Shit det är ju augusti snart

Ja det är ju inte så att jag försvunnit från jordens yta. Om någon nu trodde det. Snarare var det väl så att det kändes så för mig ett litet tag. Fast i tråkighetens epicentrum. Men nu är jag uppe i flaggstångens topp och samlar bara på rätt igenom vackra sommarminnen som jag kan knyta handen hårt om och ta med mig som min egen hemlighet. Himlen är sådär sommarhög och allting vykortsromantiskt.

Jag har blivit erbjuden jobb här och blev glad för kvittot på att jag varit riktigt duktig över sommaren. Och förvånad när jag inser hur mycket jag älskat det. Men flygbiljetten ligger där hemma. Jag ville säga ja och nej. Jag sa nej och fick förvånade blickar. Ingen tackar nej till eftertraktade jobb ens i tråkighetens epicentrum. Fast det värmer att höra att jag alltid är välkommen tillbaka hit om jag behöver. Hemma är tydligen alltid hemma.

Come July, please pass sweet July

Jag har hamnat i klämkäckhetens mecka och försöker smälta in. Men jag är bara bananflugornas herre och inget mer, absaolut inget mer. Allt jag gör blir fragmentariskt och pendlande. Ena dagen är det arbetsnarkomanen som vinner och jag jobbar så långa dagar att det snurrar, bara för att få vara bäst, att få skina en liten stund. Följt av långa klarvakna dödströtta ångestnätter med tv:n som snuttefilt. Sen skiter jag i allt och unnar mig karatefyllor, konstiga efterfester, stulna cyklar och spyor i papperskorgar på jobb. Och jag tomas ledin vaknar mitt i natten av saknaden om jag lyckas somna.

Någon som inte borde komma mig nära kommer nästan för nära. Jag får brinnande eldklot i magen, sådana som bara en annan person får ge mig. Spelar korten rätt och undviker Någon och säger inte något om vad Någon får mig att känna, inte till en endaste.

Skyller på att det måste vara separationsångesten, den över det där livet som jag lämnar och de jag lämnar. Ångesten över att jag offrar mig. Några dagar av vekhet.

Titta bort, erease, delete. Och så ser vi framåt.

Om jag försvinner härifrån i några månader så är det för att jag inte har någon dator. Några rader på en stulen stund.

Jag älskar mitt jobb! Det går skitbra och jag är glad hela tiden.

Igår var det midsommar. Vi hade vuxenfest som blev fjortisfest. Spyor, otrohet, sönderslagna grejer, utspillt rödvin i vit soffa, rispad induktioshäll på splirrans nya spisen och klagande grannar förekom.

Sjung om studentens regniga da´r

Idag är det studentdag i Industristaden. Dagen till ära är det ihållande spöregn och en och annan kraftig hagelskur. Jag vågade mig ut på en fika och fick blöta studenter som skrek visa pattarna på köpet. I vanliga fall blir jag gråtmild och tycker att det är så fint med studenten, att ungdomarna har hela livet fram för sig och yadayadayada. De här ungdomarna hoppades jag skulle välta med flaket och gå en dyster och arbetslös framtid till mötes. På fiket hette det fortfarande negerboll, för politisk korrekhet har inte nåt den här avkroken än.

Sen köpte jag Bitterfittan till min svägerska och gick hem till dem. Nu är jag hundvakt och har en deadline om en timme ungefär. Sen ska jag sitta i soffan och läsa Tusen strålande solar som min svägerska gav till mig tills den är slut.

En sak till...

Asså jag har högt blodtryck... Har haft det i några år, lite sådär höjda ögonbryn och det här ser inte så bra ut aktigt från läkarna. Nu har det hamnat på nivån: du måste förändra din kosthållning och börja träna och sen när jag höll för öronen kan det sagts något om att drastiskt skära ner på alkoholkonsumtionen och om att det inte hjälper så måste jag äta medicin NU. Annars kan jag tydligen få stroke eller hjärtinfarkt eller något med njurarna. Och typ dö!

Jag känner mig gammal och fet! Läkaren var tvungen att breda på om hur ovanligt det var att så unga människor som jag får så högt blodtryck för att få mig att känna mig kraftigt överviktig och åldrad i förtid.

Men eftersom jag är en optimist och skjutapåframtidenperson så tänker jag att det här med ny livsstil kan man väl vänta med till efter sommaren?

