Kalifornien

Den andra juni flög vi från Wellington till Los Angeles. Med en känsla av att vad enkelt det var ändå att bara lämna. Hejdå på jobbet, sälja bilar och möbler, packa packa, slänga slänga, städa och så var vi på flygplatsen. 

I LA tog vi misslyckade kort på Hollywood-skylten, spenderade två hela dagar på Disneyland (vi hade fått fribiljetter vilket vad jag glad för eftersom det var galet dyrt men också mycket kul), åt mycket i West Hollywood med vänner och bekanta som bor i LA, försökte övervinna jetlag med en lat dag i Santa Monica samt spenderade en dag med en privat tour av Disney Studios. Vi bodde även ute i Anaheim eftersom vi skulle på Disneyland två dagar och hittade billigt och bra boende på Sheraton där. Men det ledde till att vi åkte bil alldeles för mycket. Och vi ångrade att vi inte bokat in Anaheim bara för de dagar vi var på Disneyland.

Sen orkade vi inte köra någon himla scenic route mot San Fransisco pga barn som hatar att åka bil. Stannade och åt fisktacos i Santa Barbara och körde sedan i ett sträck och tog bistra bilselfies.

I San Fransisco var det disigt och kallt. Men helt sjukt fint tyckte jag. Slöseri med tid att besöka det "aquarium" som låg på Pier 39 dock. Tyvärr blev det ett alldeles för kort stopp i San Fransisco pga att vi tyckte att hotellpriserna där inte matchade vår budget. Så vi åkte vidare efter en natt och en heldag. 

Slut på del 1.

Att flytta "hem"

Att flytta hem har inte varit någon jäkla schlager precis. Orkar inte ens tänka på hur störigt det varit att ha kontakt med Skatteverket, försäkringskassan, banken och framförallt fucking Migrationsverket. Idiotin att anlända i Sverige i juni och inte ha sökt ett enda jobb innan. Inte så många rekryterar under sommaren om en säger. Kunde en ju tänkt på innan. Och rekryteringar är långdragna i Sverige.

MEN nu börjar det vända! Vi har fått ett förstahandskontrakt från och med 1 oktober på en lägenhet med två balkonger (orimligt upphetsad över detta), barnet börjar förskola om en dryg vecka, jag har fått ett svenskt bankkonto igen och framförallt har jag äntligen fått ett jobb. Och viktigast av allt, det känns som att komma hem och inte bara "hem" nästan jämt. 

Så allt väl förutom att J såklart inte fått sitt uppehållstillstånd, då Migrationsverket jobbar på orimligt långsamt. Och dessutom är helt sanslöst usla på att dela med sig av någon som helst information. Just nu får vi höra allt mellan fjorton månader till tjugofyra månader total väntetid. Joråsåatte. Men vi har väntat i tio månader redan så det kan vara fyra månader eller fjorton månader kvar att vänta eller så kan det som en total överraskning komma ett beslut nästa vecka pga Migrationsverkets vägar äro outgrundliga och allt verkar mest baserat på tur och ren slump angående väntetiden. 

Men jag tänkte att jag ska blogga ikapp lite om vad som hänt sen i slutet på maj nu när jag fått klagomura lite först.

Målbild

Detta är målbilden för denna sommar. Smoothies och solhattar med en karta. Fast utomhus i solsken då.

Lite om eh allt

Om två veckor sitter vi på ett plan till Los Angeles. Härligheten i att tänka på det en regnig kall dag på väg till blodprov och jobb. 

Av alla planer vi hade för några månader sedan blev det alltså en roadtrip i Californien och sen Sverige. J har haft sin intervju för uppehållstillstånd och vi chansar på att det hinner bli klart innan vi kommer till Sverige. Jobba jobba Migrationsverket. Annars ska vi exilbo i Italien ett tag, helt okej det också. Fast hoppas ändå inte eftersom vi redan hyrt en lägenhet i Göteborg över sommaren.

Våra planerade stopp på vår roadtrip är LA, San Fransisco, Napa Valley, Yosemite, Las Vegas, Palm Desert, San Diego. Om någon har några tips så skulle mitt hjärta säga boom boom boom jättehögt. 

Hjärnan är ett virrvarr av tankar. Sorgen över alla vi kommer sakna, hur sjukt mycket en behöver fixa med när en ska byta kontinent, svara på tusen galna frågor varje dag på motsvarigheten till Blocket, är detta helt fel val, är det hemskt att ta Trollet ur en skola hon trivs i, fertilitetsklinik vilken ska vi välja, tänk om vi inte får jobb. 

Men jag vilar i att vi förhoppningvis gör det bästa för vår familj. Trevlighetsnivån hemma senaste veckan när vi för första gången på fem år ätit middag tillsammans under veckan, enorm. Det är liksom meningen med hela flytten mindre jobb mer tid. Fast båda vill gärna ha ett jobb såklart. 

Ironin i att väntrummet alltid är fullt av gravida kvinnor när en ska ta blodprov. Kan vara så att det jag ser fram emot mest just nu är en paus från blodprov, hormoner och besvikelser. Oj nu är det min tur. 

Aprils taskiga mobilbilder

April var extremt mycket lekparker, embryo nummer tre detta år, magic potions i pyjamas och en gigantisk tiramisu. Vi var även i Melbourne och det var så härligt att jag inte tog en enda bild förutom på en tom flaska cava jag ville minnas namnet på.

Vet ni jag känner ganska ofta lite skuld för att jag är så ledsen över att vi inte har och kanske aldrig kommer att få ytterligare ett barn. För att jag vet att det finns så oerhört många som skulle vilja ha det som vi har mer än något. Ett perfekt barn. Men den tacksamheten över henne utesluter ju inte sorgen över det vi inte har. Det är ju som att någon skulle sagt åt mig att skärpa mig och sluta deppa när min bror dog eftersom jag ju faktiskt har en annan bror. Eller om en förlorar en förälder och folk säger att det är okej för att en har en annan förälder. Nu kanske folk tycker att jag är osmaklig som jämför infertilitet med sorgen över att förlora någon. Men för mig är det faktiskt det enda i mitt liv som varit lika tungt att hantera och lära sig att leva med som att faktiskt förlora någon man älskar. De enda två situationerna som jag upplevt som en verklig kris sett till hur det påverkat bådr kropp och psyke. 

Något annat jag är förbannat trött på är alla som måste kommentera hur oerhört synd det är om vårt barn som inte har några syskon. Detta inkluderar även folk som känner till vår situation. (Tips på saker att inte säga till folk) Barnet själv frågar förtillfället varje dag efter en lillasyster. Det är inte svinenkelt att förklara vad infertilitet är för en femåring som vill ha allt här och nu ögonblickligen. 

Nu har jag iallafall kommit till en punkt där jag behöver hjälp att hantera detta på ett eller annat vis. Att jag får tycka att det är okej att jag inte mår bra i denna situationen utan att känna skuld över det med. Jag kan inte sova. Alls. På gränsen till att förlora det hela tiden.

