig. Opererat bort en cysta. Vänt ut och in på min livmoder. Oroat mig massor över vad som egentligen är problemet. Gråtit och surat en hel del.

Och nu vet jag att jag kunde skitit i att slappna av, sluta med kaffe, äta konstiga vitaminer, bli stucken med nålar. För jag kan aldrig mer bli med barn. Inte på det "vanliga" viset i alla fall. Inte så som min dotter blev till. Genom att vi bubblande sa ska vi ska vi verkligen? Och solen sken ute och vi grillade nyfångad fisk den dagen minns jag. Och två veckor senare gapade jag stort, svalde, blinkade. Ett plus. Vi fungerade!

Sen när jag var gravid i vecka 42 föddes hon. Hon som verkligen är allt som är ljust i mitt liv. Men inte förrän efter jag plågats och våndats i över 48 timmar. Det gick bara inte. Som om min kropp inte förstod hur det skulle gå till. Hon låg fel med huvudet på något vis. I slutet började jag svimma av. Febern sköt i höjden. Kroppen helt tömd. Det fanns en lättnad när överläkaren till slut myndigt sa - Kejsarsnitt nu! Jag grät våldsamt när jag såg henne för första gången. För att hon var så fulländad. För att hon var här nu. För att det äntligen var över.

Sen låg jag på sjukhus i fyra dagar. Fick aldrig komma till dit de andra mammorna med okomplicerade födslar blev skickade. Där man kunde beställa vin från menyn. Och gå ut i den fina parken utanför. För jag kunde inte ens tänka på att komma ur sängen. Det gjorde så ont. Men jag hade ju försökt föda barn i 48 timmar och sen gjort ett kejsarsnitt. Det var väl kanske inte så konstigt. Personalen sa efter några dagar till mig att jag skulle rycka upp mig. En syster av den gamla skolan uttalade det patetiska föda barn har ju kvinnor gjort i alla tider, så farligt kan det väl inte vara? Och jag fick skäll för att jag ville ha för mycket smärtstillande. Du måste ju tänka på att ta hand om bebisen. Och vad visste jag. Jag hade ju aldrig fött barn tidigare. Alla kanske hade så här ont efteråt? På den femte dagen frågade jag om jag kunde få åka hem. Ville inte vara där mer. Ville vara hemma och äta smärtstillande och vara ifred med min bebis.

Nu är Trollet tre och ett halvt år. Och jag har precis fått veta att en obehandlad livmoderinflammation från när hon föddes har gjort att jag inte kan få fler barn. På det "vanliga" viset. Aldrig.

Avser inte att skrämma någon med detta. Däremot vill jag säga; låt ingen jäkel säga åt er att ni är en usel kvinna, en sådan som inte klarar lite smärta, i samband med detta naaaaatuuuurliga. Säg åt dem att dra åt helvete och skaffa dit någon som kan hjälpa er och ta er på allvar.

Helg

Min man är för första gången sen vår semester ledig över helgen. Ingen är sjuk längre, efter tre veckor av sjukma. Peppen på detta alltså, helg. Ska äta på vuxenrestaurang. Och jag ska se Before Midnight. Äntligen.

När jag läste denna fundering kring val av preventivmedel, blev jag påmind om vilken jäkla skit det där med hormoner är. Slutade med p-piller i början av 2009 pga säker på att de gjorde mig gråtig och galen. Och mycket riktigt förbättrades mitt mående med cirka 100% nästan på stört.

Och sedan dess har jag ju blivit gravid, fött barn, velat ha fler barn, inte blivit gravid. Men om en ska vara en jobbig och positiv jävel så finns det ju en bra grej med detta med fertilitetsproblematiken, behöver ej hålla på och ta himla beslut om preventivmedel. Preventivmedel alltså, hade glömt bort skiten efter drygt fyra år utan (kort minne). På riktigt när kommer manligt p-piller?

ps. samtidigt preventivmedel så himla bra uppfinning men kanske de utan hormoner då.

Konstiga saker jag gjort i juli

*Betalat för städhjälp 2 ggr .

*Besökt en plastikkirurg.

*Tagit mig ut på kvällstid för att gå på bio.

Livet asså, upphör aldrig att förvåna.

Hej

Bryter bloggtorkan igen med ett hej.

Och en liten scen som utspelat sig i detta hem alldeles nyss.

Barnet som sitter två meter bort: Maaaaaaaamma!

Jag: Ja?

Barnet: Tuman! Jag vill ha tuman!