Oväntat

Kanske är det nyhetens behag. Men det finns något vilsamt i att vara hemma. Att Industristaden trots allt alltid kommer att vara hemma hur mycket jag än försöker göra det annorlunda. Varje gata har ett minne och här säger vi hej till varandra fast vi är okända. Jag cyklar på en rosa cykel genom barndomsalléer. Passerar gamla skolor och tjyvrökningsbuskar. Träffar nya bebisar och ser nyrenoverade radhus. Dricker kaffe med mjölk med svägerska vid gamla köksbord och tittar på kulan som antyder grodden som ska bli mitt brorsbarn. Håller farmorshand och pratar med hennes hemtjänst om hur det verkligen ligger till. Pratar livets allvar med nioåriga kusinen. Tittar på när Stora lillebror sparkar in säsongens fjortonde mål på regnbristbrun fotbollsplan omringad av röda lador och knottsvärmar och femton andra närmast sörjande. Halvdagsintro på nya jobbet och inser att nu är det på riktigt. På måndag kommer Bästisen med fästman hem! Och kanske är jag galen men det känns som att den här sommaren kommer att bli en solros att sätta bakom örat.

Google this google that och lite pricerunner

Nu har jag bokat biljett. Om exakt 80 dagar är jag tillbaka i Nya Zealand. Det är skitlänge. Kollar på försäkringar, för det måste jag ha säger min mamma. Den billigaste kostar cirka 3500 för ett år. Jag är snål och vill strunta i det, för jag är ju ändå aldrig sjuk, fast det är ju synd om mamma om jag dör och ingen har råd att flyga hem mig. Fast det är ju nu jag ska bli vuxen och ansvarig och ha pengar på sparkontot till sånt här. Hell jag har till och med pratat med Skatteverket idag om hur jag ska göra för att starta mitt eget företag. Företagare.. Då måste man fylla massor med papper och fakturor och hålla reda på vilka pengar som tillhör företaget och vilka som tillhör mig och massa saker som gör mig stressad.

Två mycket små frågor som just nu lämnar mig sömnlös om nätterna

* Vem?? Vem tyckte att Plopp med tuttifruttismak var en bra idé?

* Någon som förstår någonting av söndagsserien John from Cincinnati?

Fotboll

Nio dagar kvar tills fotbollsEM. Redan börjar den där nervösa klumpen växa i magen. Exakt samma känsla som när jag själv spelade fotboll på blåbärsnivå men vissa matcher ändå var knivseggpåhalsen viktiga och jag knappt kunde äta på flera dagar innan. Och laget spelar skräpigt i träningsmatcher och Lagerbäck tar alltid ut fel lag. Så jag tar ut besvikelsen i förhand och tänker på gamla mästerskap med Sverige och vad jag gjorde då.


VM 1990 Italien:

Jag var nio år och ville bli fotbollsproffs och fyllde samlaralbumet med exakt alla fotbollsbilder och hade så många dubbletter. Jag var ihop med Thomas min första kille. Vi kollade på matcherna hemma hos honom och brukade pussas i halvlek. Sverige förlorade med den berömda 1-2*3sekvensen och vi hejade på Kamerun och Roger Milla istället.


EM 1992 Göteborg:

Sverige var med i sitt första EM, direktkvalifierade som värdland. Jag tjatade på mamma om att vi skulle åka dit. Men vi hade inte råd. Men vi vann mot England och Danmark i gruppen och oavgjort mot Frankrike. Sen förlorade vi mot Tyskland i kvartsfinalen. Och Danmark chockvann och det var nästan lika kul det.


VM 1994 USA:

Mytomspunna 1994. Alla tjejerna var kära i Dahlin eller Andersson, kanske var någon till och med kär i Brolin. Jag var mest kär i Markus i klubbens juniorlag och han kändes lika ouppnåligt långt borta som någon i landslaget i början av den sommaren. Jag var tretton och ett halvt år och blev stor den sommaren tyckte jag själv. När vi cyklade hem mitt i natten från klubbstugan med några folköl, chips och straffsparkseufori inuti. Juniorlagskillarnas ögon som bekräftade att något var annorlunda nu. Att vi inte var tolvåriga småtjejer längre. Och deras sextonårshänder skrämmde mig lite. Som om de berättade historier jag inte förstod. När min mamma envisades med att gifta sig i svenska fjällen samtidigt som Sverige spelade bronsmatch mot Bulgarien straffade jag henne med tonårsbutterhet hela dagen.