PS . Detta måste vara jäkligt tjatigt att läsa om hela tiden men hellre ut än in osv.

Pallar.ej.mer

Inte blodprov förrän imorgon men jag vet att jag inte är gravid. Allt jag är är sur, ledsen och fullständigt totalt utmattad. Ett embryo kvar innan vi åker från Nya Zeeland. Fi faen vad jag behöver en semester nu. Och skratt och solsken och tid med min familj. 

Att känna lite liv i sig

Min man är hemma nu förresten. Sista delen av inspelningen skulle ske på en liten liten ort där de inte kunde fixa boende åt alla, så J och hans team som ändå bara sitter framför varsin dator blev hemskickade för att jobba från Wellington. Så.jävla.skönt. Fyra veckor gick okej att vara själv, sen var det riktigt tungt faktiskt. 

Lite ambitiöst att ivf:a, jobba heltid och vara tillfälligt ensamstående känner jag.

Nu däremot känner jag världens livspepp. Jag ska till gymmet ikväll! Vi har barnvakt imorgon och ska på dejt! Jag älskar mornar igen när J lämnar och jag hinner ligga kvar i sängen och varva internet och dricka en kaffe och ändå komma relativt tidigt till jobbet! Jag orkar göra matlådor och äta nyttigt! Jag orkar peppa för nästa frysförsök som väl blir om två veckor! 

2015 året då vi inte vet var vi är på väg

Vi hade en plan. I maj då tar Js nuvarande jobbkontrakt slut. Så då skulle vi flytta till Sverige. Ta en lång härlig sommar tillsammans spetsad med resor runt Europa innan hösten och allvaret skulle slå till. Vi sökte uppehållstillstånd åt J i november och det fanns inte i min värld att det inte skulle vara fixat i maj. Men det kommer det inte att vara. Tyvärr skulle jag tippa på att det ligger kanske sex månader i framtiden. Så vad gör vi?

Båda vill härifrån. Det har varit planen i flera år att vi skulle flytta i år. Nu har J några jobb på gång i Sydney. Om det blir något av det så flyttar vi dit för ett år eller så. Annars så ger vi oss ut på en lång resa. Bilar genom Australien. Tar oss runt Sydostasien. Och hoppas att Js uppehållstillstånd blir klart ganska långt innan våra pengar tagit slut. 

Det känns kul. Tror jag. Men också läskigt. Sånt som var superenkelt när en var 20 känns läskigt vid 34. Både jag och J har ju flyttat massor av gånger till nya länder och städer utan jobb och bostad fixat och med bara några tusen på bankkontot. Och det har ju alltid löst sig. Våra förutsättningar nu är bättre vad det gäller sparade pengar, yrkeslivserfarenhet och egentligen allt.

Glad påsk dårå

Ångesten när graviditetstestdagen kommer. Den dagen kommer till slut! Fast jag kniper igen ögonen och försöker stanna tiden. Jag vill stanna i vetskapen om att jag kan vara gravid. Att ett alldeles perfekt embryo omsorgsfullt placerats på bästa möjliga ställe i min ärrade livmoder för tio dagar sedan. Att just detta embryo kan vara början på ett unikt perfekt barn. Att det fortfarande finns en möjlighet. 

Jag vill inte åka in till kliniken och se all sorgsenhet i väntrummet. Vill inte ta blodprov. Vill verkligen inte höra sköterskan och receptionisten käcka lycka till! Vill inte få ett textmeddelande som kommer att lyda "I am so sorry but your blood test was negative for pregnancy, please stop progesterone and call us with your next day 1"

Men allt detta är i infertilitetesuniversumet. I mitt vanliga liv målar vi glittriga ägg, rullar köttbullar till den svenska påsklunchen några kompisar kommer över på och sen tar vi de glittriga äggen och åker och träffar vänner och deras miljoner av ungar och rullar äggen ner för en backe. Och låtsas att allt är härligt. 

Two more sleeps

Tecken på att detta liv med man på jobb på annan ort är lite utmattande: en ser fram emot en dag på fertilitetskliniken. En embryoåterföring med en efterföljande akupunktursession och jag ba helt upphetsad SPA DAY. 

Kom igen kroppen!

Blodprov: fredag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, to be continued tills min kropp ba aha ägglossning ska en ju fixa med denna månad. 

Memo to self: inget kortärmat om jag inte vill att folk ska spekulera kring min eventuella heroin habit.

Arla morgonstund

Ångrar mig lite kring detta med att det är enkelt att vara ensam förälder hemma. De senaste tre mornarna(stavas det så?). Alltså phjuuu. Vet ju att hon är trött pga långa långa dagar med fritids och skola och somnar alltid senare än vad hon borde. Och hela morgonen är skrik och gråt och protester och en fösöker vara den vuxna fast det går inte så bra. För jag vill sätta mig ner på golvet och gråta, för jag är med trött. Utropstecken.

Men jag säger förlåt och kramar extra hårt på fritids och imorgon är ju en annan dag. Visst. Och om tre veckor börjar påsklovet! 

Sen

Drömmer om J. Vaknar och saknar sådär att det blir fysiskt, som en kroppsdel slitits av under natten. Det tog drygt två veckor. 

Innan har jag inte känns ett uns av sakn. Bara lite lättnad. Tanken som jag inte riktigt vågar tänka: är jag fortfarande kär. Är jag verkligen det? Att jag älskar J är väl givet. Men kär? Operation vardag kombinerat med operation ivf kombinerat med Js pinsamt många timmar arbetade varje vecka, vad har det gjort med oss. Sjukt bra team inte så jäkla bra som par kanske.

Kanske har vi satt för stora förhoppningar till sen. Sen när vi bor i Sverige. Sen när du jobbar mindre. Sen när vi fått ett barn till. Sen när vi har tid. Sen är vi lyckliga. 

Men när kommer sen, hur gör vi för att bryta mönster. Det hjälper ju inte att se mönster om vi inte förmår att förändra dem. 

Klart att vi fixar detta. 

Skolan

Månader innan Trollet började skolan sprang ångesten runt runt och ifrågasatte hur vi valt. Var det alls en bra skola? Hur vet vi det? Är hon ens alls redo för att börja skolan? Det där självutplånande och försiktiga som gått i rakt nedstigande  led från hennes pappa. Skulle hon ens våga säga ett enda ord de första månaderna? 

Det kommer säkert ett bakslag någon dag men oj vad hon älskar att lära sig. Hon har fått massor av kompisar. Fritids är urkul. De har en swimmingpool på skolan! Och fröken är snällast på jorden. Hon har växt så mycket. Självförtroendet sprutar som ur porerna. Som det ska vara.

Det enda jag, märk väl jag, inte gillar är att de har läxor varje dag. Det tycker jag är onödigt när man är 5. 

Ensamlivet

Nu har jag avklarat två veckor som ensam förälder hemma. Lite betyg på det hela? 