Jag: Går och hämtar en banan.

Barnet: Äter upp bananen och sen Maaaaaaama! Vill ha mer tuman!

Jag: Går och hämtar en till.

Barnet: Lägger bananen på bordet utan att smaka. Och Maaaaaaaama!

Jag: Ja?

Barnet: Eh, ja, jag vet inte. Tuman kanske?

Jag: Ligger på bordet framför dig.

Barnet: Jag kan inte nå!

Jag: Det tror jag nog att du kan.

Barnet: Maaaaaaaaama! Vill ha filt! Den röda med prickar.

Jag: Du kan få en annan filt. Pga den röda med prickar kvarglömd i Italien.

Barnet: Då vill jag ha en JÄTTESTOR filt och en tuman. En ny tuman, inte den äckliga på bordet.

Osv i all oändlighet.

Jag: Gå du och väck din pappa, då blir han jätteglad

Pappan som förövrigt ligger och sover i barnets säng pga det går verkligen jättebra för oss att få henne att sova där inne. Not.

Är kompis med några barn på Facebook pga vet ej varför. Exempel på hur dagens ungdom skriver:

knw bt u allways say dat bt u always get your inz and idk ask hm o.0

Yup me n his bruda were hard owt talkin and he bowt hm up bt dnt get your inz u already stole m..o n xxx ur lucky i love u piti x

Tänker att jag kommer att bli för barnaga om inte Trollet lär sig skriva ordentligt. Eller äta upp hennes lördagsgodis varje vecka tills hon skärper sig.

Selfie at 3 1/2

Har redan fått till den perfekta ankläppen. Sprängfull av talang alltså denna unge.

Kylskåpshus

Förstår inte hur det kan vara kallare inne i vårt hus än utomhus. Borde inte det vara nästan en fysisk omöjlighet. Funderar på att säga upp kontraktet och bo i ett tält över vintern. Varmare alldeles säkert. Inget wifi bara kanske.

Fick nu grav panikångest vid tanken på de stackars satar som inte har någonstans att bo och faktiskt fryser ihjäl varje vinter i kalla och jävliga länder. Jag är ju bara kall liksom.

Pratar vi mindre om sekundar barnloshet? Tror det. Allas upplevelse ar deras egen men jag tror att generellt bemots en kanske lite annorlunda av omgivningen nar det handlar om sekundar barnloshet. Och kanske brottas en med andra demoner.

Detta tyckte jag var ett bra blogginlagg om en kvinnas upplevelse.

ps. sorry for brist pa prickar, at the jobbet.

Tvära kast

Lider av postsemesterdepp. Önskar att jag satt och smuttade på ett glas vin och avnjöt en middag i sällskap av solnedgång på valfri plats vid medelhavet. Istället sitter jag i ett hus som helt saknar isolering och centralvärme (cause that's how we roll in new zealand) och fryser så att jag hackar tänder.

Herre.Gud.Så.Bra.

Huvudet på spiken som en säger.

Åh Sverige jag saknar dig lite, lite, lite

                 Kanske vill jag bo i Sverige igen. Ett tag kanske. Får man det?

Tacksamhetens lov

När känslan av att jag säkert inte kommer att få några fler barn överfaller mig och trycker mig hårt över bröstet. Då gäller det att komma ihåg att jag redan har något så himla bra och perfekt. Att jag aldrig får glömma att uppskatta henne vareviga dag. För tiden går så fort. Så himla fort.

Paris Baby

En helg i Paris och tanken svindlar; det kanske är här vi ska bo? Tills jag är i Berlin helgen efter och tänker att nej, det är här!

En veckas vila

Framsteg

Alla har nu laglig rätt att gifta sig även här på Nya Zeeland. Det är jag väldigt glad över. När jag var tre år var det fortfarande olagligt att sexa med samma kön här. Tänk hur sjukt. Hoppas och antar att min dotter kommer att tänka samma som vuxen, att tänk när hon var tre år då fick inte par av samma kön gifta sig med varandra. Tänk hur sjukt! Glad att hon får gifta sig med vem hon vill nu.

Det finns ju fortfarande förvånande många som tycker att detta är fel. Mest folk och fä som använder sig av det härliga meeeeen i bibeln står det. Så glad att samhället ändå rör sig framåt. Fast en ju inte heller glömma att NZ bara är det trettonde landet i världen som lagstiftat för homoäktenskap. Eller att homosexualitet fortfarande är OLAGLIGT i runt 70(!) av världens länder.
 