EM 2000 i Belgien/Holland:

Äntligen fick Sverige vara med igen men kom sist i gruppen. Och jag, jag var nitton och ett halvt år och båtluffade med en australiensk konstnär i Grekland under hela mästerskapet. Då kändes fotboll rätt oviktigt.


VM 2002 i Sydkorea/Japan:

Jag bodde i Melbourne och var där med i någorlunda rätt tidszon. Bästisen var medvetet arbetslös och såg alla matcher i hela VM. Jag jobbade på pizzeria och missade matcherna mot England och Nigeria. Men aldrig att jag glömmer Anders Svenssons frispark mot Argentina. Vi vann "dödens grupp" och jag förutspådde ett nytt -94 VM. Därför gjorde det inte så mycket att jag var tvungen att jobba när Sverige skulle spela mot Senegal, så övertygad var jag om att vi skulle vinna. Jag kunde ju se nästa match, kvarsfinalen. En gäst på restaurangen fick fortlöpande sms-rapporter som han vidarebefodrade till mig. När han berättade att Sverige förlorat på golden goal gick jag in på toan och fullipade. Sedan serverade jag surt pizzor och pasta resten av kvällen. Med en känsla av att något som inte skulle ta slut hade tagit slut.


EM 2004 i Portugal:

Jag bodde i Edinburgh. Hatade just då mitt jobb som restaurangchef. Mitt och mrX förhållande krisade deluxe. Bestämde mig för att börja spara pengar till en Sydamerikaresa, som om det var en lösning. Jag såg alla gruppspelsmatcher på puben. Sverige vann gruppen och den här gången skulle det gå skitbra sa jag. Några dagar innan Sverige-Holland matchen flyttade jag ifrån mrX och in hos några kompisar. Vi var tio stycken svenskar som såg kvarsfinalen ihop. Zlatan och Mellberg missade straffar. Holland var vidare. Och jag grät som om hela mitt liv berodde på detta. Som om ett lyckat EM kunde räddat mitt personliga kaos. Jag minnesluckedrack och vaknade dagen efter naken i en kompis kompis fd pojkväns säng med mitt livs värsta bakisångest. Och fucking jävla Grekland vann av alla lag. Det gjorde allt värre på nåt vis, kunde de borde väl Sverige också ha kunnat.


VM 2006 i Tyskland:

Detta var året då jag äntligen skulle få åka på ett fotbollsVM hade jag tänkt. Struntade i att skaffa sommarjobb och skulle bara vältra mig i tyskt öl och fotboll. Jag sökte biljetter. Tvingade alla mina vänner och min bror att söka biljetter. Och de fick lova att just jag skulle få en av de åtråvärda biljetterna om de fick några. Ingen fick biljetter! Några vänner skulle åka ner ändå kanske få tag i biljetter där. Jag vågade inte chansa. Såg alla gruppspelsmatcherna på olika uteserveringar i Stockholm. Sverige kom tvåa i gruppen men jag visste att det inte skulle gå bra. Satt på en buss mellan Vilnius och Riga under första halvleken av Sverige-Tyskland och fick sms som berättade att Tyskland ledde med 2-0 efter tolv minuter och sen att Teddy Lucic blev utvisad. Jag kollade på andra halvlek i en hostelbar fylld med tyskar och låtsades inte om att jag var svensk. Sen delade jag och min resekamrat på en flaska vodka och gick på rysk gaybar. Och mina vänner som åkte till Tyskland fick inga biljetter!


I år tänker jag inte ha några förväntningar och definitivt inte gråta, dricka vodka och ligga med någon kompis kompis fd när(inte om) Sverige åker ut.

Sommar, sommar och sol... Havet och vinden och doft av kaprifol

Om det är sol och varmt så är jag glad. Står ut med pissjobb och struntar i petitesser så där som det borde vara. För nu är det öl och uteserveringar och dansa hela natten och balkongmiddagar och picknickfilt och pocketböcker varje ledig sekund. Och helgerna sträcker sig helt plötsligt från onsdag till söndag. Efter nioölplusginotonic erkände jag en kväll för mina vänner att jag dör av längtan efter barn. (när jag vaknade dagen därpå var i och för sig en pizza det enda jag verkligen ville ha!)