Har gått väldigt bra. Blev makalöst rörigt hemma först pga att jag liksom inte plockade upp den delen av städ och plock som J tydligen visst står för. När jag började fatta att han inte kommer att dammsuga, vika och plocka undan tvätten, ta ut soporna, städa köket eller toaletten eftersom han inte är hemma, då fick jag ju börja göra det. 

Märker att det är väldigt mycket mindre laddat att städa när jag inte gör det ut ilskan att någon annan minsann inte gjort det. Mycket mindre. Samt tacksamt att upptäcka att J visst tar stort ansvar för hemmet. 

Antal gånger som jag tänkt bittra tankar om att han bor på hotell, slipper städa, laga mat, tvätta, göra matlådor och allmänt inte har något ansvar förutom sitt jobb: en enda gång. Jag tänker mest att jag hade dött av att vara i från mitt barn så länge. 

Det är mest helgerna som blir annorlunda. En av fördelarna, eller vad fasiken man ska säga, med att ha "bara" ett barn är ju att vi har lite mer tid. Upplever att mina vänner med två eller fler barn spenderar nästan all tid på helgerna tillsammans hela familjen för att det behövs två vuxna. Vi gör absolut grejer tillsammans på helgen alla tre. Såklart. Men både jag och J försöker träna mycket på helgen, brukar ta en lunch eller middag var ute med kompisar, om någon av oss är väldigt trött så får den personen vara hemma själv och vila. Nu blir det ju jag och Trollet hela tiden tillsammans, fast denna helgen har vi fått låna en stuga med kompisar och nästa helg ska vi flyga och hälsa på J på jobbet.

Men nu ska jag inte vars så stursk. Jobbet är vansinnigt psykisk krävande för tillfället(mer on det i separat inlägg). Fick mens idag så nu blir det nytt försök med fruset embryo denna månad, så ska på något sätt få till dagliga blodprov från och med om någon vecka tills de fastställt att jag haft ägglossning. Och jag hade ju tänkt hinna massa akupunktur också. Så vi får väl se om jag utvärderar annorlunda om några veckor. 

Min bön

Jag höll i en tvådagars bebis igår. Bad en stilla bön samtidigt. 

Gör så att jag får bli någons mamma igen bara en enda gång till. Då ska jag aldrig aldrig mer önska mig något i hela livet. Och jag ska uppskatta varje sekund. Varje sekund. Jag ska finnas där. Inte ta något för givet. Spärra upp ögonen och se på riktigt se. Och jag ska ge tillbaka. 

Jag kommer inte att vara världens mest perfekta mamma helt plötsligt. Eller ha massa tålamod och gilla att leka. Antagligen inte att pyssla heller. Och tyvärr kommer du att få gå till förskolan i omatchande strumpor med rufsigt hår precis som din storasyster gjorde. Och jag fixar inga Pinterestvänliga kalas bara så att du vet.

Men.

Vi tre kommer att gå cirklar kring dig. Beskydda dig. Älska dig avgrundslöst. Du fladdrar i hjärtat redan. Finns i mitt blod. Är redan en del av vår familj. Du kommer att vara trygg här.

Om vi ses om ett eller fem år kan ingen förutspå. Kommer IVF att fungera till slut eller är vi så nedrans lyckligt lottade att vi får adoptera just dig? Eller så är du alla barn som behöver någon vuxen som ser dig. Du kanske behöver våran kärlek bara ett kort tag. Du kanske är nyfödd eller sju eller tolv när vi ses. 

Som jag längtar tills vi ses. 

Och för oss kommer det att vara så värt det. Allt detta. Hur jävla värt det som helst. 

Rädslan för katastrofen

Den senaste veckan har en släkting dött, en sjuk bebis fötts och en vän knivhuggits av sin partner och snuddat vid döden. Allt annat blir så futtigt då, när det ställs mot döden, livet och katastrofen. Det är obegripligt det där att jorden bara snurrar på fast allt precis allt har förändrats för dessa människors närmaste. 

Jagärsålyckligtlottadjagärsålyckligtlottadjagärsålyckligtlottad

När ens man ska vara borta i nio veckor och ens femåring börjar gråta ungefär tre timmar efter att han åkt för att längtet tagit över. Känslan då. 

Avd fler saker jag längtar efter i Sverige

Sport! Jag älskar sport! På tv och på plats. Alpint, friidrott, fotboll, längdskidor, ishockey, vanlig skiten division tre fotboll, OS, VM i nästan vad som helst. 

Här är sportutbudet på TV rugby och cricket. Inte ens efter 7 år här är jag intresserad. Förstår nu i allafall reglerna i rugby och kan stå ut med att titta om All Blacks, nyzeeländska rugbylandslaget spelar. Nu pågår cricket-VM på Nya Zeeland samt i Australien. Tänkte tvinga mig själv att bli en tvättäkta kiwi såhär den sista tiden och lära mig att uppskatta cricket. Gav upp efter en halvtimme, det är så tråkigt så att det inte går att förklara och håller på jättelänge. Nä, heja vinterstudion säger jag bara. Nästa vinter måste vi ju iaf vara i Sverige. 

Att känna sig kass

Inget får mig att känna mig så svart och kletig inuti som när vänner berättar att de är gravida. Jag blir glad men jag blir inte så glad som jag önskar att jag kunde bli. För det är så blandat med vad jag också känner. Om jag har en dålig dag kan det också kännas som ett knytnäveslag rakt i ansiktet. Hjärnan vet att det finns inte ett begränsat antal barn, ingen tar "mitt" barn. Det hindrar tyvärr inte att det känns som att att folk knuffar sig före mig i kön.

Och att jag känner mig usel och kletig inuti. 

Okej då jag mejlar väl

Migrationsverket kundtjänst över telefon. Vilket skämt. Har ringt dit cirka hundra gånger under den gångna veckan. Varje gång möts jag av ett meddelande som säger att det finns ingen tillgänglig att prata med. Det är ju okej. De är busy. Men det finns ingen kö en tålmodigt kan vänta i och heller ingen call back option. Så himla konstigt. En kan absolut mejla men jag tänker att många som är i kontakt med Migrationsverket är i en mer utsatt position än min familj och vill prata med någon där och då. Och vissa kanske inte ens kan skriva på svenska eller engelska eller alls. Ingen aning om Migrationsverket använder översättare för sina mejl men skulle tippa på ett nej. Säkert finns tillgång till tolk över telefon eller vid besök på myndigheten. 

Vardagstips

Tips på att få vardagen att gå ihop om det bara finns en vuxen i hushållet? 

