Fy fan

Jag tragglar engelska glosor med en klass tioåringar. Skickar i väg dem till skolans matsal och skyndar mig själv att hämta min lilla resväska och ta på mig ytterkläder. Ska springa till bussen. Ska åka på weekend. 

Något har hänt på Kronan säger en lärare jag möter i korridoren med utropsteckenögon. Jaha oj jag måste springa säger jag. Och tänker att det är elever som bråkat kanske. 

På bussen kollar jag lokaltidningen och Aftonbladet. Medan jag tragglade engelskaglosor med ett gäng barn så blev lärare och barn attackerade på en annan skola inne i stan. I vår stad. Ett vansinnesdåd. Det känns som att jag ska spy. Någon har gett sig på barn och lärare. På en skola!

Tre unga människor dör den dagen.

När vi flyttade till min hemstad sa jag till J "detta är den tryggaste platsen på jorden". Det kändes så för mig. Nu känns det som att vansinnet bor överallt, som att något förgiftat strömmar fram.

Fy fan för att leva i en värld där tankar om att det är tur att A har fått mitt röda hår istället för hennes pappas svarta krulliga och att hennes hud är ljus istället för mörk som hennes pappa har farit genom mitt huvud.

Hetsen

Det märks ganska tydligt att mina kompisar här i Sverige har det materiellt mycket bättre ställt än på Nya Zeeland. De flesta bor i fina, renoverade, rymliga och piffiga villor. Har flotta bilar. Är välklädda. Har extremt välklädda barn. Men jobbar mycket och är uppbokade och har alltid något på gång.

Detta är jag egentligen så jäkla ointresserad av. Inte resor och kläder för all del men hetsen att ha och byta ut och uppgradera och att ha en yta av att vara lyckade familjen. Inte dras med, inte dras med. 

På Nya Zeeland upplevde jag att folk fick hustla mycket mer för att få allt att gå ihop. Med höga räntor, dyr barnomsorg osv kändes det som att de flesta hade rätt lite eller inga pengar att konsumera för. Därför pratades det heller aldrig om konsumtion på samma sätt heller. Upplevde att det kanske var en promille som levde heminredningstidningslivet. Livet gick definitivt lite saktare där. På ett bra sätt. 

Sen uppskattar jag verkligen den urbra subventionerade barnomsorgen här. Och är på riktigt så lycklig över att få bo i en varm och fin lägenhet (det var den största anledningen till att jag ville flytta, sju år i kalla, mögliga hus av usel standard gjorde mig sjuk). Och tror generellt att vi kommer att få det bäst på sikt här men vill som bara påminna mig själv om att ta med de bästa bitarna från Nya Zeeland hit. 

PS. Blir svinglad för varenda kommentar men min telefon vägrar att svara på kommentarer, så det är inte så att jag inte vill. 

Åh vad jag hoppas att det fortsätter så här

Efter att ha varit, låt mig vara ärlig, besatt av att bli gravid under så himla många år känns det konstigt att den rivande slitande längtan bara stängts av för tillfället. Träffade en kompis med nyfödd bebis igår. I vanliga fall skulle det vara förenat med en blandning av gullgull och ett rejält sting av avund. Nu kände jag mest gullgull blandat med skräck inför hur fullständigt slutkörd hon verkade vara. Inte ett enda litet pickpick av avundsjuka.

Helgen

Det är klart att det är mycket som är jobbigt just nu med J som bara går här och väntar på sitt uppehållstillstånd. Jag har ju börjat jobba men den här familjen har inte fått lön sedan slutet på maj. Och det börjar ju märkas *nedräkning till barnbidraget*. Fast lite nyttigt att behöva leta klipp i olika mataffärer och väga varje utgift och inse att vi varit himla priviligerade senaste åren med två inkomster och att aldrig aldrig behöva oroa oss för räkningar eller ens titta på priser i affären. Fördel med att bo i liten stad nu: det finns inget att spendera pengar på. Fattar alltså att vi är inte fattiga på riktigt. Om det värsta är att jag inte kan köpa en snygg kappa att ha när jag börjar jobba på kontor utan måste gå runt i en varm men ful ärvd vinterjacka är det liksom inte ens lite synd om mig.

Men det finns en massa härligt att fokusera på också. Igår slutade jag redan klockan tolv och cyklade hem från landet.

Hämtade typ först på förskolan och tänkte att det var kanske kul för A att få vara med om det en enda gång i livet. Hemma möttes vi av detta:

J hade tejpat upp en lapp från A's favvorestaurang i Wellington på ytterdörren. Och lagat butter chicken och naan och hade pimpat köket i restaurangstil.

Idag ska jag och A och se Insidan Ut som hon suktat efter sedan juni. Sen ska hon sova över hos sina kusiner och jag och J ha hemmadejt med bubbel och rugby-VM. Så himla romantiskt. Och och och på torsdag åker jag till Istanbul. Vilket känns genant när jag precis klagat på att vi inte har några pengar. Men det är bokat sedan evigheter tillbaka och åker jag inte så förlorar jag ju pengarna jag lagt på flyget också. Aja.

Så oväntat

Nu har ju två veckor av mitt vikariat i skolvärlden passerat. Först och främst: lärare är superhjältar. Hade jag iofs anat men anser nu bekräftat. Hamnar min dotter på en skola med ens hälften så engagerade, duktiga och underbara lärare som de på skolan jag jobbar på tillfälligt i framtiden får hon det så bra.