Snart så

Här har det inte varit mycket action pga ägnar alldeles för mycket tid åt att vara hormonell, sur och bitter istället.

Men snart är det semester. Då blir en glad har jag hört. Hoppas!

ALLA tips om sevärdheter, restauranger och allmänt flotta grejer i Paris och Berlin mottages med handklapp och små glädjetjut. (vi ska även till Kreta men hela grejen med den semestern är väl att göra ingenting men om ni har något bra tips, för all del!)

ps. någon får även gärna lova mig att det inte kommer någon mer snö söder om Stockholm nu pga hade väl åkt till Sverige över himla jul om jag var intresserad av det. och obs att runt nio grader inte gör någon vår.

Svisch sa det så var denna helg till ända

Bra helg med massa sömn, lite vin, kollade på massa gamla The Hills avsnitt, såg Searching for Sugarman äntligen, en gnutta konsumtion, extremt mycket sushi och några barnaktiviteter.

Trollet hade sin första kapa haka uppvisning. Hon har tränat oavbrutet i kanske fyra veckor. Sötnöten nästan dog av blygma när hon såg alla människor i publiken och lyckades stå som en staty under sex låtar medan hennes kompisar sjöng och dansade. Efteråt konstaterade hon nöjt att hon varit jättebra. Kanske bäst av alla faktiskt.

 Sen fick hon mata ett marsvin. Det var ju apkul såklart.

Vi åkte till grönsaksmarknaden för att köpa billiga grönsaker och bränna pengarna som blev över på kaffe och bakelser.

Trollet matade sig själv med en morot.

Nu ska vi baka kakor och sen var det inte mycket mer med denna helg.

Visst får en bestämma över sina föräldrar?

När vi kommer till Sverige om lite drygt två månader ska vi åka på tvättäkta solsemester till södra Europa. Med oss kommer min mamma och min pappa. Det är väl inget konstigt, förutom att de har varit skilda i 31 1/2 år. Och det är ju jättebra att mina föräldrar inte alls hatar varandra. Problemet är nästan motsatt. Min största rädsla i livet(nåväl förutom att något ska hända med min familj) är att mina föräldrar ska bli ett par igen. Mina föräldrar får på varsitt håll Elisabeth Taylors kärleksliv att framstå som rätt harmoniskt. Så egentligen kanske de skulle vara ett jättebra par; lika barn leka bäst och allt det där. Jag är ungefär 99% säker på att de hade någon form av romans när jag var runt femton sexton. Och jag hade panik då. Nu har jag fått för mig att något liknande är i görningen. De ringer varandra hela tiden och nu detta med semestern som de själva kokat ihop att de båda ska följa med på. Jag överreagerar antagligen. Men jag har panik. Min magkänsla är rätt bra om en säger när det gäller sådana här grejer. Så ja, panik.

Men bättre än att köpa massa skit ju

Har börjat sälja grejer på motsvarighet till Tradera/Blocket. Aldrig gjort innan. Det är som knark ju. Började med två prylar och har nu efter två dagar lagt upp 28 saker till. Förutspår att vi inte kommer ha något kvar i hemmet om två veckor cirka. Det blir asketiskt och mysigt. Det är modernt att leva enkelt har jag hört.

Hjärtanes

Alla hjärtans dag, helt ärligt kunde inte bry mig mindre om denna dag. Visst enligt logiken; allt är värt att firas, så absolut en god middag eller whatevs. Men jag orkar inte arrangera eller förväntar mig några överdrivna romantiska gester.

Men det fanns säkert en tid när jag suktade efter storvulen romantik. När jag fasade att inte få en enda blomma eller något kort i skolan på de där pinsamma utdelningarna. Fast säkert patetiskt drömde att någon skulle deklarera sin kärlek till mig. Som något ur en film då.

På morgonens första rast i dag pratade vi alla hjärtans. En av mina kollegor, som är den yngsta på jobbet typ tjugo, berättade att han köpt en ring och ett halsband och rosor såklart. Sen såg han lite ledsen ut och berättade att egentligen hade hon önskat sig en husky, alltså en hund! med en ring hängande i hundhalsbandet. Men tyvärr hade han inte råd med en hund. Alltså jag skrattade så att det flög kaffe överallt. Det var kanske lite taskigt. Men jag tyckte att det var det roligaste jag någonsin hört. Tills jag kom i håg att jag med har varit tonåring och drömt om filmiska gester.