J åker på jobb i nio veckor. Under denna tid måste ju städning, matlagning, tvätt, hämtning, lämning, läxor, aktiviteter, ett heltidsjobb och fertilitetsbehandlingar fortgå helst med psyket i behåll. Dessutom ska vi ju emigrera så vi har cirka femtusen grejer att sälja/slänga/skänka och organisera. Så hur tar jag mig igenom detta på smärtfriaste sätt? Tänker lite smuts i hörnen är okej, likaså städare. Halvfabrikat är också okej och storkok antagligen smart? Att våga be om hjälp, har ju ingen släkt här men väl vänner. Lika bra att säga upp gymmet och göra några upphopp i lekparken istället. Bjuda över folk på middag pga sällskap är bra och uppmuntrar till städning. Kanske anlita en barnvakt några timmar per vecka? 

Finns ju massor av ensamstående utan uppbackning som fixar detta år efter år hela tiden. Så nog ska jag väl klara nio veckor men vill fixa det utan att bli utmattad och bitter på kuppen. 

Att ta ett återfall

Kaffe. Som jag saknat dig. (Klara! Titta!)

Mjölk

Den oro som jag känt över att hon skulle börja skolan. Huuur ska det gå? Barnet som alltid trivts okej på förskolan men helst vill vara hemma med mamma och pappa och varit ledsen varje söndag pga förskola dagen efter. Hon har frågat hela helgen när det egentligen är dags att få gå till skolan igen. När jag försiktigt frågade vad det är som är kul i skolan svarade hon att man får mjölk varje morgon. Ha! Hur peppade skulle inte skolbarnen här bli om de fick lunch varje dag i skolan. OBS att det inte är alla skolor som serverar ett glad mjölk om dagen, detta användes som ett unique selling point när vi var och tittade på skolan. 

Mens

Den mens jag verkar få efter ett misslyckat ivf-försök är speciell. Som i den smärtsammaste mens du kan föreställa dig. Det tog ganska många dagar för mig att börja blöda denna gång efter jag slutat med medicinerna, en tar progesteron tills det är bekräftat med blodprov att en inte är gravid. Kallsvettig, spyr och upplever sådan extrem smärta. Hade exakt likadant sist när jag inte ens fått något embryo tillbaka utan bara medicinerat. Så antar att det är medicinerna som påverkar mig så här. (Se bildbevis på 41 sprutor och nålspetsar från en behandlingsomgång ovan - nödvändigt ont). Har def besegrat min nålfobi nu. 

Tack kroppen för att du berättar för mig att jag inte är gravid på det tydligaste av sätt. Känner mig inte så lyckligt lottad  över att vara kvinna och dessutom en infertil sådan. Just idag vet jag inte hur många gånger jag kommer hitta kraften att göra detta igen. 

Vassego för information om min mens. 

Tankar om att flytta "hem"

Tror att jag blivit gammal och bekväm. Känner mer nervositet över att flytta till Sverige än över någon annan flytt jag gjort. Såklart att det blir annorlunda när det inte bara handlar om mig. Trollet ska ju trivas plus hennes svenska är inte så vass. Alltså hon förstår nästan allt men pratar med bred nyzeeländsk brytning om jag lyckas få henne att säga något alls på svenska. Fast fattar ju att det kommer att gå snabbt för henne att komma in i. Barn är ju genier. J ska ju också trivas och helst få ett jobb hyfsat fort.

Försöker andas och tänka på anledningarna till att jag vill flytta:

Husen här är kalla, fuktiga och mögliga. Att köpa ett hus av hyfsad standard har vi inte råd med eftersom centralvärme och dubbelglasade fönster verkar vara en lyx för mångmiljonärer. Plus att räntorna här är höga. Att hyra hus här är otryggt eftersom hyresvärden är en privatperson som oftast har noll intresse att ta hand om sin fastighet samt ofta säljer fastigheten med kort varsel.

Den största anledningen till att flytta är att vi har usel balans mellan arbete och fritid. Eller ja enkelt sagt en person jobbar heltid, den andra 60 till 100 timmar per vecka. Ej bra för jämställdheten direkt. I Sverige hoppas vi båda jobba 80%.

Ett IVF-försök kostar just nu 80 000 SEK här på Nya Zeeland. Oerhört mycket billigare i Sverige, så det spelar stor roll för oss. Plus att i Sverige går det att adoptera, även om jag fattar att det är en lång och svår process. Men det är i princip omöjligt här. Det genomförs ett fåtal öppna adoptioner inom landet varje år, förra året sju. Och i princip omöjligt med internationella adoptioner.

Sen vara nära familj och vänner för ett tag iaf. Saknar.

Längtar efter betald föräldraledighet. Skola och förskola som förhoppningsvis håller liknande standard oberoende av var ett barn bor. Att alla barn får mat i skola och förskola och inte stannar hemma pga att föräldrarna inte har någon mat att stoppa ner i deras matlåda.

Längtar efter att vara i Europa. Här är allt så långt borta. 

Det jag är orolig för med att flytta är följande:

Att Sverige är fullt av rasister at döma från senaste valet. Kan inte tänka mig något som skulle göra mig ledsnare än om min man skulle känna sig utsatt för rasism pga hudfärg eller ursprung. Eller att min dotter skulle växa upp i ett land där folk helt utan eftertanke uttrycker sig rasistiskt. Fast det gör mig iofs lika ledsen att tänka på att någon alls utsätts för det. Dock så är ju Nya Zeeland inte på något vis förskonat från rasism. Alls. Men jag ropade högt om att aldrig aldrig skulle jag flytta till Sverige så länge Sverigedemokraterna fanns representerade i riksdagen. 

Är rädd för att bli galen på det svenska gnället över SKITSAKER. Fattar att man lever i den verklighet man lever i. Men mina hatgnäll så här på avstånd: Blir helt galen på när folk klagar på att de är panka pga föräldralediga. När man bor i ett land med 480 dagars betald föräldraledighet. Och fortfarande åker på semester hela tiden och renoverar köket. Eller när folk klagar på att deras äldre barn BARA får vara 20h per vecka på förskolan pga föräldraledighet. Eller på att pga att barnet är på förskolan fyra timmar per dag får de ingen frukost där. Måste vara så jobbigt att behöva spendera tid med sitt barn och att dessutom behöva se till att de får frukost. Sånt jobbigt ska väl ingen förälder behöva utsättas för. Crime against humanity. Nu menar jag inte att man ska gå runt och vara tacksam och nöjd dag in dag ut men. 

Oroar mig såklart även för att det ska vara svårt att hitta bostad. Inte jobb så mycket. Har ingen prestige vad det gäller det, jobbar hellre med vadsomhelst än att inte jobba alls. 

Men mest känner jag att jag antagligen kommer tycka att det är som en dröm att bo i Sverige. Säkert lite svårt med i början.

Sista sommaren

 

 

Vi har bestämt oss flytta härifrån. Mitt älskade fina Nya Zeeland. Vi längtar efter något annat. Helst mer tid och mindre jobb, som alla andra. När vi åker får vi se.  Julian måste få sitt uppehållstillstånd först. Och vi har tre embryon i den berömda frysen som vi såklart vill ge en chans innan vi åker. Oklart var vi åker först men slutdestination Sverige för ett tag. 