Det andra. Jag älskar att jobba med barn. Det är oväntat. Alltså jag älskar barn. Men har aldrig tänkt tanken på att jobba med barn och verkligen inte i skolans värld. För att jag har tänkt att det är högljutt och stressigt och jobbigt. Och det är det väl också. Men mest är det underbart. Barn alltså så himla himla härliga. Och att få lära dem nya grejer, se dem engagerade och nyfikna och diskussionslystna. Så lyxigt. 

Får väl se hur det känns om ytterligare tre veckor men just nu vill jag mest bara utbilda mig till lärare eller socialpedagog. 

Om att fortfarande vänta

Detta med att vi är i Sverige sedan slutet av juni utan att J har ett uppehållstillstånd och fortfarande inte har den blekaste aning om när han kan tänkas beviljas det (trehundratretton dagar and counting efter att vi ansökte). 

Enligt Migrationsverkets egna prognoser kan det dröja ett år till eller ett halvår eller så erkänner de att de verkligen inte vet. 

Jag känner mig så himla skyldig, vi borde ha gjort bättre research och inte bara trott på vad som stod på Migrationsverkets hemsida. Vi borde inte ha flyttat innan det var klart. Borde inte sorglöst tänkt att detta måste ju vara världens enklaste pga gifta, gemensamt barn och som superetablerat förhållande. 

J får inte jobba, vill inte söka jobb pga vet inte när han får uppehållstillstånd, kan inte öppna ett bankkonto, kan inte ställa sig i kö till SFI, kan inte ta ut någon föräldraledighet. Egentligen även oklart om han ens får vara i Sverige. Lagen verkar säga att hänsyn till vårt gemensamma barn gör att han får vara det. Migrationsverket säger att det kommer att prövas och att han riskerar utvisning men någon annan på samma verk säger att "det är lugnt". Han är i ett grått vakuum av ovisshet och inaktivitet. Man ba Welcome to Sweden! 

Oroar mig över att han aldrig kommer att trivas i Sverige nu. Oroar mig över att jag känner mig skyldig när jag går till jobbet. Har inte ens vågat räkna ut vad min lön egentligen kommer att bli efter skatt, vad den egentligen ska räcka till för tre personer. Så ja, oroar mig över pengar också. 

Funderar lite till

Funderar vidare på om vi nu nått gränsen. Om vi inte orkar hetsa på i jakten efter att bli föräldrar igen. Jag minns att när jag pratade med en helt kass kurator (as a side note så sa hon till mig att om jag inte kunde skaaapa med min livmoder så måste jag skaaaapa kreativt) på kliniken förra året och hon frågade mig hur det skulle bli om det slutade så här, om vi inte blev föräldrar igen. Och jag blev helt hetsig och sa att jag struntar i om det kostar mig alla mina pengar (som om jag har några...), om jag gör tusen rundor av ivf, använder donatorägg eller adopterar men vi kommer att bli föräldrar igen. Den övertygelsen om att det måste bli så har liksom lämnat mig. 

Vi har ett fantastiskt barn. Hon förtjänar att jag orkar vara en bättre mamma än vad jag mäktat med när det snurrat på som allra mest och längtan rivit sönder mig. Det är det viktigaste. 

Sen försöker jag se fördelarna med att ha "bara" ett barn. Billigt! Kan bo kompakt, kan ha liten bil, kan resa billigt. Behöver ej ta på sig typ ett helgjobb för att ha råd att köpa alla ytterkläder svenska barn behöver. Kan lägga mer pengar på saker vi tycker är härliga mao resa. Plus att enda fördelen med att vara infertil är väl att jag aldrig mer behöver bekymra mig om preventivmedel. 

Sen tänker jag att vi har och kommer att ha extra tid och extra kärlek. Som vi kan göra något bra av. Vi kommer alltid ha några extra platser över i bilen till de barn som ingen skjutsar till träningar, extra plats vid matbordet, tid att packa en extra matsäck. Vi kan bli jourhem, fosterhem, ta emot ensamkommande flyktingbarn. Slösa denna uppdämda kärlek på de som behöver den.

Kalifornien del 3 (eller Nevada egentligen)

Vi körde bil för jäkla länge genom Death Valley som var helt sjukt varmt. Som förväntat. Orkade gå max tjugo meter de gånger vi vågade oss ut bilen. Kom fram till Las Vegas. Checkade in på megahärligt rum på MGM Grand. 

Var chockad över hur sinnessjukt varmt det har i Las Vegas. Barnet hatade värmen! Så vi tillbringade lite tid i poolen och i skuggan, en hel del med att prova några av hotellets många restauranger och extremt mycket tid på det svala sköna rummet. Vi hade tänkt använda hotellets barnvaktsservice för att gå ut några kvällar men det kostade sinnessjukt mycket. Så istället gick vi ut varsin kväll och kollade på casinon och så. Jag spelar aldrig pga tråkigt så gick mest runt och tittade på konstiga hotell och drack drinkar. Och spionerade på brudpar som alla såg lite olyckliga ut, som om de undrade varför de egentligen gift sig i Las Vegas. Något som jag skulle uppskattat massor för bara sju år sedan var att det går bra att röka precis var en vill i Las Vegas, tyckte jag nu var sjukt äckligt. Speciellt eftersom vi var tvungna att gå genom en megainrökt del av casinot på vårt hotell för att komma till restaurangerna, så även A fick ta del av lite härlig second hand smoking.

Las Vegas var mycket bättre än vad jag förväntat mig men också en mycket sämre barndestination än vad folk som varit där innan sagt. Men det kanske mest var pga den fyrtiogradiga hettan då. Det fanns absolut barnvänliga grejer att titta på men vårt barn pallade inte att gå ut och göra något. Skulle faktiskt kunna tänka mig att åka tillbaka men utan barn.