Men aldrig om en hund med en ring hängande i hundhalsbandet. Faktiskt. 

Lite babbel

Det där med att folk och fä pratar på olika sätt med barn beroende på kön verkar Trollet ha snappat upp. De senaste veckorna har hon börjat berömma sig själv om hon klarar något lite klurigt eller vet svaret på något med att säga I'm a clever girl!. Gör hon däremot något som är aningens läskigt, då berömmer hon sig själv genom att säga I'm such a brave boy! Hon har även sagt saker som att I only want to play with boys because I'm a boy. Det är ju för att hon har fått höra det(inte av mig ), att pojkar bara leker med pojkar. Jag tror inte direkt att hon tror att hon är en pojke eller kanske flicka för all del, jag tror bara att hon inte riktigt förstått vad som är skillnaden(nåja minimoroten nedan dårå) och mer tror att hon kan välja mellan att vara en flicka eller pojke när det passar henne. Och att det då handlar om att välja mellan två olika sätt att vara. Och det är ju tragiskt. Att hon är tre år och tror att pojkar är på ett sätt och flickor på ett annat.

Jag har alltid försökt att tänka på det men detta påminde mig verkligen om att jag ALDRIG ska lägga till flicka i en mening. Så himla konstigt språkbruk ju: åh vilken duktig flicka du var nu, du är allt en rolig flicka du osv. Det är väl aldrig någon som säger så till en vuxen: åh vilken modig kvinna du var nu.  men vilken söt man du är nu i den där koftan. Det där pojke, flicka, man, kvinna fyller ju noll funktion.



 

Vab dag två forts.

Att vara hemma med sjukt, övertrött och allmänt förbannat barn är ju inte direkt k.u.l.

Var sugen på vin redan klockan nio som en konsekvens av alla, eh, meningsskiljaktigheter, vi redan haft i dag.

Måste nog ta med henne ut i friska luften lite innan jag blir galen alternativt rymmer till jobbet och lämnar henne själv hemma.

Vab dag två

Tyckte att Trollet var pyttelite rolig när hon drog ner sina byxor, positionerade en minimorot och skrek "I'm a boy now".

Tyckte att Trollet var rätt tråkig när hon bestämde sig för att kissa stående framför toaletten med hjälp av minimoroten. Det funkade inte om en säger så.

ps. Trollet har aldrig tidigare nämnt detta med snoppar. så tror att det är en revolutionerande upptäckt hon precis gjort.

Tuesday

Universum jag undrar så:

1. Varför går tiden minst dubbelt så fort på helgen?

2. Varför är det helt givet att ens barn blir sjuk så fort nu var det allt längesedan hon var sjuk trillat ur munnen.

3. Hur huuuur gör en för att få en treåring att använda en astmainhalator? Har varit till läkaren två gånger senaste dygnet. Har ej sovit många minuter i natt om en säger.

Men jag hittade världens smartaste recept för att snabbt, enkelt och nyttigt baka något tillsammans med kids. Trollet gjorde själv med hjälp av hejjarop från mig men var inte så pigg på att smaka pga sjukma. Blev ganska gött. Hade blivit göttigare med choklad. Men jag försöker skippa socker just nu. Det är svårt. 

Annars är det mest upphetsande som hänt i dag att vi fick besök av ett gäng Jehovas, vilket fick Trollet att lämna sin post på soffan för att komma ut i hallen och skrika GO AWAY. Det fungerade.

Januari/Februari

Det är ju inte så att en inte lever. Har bara varit lite bizzi med att baka tårtor, njuta av det vackra vädret, drömma om en egen stor trädgård/livet på landet och underhålla Trollet. Allt är som vanligt alltså. Förutom vädret. Det är hemskt sällan det är så här somrigt.

Ska tillbaka till fertilitetsläkaren i dag. Känner mig konstigt nog nästan lika nervös som för två veckor sedan. Vill så gärna få höra något positivt i dag.


Skrev just en lång text om alla tankar och känslor kring detta känsliga. Men ba RADERA. Går inte att skriva om detta utan att låta så fruktansvärt klyschig. Det är en sorg antar jag, att fasa för att drömmen om den stora bullriga familjen inte kommer att bli av. Och all sorg kan en nästan bara skriva om när distansen finns. När en kan vinka till den från andra sidan. Oavsett vad andra sidan innebär.

Detta är inte det jobbigaste som hänt i mitt liv, milslångt ifrån. Och det finns en trygghet i det.

ps. givetvis är jag för evigt tacksam för det barn jag har. jag är inte dum i huvudet. men blir galen på att folk ens måste påpeka det. kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att brottas med tanken på att kanske aldrig få bli förälder.