Hon är ett skolbarn nu

Trollet har fyllt fem år och börjat skolan. Första veckan denna vecka. Omtumlande för samtliga inblandade. Jag och J är ju också nybörjare på detta med skola. Efter nästan fyra år på samma förskola med samma barn och mestadels samma lärare. Skolan känns så stor. Skolgården. Alla de stora läskiga barnen. Fritids. Allt nytt. Tack och lov är Trollet den som verkar tycka att det är minst läskigt. 

Att sitta i en skolbänk mellan nio och tre är ju tröttsamt när man är van att leka fritt blandat med sångstund, sagor och pyssel. Första dagen berättade hon bestört att de inte har vilostund i skolan. Hennes rara fröken har trollat fram en saccosäck som hon kan gå och läggs sig i när det blir för mycket. 

Hennes klass är blandade åldrar mellan fem och tolv år. Vilket kan låta mycket? Men klassen är liten och de har flera lärare såklart. En självklarhet på faktiskt de flesta förskolor och skolor på Nya Zeeland är att barnen praktiserar något som kallas tuakana-teina omhändertagande. De stora barnen (tuakana) hjälper helt enkelt till att ta ansvar för att de mindre barnen (teina) har det bra. Så de stora barnen i Trollets klass är så rara med henne. Trollet är dock något förvirrad av att bli kallad teina igen när hon har varit tuakana på förskolan länge. Antar att det kan liknas vid fadderverksamhet som jag kommer ihåg att vi hade i skolan för, host 28 år sedan. Fast mer integrerat i alltet.

Hoppas att detta ska fortsätta att gå bra.

December

Det är vinterkallt fast det borde vara sommar. Trollet hälsar på i sin blivande klass i dag. Jag har dag 1 idag som man säger på infertilitetsspråk, så nu kör vi. Imorgon åker min familj på semester en vecka utan mig. Min man jobbar sin sista dag idag på detta fyra år långa filmprojekt. Nu ska han vara hemmaman ett tag. Det kommer att bli fattigt men alldeles alldeles underbart. Men vad alla tindrar med julögon och bakar pepparkakor på instagram dårå. Måste med, för baaaarnets skull. SD I fucking hate you, kan liksom inte uttrycka mig bättre pga så arg. Vilket är det bästa stället i Asien att stanna i på väg till Sverige om man vill leva billigt och enkelt på en strand i några månader? Vågar en ens resa om en mot förmodan äntligen äntligen blir gravid. Måste städa upp alla leksaker som är överallt. Måste börja röja bland alls saker. Alla dessa saker. 

Ungefär det har jag tänkt på de första dagarna i december. 

Morgonstund har grus i mun

En längtar efter sovmorgon på lördag hela veckan. Och vaknar givetvis vid 5.05 som alla andra jäkla dagar. Det är tre år sedan Trollet började sova om nätterna så rimligtvis borde min kropp kommit över den sömnchocken. Ligger och surar över att gymmet inte öppnar förrän klockan åtta på lördagar. Slöfockar som tar sovmorgon va?!

Känslan efter läkarbesöket igår

Har första recepten utskrivna och en ivf-plan igen. Känslan är: bring it on! Känner mig uppumpad 100-metersfinal. Ska över mållinjen först. 

Samtidigt inte låta hoppfullheten ta över. Spara energi för att ingen kan förutsäga hur länge vi måste springa springa springa. Vi blir seniga ultramarathonlöpare. Springer in i evigheten. Kanske aldrig hittar målet.

Första av antagligen många inlägg på detta tema närmaste månaderna

Kollar i kalendern och får panik när jag inser att det är mindre än två veckor kvar tills vi ska hämta medicinerna till nästa ivf-försök. Känner så mycket ologiskt logiskt kring detta. Nålskräcken är tillbaka i full blom, kan inte tro att jag ska klara att ge mig själv sprutor även om jag gjort det förr. Alla jävla blodprov. Det sprirande hoppet blandat med känslan av att det fattar väl alla att det kommer att gå åt helvete.

Känslan av att jag mest av all bara vill att detta ska vara ett avslutat kapitel. Även om jag mår så mycket bättre än vad jag gjorde för både tre, två och ett år sedan så har jag också mer och mer utvecklat en fullständig skräck för gravida kvinnor och gravidbesked. Undviker gravida som om de bar på någon slags pest och glädjer mig samtidigt fast på avstånd.

Förstår att det är oerhört svårt att sätta sig in i hur det faktiskt känns att promenera i de där jäkla infertilitetsskorna år efter år. Önskar att folk vågade prata ärligt och öppet om hur det var för dem, att det inte var för pinsamt och privat att man visst var lite infertil. Kan egentligen bara bjuda på ett par tre tips om ni har kompisar som kämpar på i detta träsk, för det har ni säkert, flera stycken till och med. Fråga ibland eller ofta hur de mår. Säg att det suger röv. Ge dem en kram om de vill. Låtsas inte som ingenting. Och viktigast av all kom inte med välmenande råd. Lovar er att i denna googletid så finns det ingenting som din kompis inte redan har googlat, diskuterat på ett forum, läst på om i en vetenskaplig artikel eller pratat om med sin specialist.

mvh,
sur tjej som senast idag blev informerad av välmenande person att alla, absolut alla, blir gravida med hjälp av ivf eftersom ivf övervinner precis alla olika sjukdomar och skador som kan göra att man är infertil.

Sverige?

Jag är lite full. Enda gången jag får blogglust nuförtiden. 

Överfölls av en plötslig skarp och överväldigande känsla av att vilja flytta till Sverige häromkvällen. Min gränslösa kärlek till Nya Zeeland kanske förlorar i kampen mot längtan efter en vettig vardag. Vilket liv man väljer att leva här och nu. Inte nästa år eller nästa. Jag vill inte leva med en man som jobbar 100 h plus per vecka längre. Vill inte heller jobba röven av mig för en usel lön. Vill heller inte längre bo i kalla mögliga hus. Fattar ju lyxen i att ens ha möjligheten att välja. Det är en oerhörd lyx. En orättvis lyx. Pga att jag råkar vara född i cirka världens bästa land.

Vill att mitt barn ska kunna prata svenska på riktigt. Lära känna sin svenska familj. 

Vill bo i ett land där en ynka ivf behandling inte kostar 70 000 kronor. Där föräldraledigheten är längre än 14 veckor. Små saker som att inte behöva skicka med matlåda varje dag till skolan. 

Såatte om en skulle skaffa sig ett jobb och någonstans att bo, borde väl inte vara så svårt? 

September

En jobbar, lever, har fått sjukt mycket grått hår. Är det normalt vid 34, huh?

Har också efter världens stressigaste tid med pusslande av sällan skådat slag och cirka världens snällaste kompisar anställt en manny att hämta Trollet på förskola. Det vågar en ju knappt säga högt i detta land. Inte nog med att jag är mamma OCH jobbar heltid, jag kan inte ens hinna till hämtning. Note to self: skriv ett inlägg om hemmafru vs working mum vs deltid.  