Igår var det tisdag och då ska man inte dricka öl för helgen börjar ju på onsdag igen. Då var jag barnvakt istället och badade och matade och läste sagor och lekte och nattade. Promenerade hem med ärtsoppa över hela jeansen och en känsla av att jag måste få allt det där. Helst NU. Är det detta som är biologi eller är det sinnessjukdom? Eller är det för att jag just nu har så mycket tid som bara sandstrilar mellan fingrarna, och nyttomänniskan i mig känner att jag borde göra nåt viktigt? Skaffa ett barn eller så.

Nu måste jag gå ut i solen igen. Men så snart sommaren lämnar landet för en tillfällig utflykt i Nånannanstan, då ska jag skriva nåt viktigt. Kanske. Eller så sitter jag vid det laget klistrad framför fotbollsEM varje ledig sekund. Vi får se.

Förflutna vs. Nuet

Mr X ringde mig igår för första gången på riktigt länge. Med svarta ord och omtumlande nyheter. Jag blev lämnad kvar efteråt med känslan av att jag kanske kom undan för enkelt. Hur kaos hade det blivit om han inte lämnat mig? Om jag varit kvar där nu. Om han inte lämnat mig för min skull. För att jag inte klarade av att lämna. För att jag inte trodde att han skulle klara sig själv. Och nej det gör han inte heller. Och det gör ont men egojaget är så glad att jag kom undan.

J ringde strax efter. Och jag älskade honom så stenhårt då. För allt som är glädje och skratt och lätt och framtid med honom. Mummlade att du kan aldrig förstå hur oerhört glad jag är över att jag träffade dig, att det är det bästa som hänt mig. För att jag inte kunde säga, att du kan aldrig förstå hur oerhört glad jag är över att du inte är en psykiskt sjuk narkoman.

Flytta

Där jag bor nu är det längsta jag bott någonstans. I hela mitt liv. Jag har bott i 24 olika hus eller lägenheter på 27 år. Ett resultat av att medan jag alltid trott att lyckan bott någon annanstans i någon annan stad i något annat land, så trodde alltid min mamma att lyckan bodde i ett annat hus eller en annan lägenhet. Nu har jag bott tre år och två månader i samma lilla lägenhet, nästan som en vrå, där jag har fått vara själv och bestämt mig för att inte orka flytta mer. Så lite nostalgiskt och sorgligt har de kännts att plocka ihop, sortera ut och försöka tvinga på vänner saker. Så att jag åter bara ska äga det enda jag vill äga, en ryggsäck med kläder. Men ändå att lämna en trygghet. Jag älskar ju trygghet men blir uttråkad av den.

Skit samma, jag var nostalgisk över att flytta ifrån mitt livs längsta boende. Ända tills i natt när min granne hade en skrik och hopp fest från klockan tolv till halv sex. Klockan halv fyra gick jag och knackade på som en annan gammal tant. Ursäkta ursäkta det är faktiskt mitt i veckan och ni är väldigt högljudda! Om någon hade sagt det för fem år sedan att jag skulle bli en sådan som blev störd av en fest hade jag sagt aldrig. Hur som helst när jag vaknade idag skitsent, eftersom ungdomarna inte brydde sig det minsta om att jag blev störd, var jag lyrisk inför utsikten att flytta. Och återigen överbevisad om jag inte direkt är ung längre.

Och boende nr. 25 blir en skitliten etta med bäddsoffa. Men det är gratis!

Och klagosången goes on and on

Och anledningen till att jag varit sur och bitter det sista är ju såklart för att jag aldrig får ligga. Det insåg jag under helgen när P var på besök. P må vara snygg och omåttlig populär bland damerna. Men vi är som syskon. Och om någon har missat det så är det inte helt okej att ligga med sina syskon. Och jag har såklart inte legat med P heller. Men när han spenderade hela helgen i min lägenhet iförd enbart kalsonger, så blev det faktiskt lite ansträngt. Alltså jag ville fortfarande inte ligga med P. Men jag insåg vidden av min frustration när där fanns en halvnaken man i ständig närhet och den enda jag får ligga med är så oändligt långt bort.