Dagens mejl

Trollets dagis ska nyöppnas efter att ha renoverats i vad som känns som en smärre evighet.

Lokalen måste då välsignas innan den kan börja användas igen. Av någon barock anledning, eh förlåt menar tradition, måste detta ske klockan 5 på morgonen. Och alla måste vara med. I mejlutskick från dagis ba bjud in era vänner och släkt. Jo men mina vänner dör ju säkert efter längtan att stå och hänga utanför ett dagis strax innan fem på morgonen och lyssna på en 20 minuter lång bön. *fixar genast ett facebookevent*

Men det könstigaste av allt i mejlet:

We need to ensure that we have a puhi (virgin) to open the door. The puhi will need to be a girl (obviously) of child bearing age that is pure. This is absolutely essential and very important to safe guard..not only the ceremony itself but also all future generations of tamaiti and whanau that enter the building following the opening. I cannot emphasise enough how important this is. If we are unable to to find a puhi, then a kuia who is past the bearing of children is acceptable. If we have both, then that is great.

En tar ett djupt andetag och tänker att det här är också Trollets ursprung och en får ta det onda med det goda osv. Jag kan inte välja och vraka kring vilka bitar av en kultur hon ska få, så fungerar det ju inte.

Tre år! Tre!

Fetast i stan i början av världshistoriens längsta förlossning.

Alldeles alldeles splirrans nytt barn.

Knubbig och göllig ettåring,

Terrible two.

Och ba swish tre år! Har massa humor och humör. Och vad vore vår familj utan denna lilla galning. Piggare, snyggare, rikare absolut. Men inte lika jäkla glada.

Livet asså

Det gick väl inte så bra hos läkaren. Men det är ju relativt vad en menar med bra. Det är det ju.

Klart att jag hade fattat att något var fel. Är trots allt en ganska logisk kvinna. Känslosam också men ändå logisk. Men blev ändå lite skriet-känsla.

Hade såklart hoppats att de skulle säga här är lite hormoner, ät dem, garanterat att du är på tjocko om två tre månader eller ännu hellre meeeen här ligger ju redan ett foster och skvalpar.

Orkar ej delge er detaljer om min livmoder. Lite oversharing kanske. Ska tillbaka om tre veckor.  Tills dess tror jag att jag ska vägra att tänka på det. Det är alltid en vinnande strategi har jag hört.

Drömmar om semester

Verkar som att min familj njutit av någon form av sommar och semester när de varit borta från mig medan jag svettats framför en dataskärm. Men i maj då jäklar då ska solen skina på hela den här familjen i Paris, Grekland och i Sverige med (minns att sist jag var hemma var det sanslöst kallt i maj men skitsamma).

Småsvettas lite redan

I morgon bitti klockan åtta. Då ska vi sitta och vrida oss nervöst i varsin stol. Hjärtat som pickar på lite för fort. Svälja stressandningen, kanske tårarna.

Har målat upp diverse skräckscenario såklart. Så känns nästan som att om vi inte får reda på att jag passerat klimakteriet utan att märka det eller att J saknar spermier, så är det sjukt bra nyheter.

Nervositeten över att kanske kastas in i en ny värld. Där bebisar blir till med hjälp av hormoner, sprutor och män och kvinnor i vita rockar. (i nz verkar dock inte läkare ha på sig vita rockar utan mer kontorskläder, känns ej bra).

Men håll tummarna please.

ps. bjuder på genant fakta om kunskapsbrist: jag var kanske femton år när jag fattade att provrörsbarn INTE  innebar att fostret/barnet låg och växte till sig i ett provrör i nio månader. Hade ju fått vara ett micket stort provrör i slutet i så fall.

Går och lägger mig istället

Avskyr att jag är helt computer illiterate. Två saker som ger mig ångest på jobbet: 1. jag måste sakna den hjärnhalva som behövs för att lära mig att behärska Photoshop till fullo 2. min hjärna i största allmänhet tycker inte heller om Excel. Alls.

Bekännelse. Ibland tar jag med mig jobb hem och tvingar min man att fixa till det. Min man är ett geni. Både vad det gäller datorer och formgivning. Tur för mig. Tyvärr är ju min man bortrest den här veckan. Och tydligen reder sig inte en riktig kvinna själv.

Hoppas att jag inte får sparken snart. Det vore trist.