Ganska nöjd med min egen förträfflighet om en säger

Egentligen gillar jag inte som princip att prata om vikt och "bantning" men detta är mer relaterat till kategorin "shit you do to get pregnant". Jag har hela mitt vuxna liv kanske haft en "övervikt" på 5-10 kilo beroende på hur man anser att smal ser ut. Men alltid varit nöjd med hur jag sett ut pga gillar godis, vin och mat och tänkt att hellre lite extra hull än hungrig och trist samtidigt har jag sett mig själv som en person som inte kan gå ner i vikt. Dock har jag alltid varit lite av en tröstätare och när jag gick igenom min värsta deppighet efter att jag fått bekräftat att vi kommer att få kämpa så mycket för att få fler barn, då tröståt jag som aldrig förr.

Började märka att alla kläder satt sjukt illa, såg ett kort någon taggat mig i och ville grina lite, vägde mig tillslut. Dog en smula. 

Ett kommande ivf-försök är bra inspiration att ta tag i kost och träning har det visat sig. Har jobbat stenhårt på gymmet sedan april. -12 kilo! Så nu känner jag mig ganska redo för att prova ivf igen, glad att jag gett kanske oss lite bättre möjligheter genom att ha jobbat hårt. Några månader tills vi börjar med mediciner. Det kommer att gå fort. Jobbar stenhårt med att tänka lite positivt, att inte bara tänka det kommer ALDRIG att funka. Och att inte spendera alla pengar på nya kläder.

Winter be gone

Har spenderat de senaste åtta veckorna med att jobba och vara sjuk. Samt svära över att jag inte åkte till Sverige denna finaste av somrar. Har väl aldrig sett maken till härliga sommarbilder på sociala medier. Detta med årstider, att det alltid är så mycket svårare att behålla livspeppen över vintern, för här är det ju vinter. Glömmer det varje år, att vinterdeppen kommer, på samma sätt som jag glömmer varje månad att det är PMS som gör att jag tror att jag aldrig kommer att bli glad igen. För någon som levt i nästan 34 år har jag inte lärt mig mycket.

Iiiiihhh

Första dagen på nya jobbet idag. Har inte varit något nervös. Mest fokus på det sorgliga i att inte få jobba med mina gamla kollegor och blev lite småknäckt när jag överlämnade mina projekt, mina jobbebisar ju. Sen hann jag oroa mig lite över vad jag skulle ha på mig. Vem som skulle hämta på förskolan eftersom den stänger innan jag hinner dit de första åtta veckorna pga in training och kan inte börja tidigt och gå tidigt. Ville ej byta förskola med bara 6 mån kvar till skolan. Sen oroade jag mig för om det skulle ta lång tid att köra in till city och det värsta av allt, var jag skulle parkera.

Var på plats en dryg timma för tidigt så klart. Sitter nu och dricker kaffe och oroar mig för alla nya ansikten osv.

Slut på orosrapport.

Börjar bunkra näsdukar tills det är Trollets tur NU!

Här på Nya Zeeland har det ett i mitt tycke konstigt system där alla barn börjar skolan den dag de fyller fem. Eller på måndagen efter. Men ni fattar. Så barnen kommer in i en klass som redan finns. Eftersom Trollet fyller år under sommarlovet (vilket är det svenska jullovet), så kommer hon antagligen ha några andra barn att luta sig mot som också fyllt år under sommarlovet.

Strunt samma. Det jag skulle komma till var att det betyder ju också att barnen slutar på förskolan dagen innan de fyller fem. Och får en helt egen avslutning på förskolan bara för dom. I torsdags hade jag för första gången möjlighet att vara med på en avslutning på Trollets förskola. Det var cirka det gölligaste ever. Det var lyxig lunch, barnet som slutade fick ha på sig en kakahu, fick diplom, alla barn hade gjort kort och teckningar och sjöng sånger till pojken som skulle sluta. Och det absolut gölligaste av allt, alla barn som ville fick hålla tal till och om denna pojke. Inte ett öga torrt. Barnen sa så himla fina grejer. Trollet berättade bl.a. att hon älskade pojken ifråga, att han var rolig och bra på rugby och sa att hon trodde att de skulle fortsätta vara kompisar fast de inte skulle ses lika ofta.

Allt är verkligen inte superbra med Astrids förskola men jag verkligen ÄLSKAR hur de fostrat barnen till att vara underbara, omtänksamma vänner till varandra där.

First World Problems

Ska börja nytt jobb nästnästa vecka. På en statlig myndighet. Är glad åt detta men redan nostalgisk över nuvarande jobb och kollegor. 

Det enda jag är nervös över är klädseln. Förväntas vara klädd bizniz. Har aldrig jobbat på ställe med de förväntningarna. I Sverige gällde väl alltid hel och ren och lite snygg typ? På mitt nuvarande jobb kan jag vara hur slapp som helst. Har typ ett ombyte på jobbet för möten. Nu känner jag 1. Att jag måste handla massa nytt pga av min garderob är inte bizniz 2. Att jag har noll koll på vad som är business klädsel 3. Att jag får väl klä mig i typ kostym första två tre dagarna och spana in vad alla andra har på sig.

Trollet har börjat fråga väldigt mycket om syskon. Varje dag pratar hon om namn och vilka kläder och leksaker en eventuell lillasyster skulle gilla. Tycker att det är tråkigt och ensamt att inte ha någon att leka med. Vet inte vad vi ska säga riktigt. Känns lite tungt ämne för en 4,5-åring om en säger. Häromkvällen bad hon att vi skulle skriva brev till tomten och önska oss en lillasyster jättejättemycket. Mer än Frozen-leksaker till och med. 

Rent intellektuellt inser jag ju att det går bra att växa upp utan syskon. Att det kanske till och med kan finnas en del fördelar. 

Det är lite konstigt med att uppleva ofrivillig barnlöshet och att samtidigt redan vara förälder. Vilja ge henne syskon men samtidigt desperat inte vilja spendera hela hennes barndom med att deppa över detta samt rent ekonomiskt spendera alla pengar på dyra behandlingar som kunde varit resor, upplevelser, en universitetsutbildning osv med och för henne.

Men i helgen igen! Say it aint so.

Föräldrar som har barnkalas på lekland förtjänar en alldeles speciell svinobekväm plats i helvetet. När de dessutom delar ut inbjudan TILL barnet och talar om hur var och när, så att en har noll möjlighet att låtsas som att detta barnkalas aldrig existerade, då blir det onda ögat fo shore.

Weta

Hittade den här kompisen i min säng. En weta. Min man hatar insekter och kryp mer än mig och jagade hysteriskt upp den på en spegel han ryckte ner i hallen. Oklart varför det var den bästa metoden.