Och jag har blivit moralisk och pro-trohet och sånt. Och det är ju lite skönt, eftersom det faktiskt är rätt jobbigt att känna sig omoralisk. Mot mrX var jag otrogen låt oss säga... ganska många gånger. Och jag skyllde typ på att jag inte kunde hjälpa det och berättade aldrig något för honom. Men låt oss anta att otrohet inte kan vara genetiskt. Snarare låt oss hoppas det. Eftersom jag har hört några relativt hemska historier om Js tre äldre bröder och hans pappa som innefattar skilsmässor, fleråriga förhållanden med älskarinnor, barn utanför äktenskapet och mycket mer. Dagen innan jag skulle åka mummlade jag fram något om att åh träffa inga andra tjejer medan jag är borta! För jag vet! Så sa jag.

Men låt oss säga att jag inte brydde mig om trohet och sånt, om jag inte varit vansinnigt förälskad. Då skulle jag varit otrogen snart.

Statens Järnvägar

Mitt goda humör försvann. Gick in på sj.se för att boka biljett till semestervikariatet i Industristaden. Vilka tror SJ att de är? Ryan air kanske? Betala extra för sittplats och ombokningsmöjlighet!? Det var bättre förr så är det bara.

Appropå tåg och Industristaden var det sedan länge bestämt att en av mina Skottlandsbästisar skulle komma på besök i Stockholm i juli. Nu får han istället åka tåg i 5 timmar från Stockholm till ett helt annat Sverige. The böring swedish landsbygd.

Pinsamt

Efter att ha varit bitter och sur typ sen jag kom tillbaka från Nya Zeeland är jag äntligen glad idag. Mest är jag glad för att min hjärna fungerar lite(men bara lite!) igen. Jag läste en bok, "Den motvilliga resenären" av Jenny Diski. Där besöker hon Nya Zeeland och svenska Lappland. Min d-uppsats som aldrig(well det verkar inte så) kommer att bli klar handlar(handlade?) om musik och dans och historiebruk bland maorierna på NZ. Genom att jag läst typ en triljard böcker om olika aspekter av maorisk kultur och dessutom kommer att få barn som kommer att vara halft maori(därmed sätter jag mig på höga hästar och tror att jag VET hur det egentligen är plus att jag blir partisk), tycker jag ju att jag är lite expert sådär. Och blir lite pissed off på författarens sätt att framställa maorierna och tvåspråkigheten i NZ i boken. I kapitlet som handlar om samerna och hennes besök i norraste Norrland blir jag det inte.

Diskuterar med vännen som lånat mig boken. Jag börjar babbla om skuld. Den kollektiva skulden. Om författarinnan är engelska så kan hon känna kollektiv skuld för maorierna på Nya Zeeland medan jag som svensk kan känna det samma för samerna i Sverige. Min vän förstår inte alls vad jag pratar om. Och sen tycker jag att det är lite stört att jag kan så mycket om maorierna på Nya Zeeland och egentligen nästan inget alls om samernas situation i Sverige. Jag vet typ hur en kåtkyrka ser ut eftersom min mor gifte sig i en en gång och jag har skitmycket smycken som jag fått av min mormor som är ett stort fan av sameslöjdade prylar. Så imorgon är det jag som kollar in vilken vettig litteratur som egentligen finns som om de svenska samerna och börjar läsa.

Ring 112, jag känner mig lobotomerad

Trögflytande. Sån är min hjärna hela tiden nu. Känner mig stagnerad och passerad.
Nån som kan tipsa om en bok som kan få igång min hjärnverksamhet igen? Inte nåt skönlitterärt utan nåt som gör att jag känner mig skitsmart när jag läst klart!

...

Jag famnar en skugga
och älskar en dröm

Läste det någonstans för länge sedan och det är lite så det känns just nu. Han är enradskort och avstängdtelefonoåtkomlig. Du bleknar säger jag, vill inte att du ska blekna. Förstår du vad jag menar? Och det gör han ju inte.