Det är så svårt att skriva något. Livet är ju som vanligt. På det stora hela. Men den där jävla längtan som tar så stor plats. Det är för svårt att skriva om den. För att den får mig att känna mig så ful. Så girig. Gränslöst avundsjuk på det alla andra fixar hela tiden. Som det känns. Fast man vet att det inte är så. Det är inte alls lätt för alla att skaffa barn. Mitt i allt det desperata finns det slängar av tvivel. Är det värt det? Varje gång jag träffar kompisar med två plus barn blir jag helt slut och tycker att det verkar så sjuhukt slitigt. Och tänker att vi har det så himla lyxigt som det är. Ska vi bara skita i det? Så frågar Trollet när egentligen NÄR hon ska få ett syskon som ALLA andra har, vår unge gillar att vara som alla andra. Och jag får lust att slå min knutna näve igenom en betongvägg så att den bryts på fem ställen. Minst. 

Men det händer ju annat:

Trollet går skolförberedande år på förskolan. 

Jag vill åka till Samoa på semester i juli.

Huset vi bor i ska säljas så vi letar nytt boende.

Jag har blivit en sån där obehaglig typ som åker till gymmet INNAN jobbet. Får väl se hur det går om två månader.

Js jobbkontrakt tar slut i slutet av detta år. Har stor ångest inför tanken på att eventuellt flytta från Nya Zeeland. Är inte det minsta sugen på ett nytt "äventyr", omstart eller nystart.

Mammabesök

Är hemma för tredje dagen med mystiskt ont i magen. Idag känns det dock okej. Tur pga imorgon kommer min mamma hit och hemmet måste mammasaneras. Så äckligt här. Och luktar dessutom äckligt. 

Nevermind i morgon får jag lösgodis levererat.

Hej 2014 lelle blogga

Jag sa ju att jag skulle börja blogga massor under 2014. Det har ju inte gått så bra. Jag skrev lite inlägg som jag aldrig publicerade i januari. Vi påbörjade vårt första ivf-försök och allt kändes så spännande. Tänkte naivt att de där inläggen skulle vara så bra dagboksanteckningar att ha sen. Om hur det varit från allra första början att få till den bebisen. För en bebis skulle det ju bli. Om inte på första försöket så skulle det ju gå sen med något av alla de frysta embryon vi säkert skulle få.

Var så jäkla stolt över mig själv att jag tagit det, för mig, väldigt stora steget att gå vidare med IVF. Till största delen pga panisk spruträdsla. Tanken på att ta sprutor på mig själv frivilligt var så svindlande. Och jag var så stolt över att det gick bra, att jag klarade sprutorna. När vi skulle gå på första ultraljudet för att se hur många äggblåsor som var på tillväxt var jag pyttelite nervös men mest aspeppad.

Min känsla av totalt jäkla magplask när det inte fanns en enda liten äggblåsa på tillväxt. Går knappt att beskriva. Det är konstigt där när kroppen inte gör som man hoppas eller förväntar sig. Att bli arg på sin egen kropp. Knappast meningsfullt. Skämdes ögonen ur mig när jag läste det jag skrivit under den korta men samtidigt så evighetslånga veckan medicineringen pågick. Hur optimismen studsade mellan raderna.

Nu ska vi kanske försöka oss på ivf igen med andra mediciner och angreppssätt. Kanske. Allt är typ bokat och klart. Men jag måste hitta tron.

Hur som, det kanske blir ivf-blogg här i år, inte bara såklart. Men någonstans måste allt detta som snurrar konstant i bakhuvudet ut. För jag är sjukt osugen på att bli galen.

Plötsligt händer det

Trollet hade på sig ett par matchande strumpor häromdagen. Ett litet julmirakel.

Hejdå 2013, det var bitvis kul att ses men nu går jag vidare

Det här året är ju inte slut än. Men jag känner att jag summerar det och går vidare. För att det blir bäst så.

Vi hade en fantastiskt fin semester i Europa i maj. Det var höjdpunkten. Jobbmässigt har det varit helt okej. Jag har så jäkla bra vänner och snälla föräldrar och en grymt stadig och stöttande man och en liten virvelvind till unge.

Sen följdes resan av en tung och lång vinter. Efter att i flera år ha försökt bli gravid med ett syskon till Trollet fick jag slutligen någon form av diagnos efter en laproskopi. Kunde inte vänja mig med de orden, hur kan jag vara infertil. Samtidigt fick en av mina kompisar cancer-besked, en annan skiljde sig och en tredje kämpade så jäkla hårt för att inte sluta vara en nykter alkoholist. Och så började jorden skaka här i Wellington och vi hade två större jordbävningar på en kort tid. Och då! Brakade liksom allt löst. Dödsångesten deluxe. Tvärsäker på att "the big one" skulle komma snart, vilken sekund som helst och ta ifrån mig min familj. Allt kommer att gå åt helvete för alla jag tycker om. Oförmögen att sova på nätterna. Trodde att varenda flygplan, lastbil, bil, kraftig vind i själva verket var en jordbävning. Ångesten över att vi befann oss på varsin arbetsplats medan Trollet var på förskolan. Hur skulle vi ta oss till varandra när den där gigantiska jordbävningen faktiskt inträffade? Och sen insikten om att det där med att vara infertil. Det slutar jag inte vara imorgon, nästa månad eller nästa år. Oförmågan att ta ett beslut om vad vår handlingsplan var. Pga orkade ej misslyckas. J som jobbade dygnet runt. Det där singelmamma livet, att aldrig ens kunna gå till affären själv. Så.jävla.trött.

Men för några månader sedan började jag sova igen på nätterna.  J har sedan någon vecka börjat synas till i hemmet igen. I går skakade hela kontoret när jag ironiskt nog var hos min fertilitetsläkare. Visst blev jag rädd men gick inte hem och trodde att nu kommer den stora jordbävningen. Jag sov hela natten, dödsångest be gone liksom.

Hej, hej!

Här har det ju inte blivit direkt mycket bloggat de senaste året. Tänker att det blir mitt nyårslöfte. Blogga mer 2014. Så börja lite försiktigt i december igen då. Uppvärmning så att jag inte sträcker mig eller kanske drar av hälsenan ni vet.

Stör mig rysligt på just nu, såna där paketkalendrar. Är hela poängen att barn ska få ett paket varje dag när de räknar ner till jul, då de ska få, just det, fler paket? Kräks i munnen när jag tänker på det.

Googlar jobb i Sverige åt J i detta nu

Förra veckan jobbade J 107 timmar på en vecka. Alltså hur ohälsosamt? Jag räknade snabbt ut att det går 168h på en vecka. Då återstår 8.7h per dygn att inte jobba på. Då ska han ha 45 min lunchrast, ta sig till och från jobbet, duscha, varva ner och förhoppningsvis hinna sova 6h per natt. Han jobbar betydligt mer än en vanlig heltid jämt men detta var nog värsta veckan någonsin. Nyss på telefon förutspådde han 120h arbetstid denna vecka. Asså rather you than me om en säger.