Sitter hemma och rensar i mina saker inför flytten. Läser hundratals brev, författade av mina vänner, mellan vi var tretton och sexton. Innan email, sms och decennium innan facebook. Och det går inte att låta bli att gråta över hur nakna, naiva och dumma vi var. Alla var ens livs kärlek och vi skulle aldrig överleva om han, just han och ingen annan fast han var en annan månaden senare, inte älskade oss tillbaka. Vem kunde fixa öl i helgen? Och vilka ville ha amfetamin? Ligga eller inte ligga? Följa med till ungdomsmottagningen, tror jag har klamydia? Tonårsdepressioner utspillda på papper men ändå hårt hållna i svarta kärnor inuti. Vi var väl ditt genomsnittstonårsgäng i medelstor svensk stad gissar jag. Men det finns så mycket sorg i alla de där breven som jag inte såg då.

Men jag är nog i grund och botten den samma. Varför ligger jag annars hemma en hel söndag och grinar över att han känns otillgänglig, istället för att gå på de där utställningarna vi bestämt och den där brunchen som skulle ätas med andra vänner. Jo för att det känns som att jag skulle dö om han inte älskade mig mer.

Idag är mina vanföreställningar som bortblåsta och patetiska jävla kossa muttrar jag till mig själv, typ som vi brukade kalla våra lärare i de där breven, då mellan ungefär tretton och sexton år.

Och nu går jag dit igen

Jag önskar att det var förra veckan och mina solbrända fötter fick synas och jag låg i parken och läste Sigrid och Isaac. Funderade över begreppet konstnärssjäl. Beundrade Sigrids kläder. Bara så.

Istället hatar jag mitt nya skitjobb. Funderar på om det är fel att hata människor utifrån den enkla anledningen att de är sådana människor som åker Finlandsfärja. Diskuterar med Bästa Grannen och hennes tilltänkta. Hon när och erkänner sitt Svenssonförakt, som hon menar är samma sak som Finlandsfärjeförakt. Hennes tilltänkta tycker att det är skitkul att åka Finlandsfärja. Jag vill inte nära förakt och sånt. Men vete fan om jag inte gör det ändå.

Uppdatering: Ja det är sjukt okej att förakta människor som nyper dig i rumpan, bara kan sexistiska skämt och ger dig snuskiga förslag. Det lärde jag mig på jobbet idag.

Berlin Ich liebe dich (sa jag att jag inte kunde tyska?)

Berlin var ungefär som vilken vecka vid Medelhavet som helst med tioåryngreHaren. Mer alkohol flöt i mina vener på en vecka än på det senaste året. Vodka, gin, jäger, fulöl, finöl, rött vin, bubbelvin, rosé, vitt vin, persikobubbel. Jag brände mina axlar till hudcancerrädslanivå eftersom jag glömt bort det där som min mamma brukade ha som mantra på åttiotalet att solen tar bäst på vårkanten. Jag vaknade på en strand med sand i hela munnen. Jag vaknade i en park en annan förmiddag. Jag dansade mig till träningsvärk. Jag spydde jättemånga gånger, i parker, lekparker och på alla fyra. Enda skillnaden var väl egentligen att jag enbart hade platoniska flörtar och kom hem utan klamydia.

Ja och att jag tackade ja till ett jobberbjudande över telefon på fyllan klockan tio på morgonen annandag pingst. Journalist i Industristaden. Om fyra veckor flyttar jag från Stockholm (för alltid?) för att tillbringa min sista tid i Sverige i exakt den staden jag lovade mig själv i elvaårsåldern att lämna så fort jag bara kunde för att aldrig komma tillbaka till. För att jobba på den tidning som jag alltid haft som favvoironi, att hamna där liksom. Nu ska jag gå till mitt skitjobb och hälla upp öl under molntäcket och fundera på om det är fult att undanhålla att jag bara planerar att jobba där i fyra veckor.

Och så går ännu en dag och kommer aldrig åter

Ridå. Jag ligger med näsan neråt i vitsippor och gömmer mig. Ställer in middagar med vännerna i sista minuten. Blir hämtad hemma och dragen till fest, inte sitta hemma och deppa! Dricker vodka. Blir ledsen inte alls glad. Måste ha ett jobb, ingen tidning valde mig till slut efter fyra nära skjuter ingen hare. Skickar femton CV på lördagen. Har ett jobb på tisdagen, ett skitjobb men ett jobb är ett jobb är ett jobb. Gör en rest från sista terminen på skolan, träffar min favoritlärare och uppdaterar. Hon ser uppgivna ögon och peppar och tipsar om hur jag ska kunna frilansa från andra sidan jorden. Blir lipig när hon säger fina saker.