Men detta jobbande alltså, det är ju inte så bra för jämställdheten i hemmet. Eller Js hälsa. Och verkligen inte för Trollet som längtar efter sin pappa så att hon får aj enligt henne själv.

Oooouuuuummmm

Sinnes mycket på jöbbe nu. Nästa vecka ska jag vara ledig torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag och åka mot varmare breddgrader. Närmare bestämt Auckland. Försöker foka mitt inre på det här jag sitter med nackspärrstress och jordens vårstorm rasar utomhus.

Dagen men fuck off nu dårå

Okej jag kanske är lite överkänslig vad det gäller detta. Men vad driver folk att fråga om och om och om igen om inte vi ska skaffa fler barn snart? Om jag svarar svävande tycker jag liksom att folk borde fatta att jag inte vill prata om det. Om jag säger att jag gärna vill det, då borde de väl fatta själva att jag inte kommer att bli mer gravid för att de frågar igen och igen och igen i flera freakin' år. Och när jag tröttnat på att någon ytlig bekant frågar och frågar och frågar igen och säger som det är; jag kan inte okej!? Nä men då måste de ge läkarna fel och säga att om vi ligger riktigt mycket så kommer det att hända.

Jag har inga problem att prata om allt detta, tvärtom jag har ett stort behov att prata om denna sorg, men det är med mina vänner, inte varenda mamma på dagis, random pappa på simskolan, ytlig jobbkontakt. Tänker att vanligt folk enkelt ska kunna läsa av en annan människas ovilja att prata om ett visst ämne.

Tänker såhär. Vi har en snart 4-åring. Antingen har vi inte fått ett eller flera syskon för att vi inte vill det. Eller så har vi inte det för att vi inte kan. Oavsett vilket så borde väl folk fatta att det inte är något de faktiskt har med att göra?

Men som sagt de jag stör mig mest på är inte de som frågar en gång. Utan de som frågar om och om och om igen. Antingen har de ju guldfiskminne eller så är de så sjukligt nyfikna.

Lorde

Okej det är ju lite efter att tipsa om någon vars singel ligger etta på Billboardlistan. Men hennes debutskiva gavs ut i veckan. Och hon är en freakin' 16-årig skolflicka från Auckland, Nya Zeeland. 16! Är ganska impad minst sagt.

Hej menlöst blogginlägg om tröttma

Nu var det ju alldeles otroligt längesedan jag gnällde över hur jobbigt det är att J jobbar så mycket. Det beror väl mest på att jag väl vant mig och faktiskt inte upplevt det som jobbigt sista tiden. Men nu har det varit dryga två månader av att han jobbat hela helgerna samt inte kommit hem förrän efter midnatt under hela veckorna. Innebär givetvis att jag fått ta allt fix hemma plus hela barnrejset. Och det har gått bra! Tills i dag. La mig och storgrät på ett ypperligt dramatiskt vis när klockan var sju och J skulle åka till jobbet och jag kände i hela kroppen att jag ORKAR inte vara själv med detta för tillfället väldigt trilska barn hela dagen. För allt jag vill är att sova och vila och kanske slöglo på tv och vila lite till. Men vi har överlevt såklart. Ätit frukost ute, hängt i en lekpark och uppdaterat Trollets vår/sommargarderoben enligt devisen jag väljer ett plagg så får du välja ett. Hälften rosa och sparkly alltså och hälften inte. Mycket I'm a fairyprincessballetdancer nu asså.

Låter henne nu få en ohälsosamt stor dos av tv och har muntrat upp mig själv med en cronut. OMG så jäkla fettigt och gött.

När orken återvänder måste jag ta en tur till affären pga har typ två rutor toapapper hemma plus slut på kaffe. Detta liv alltså. Så otroligt glamouröst.

Att få reda på att jag har en livmoder som ser ut som om någon släppt en bomb i den, var ju inte direkt det roligaste jag varit med om. Men det är omöjligt att beskriva hur skönt det är att slippa känna tvång att ligga med sin man på vissa speciella dagar, leva som att man kanskekanskekanske var gravid halva månaden, grina som en besviken treåring varje gång mensen kom. Att bara släppa taget om hoppet. För det finns inget att hoppas på. Tydligen är det fult att bli besatt vid att bli gravid. Men hur går det att inte undrar jag.

Det är liksom så overkligt gött att inte längre obsessa över dessa grejer att jag har extremt svårt att hitta någon pepp överhuvudtaget att prova ivf.  För att jag ej orkar eller vill hamna i besattbubblan igen.

Dagens irritationsmoment i vardagen.

1. Strumpbyxor som inte passar. Om jag så köper XXXXL så sitter de likförbannat någonstans vid knävecken när jag haltar iväg på lunch.


2. Badrumsrenovering pågår. Först tog det fyra dagar att sätta in en ny dusch. Sen har de slarvat bort varmvattnet i processen. Nio dagar utan en varm dusch. Mitt hår fett snyggt om en säger.

Okej dagens i-landsproblem avklarade.

Eh okej..

Vi är så sjukt manipulerade föräldrar i dag.

Trollets bästis ska flytta till Australien: cue Trollets hittills största hjärtesorg i livet, många tårar och funderingar kring hur ofta hon kanske kan få åka och hälsa på.

Då drar hon helt ologiskt fram trumfkortet: Och jag som inte ens har en lillebror! När ska jag egentligen få en lillebror?

Och helt ologiskt leder detta till att hennes pappa nu tagit med henne till en djuraffär och köpt ett freakin' akvarium.

Tack och lov ingen hundvalp iallafall.

Men the power of guilt asså.

Konstigt att oftast så vet en inte hur dåligt en mått förrän en mår bra igen. Helt plötsligt orkar jag leka med Trollet igen och laga ordentlig middag och skratta med ögonen. The show must go on liksom. Tjoff så var det svarta depressionsmolnet mestadels borta.

Annars har jag haft tid att fundera på det bisarra i allt en förväntas ha/skaffa sig när en har små barn. Det har som hänt alla runt omkring. Alla köper stora hus med barnvänliga trädgårdar och uppgraderar sina bilar och åker på semester sommar och vinter. Och byter ut soffan och köksbordet. Bygger en altan. Har gemene man inte som minst pengar under denna tiden? Egentligen. Och absolut minst tid för att jobba ihop dessa pengar. Vi går också i köpa hus tankar men egentligen undrar jag varför, för att det förväntas? För att vi känner att vi måste? För att det är vad alla våra medelklasspolare gjort? Lite är det för att vi fått för oss att vid eventuell adoption skulle vi verka lite rikare, snyggare och bättre om vi äger ett hus. Men egentligen skulle vi ju bara vara fattigare. Också lite korkat att köpa hus i NZ eftersom räntan här är dubbelt så hög som i Sverige plus att lånet måste betalas av inom 25 år. Så ska en ju hosta upp en halv miljon eller så för att ens få låna pengar. Sen kan jag tänka mig att det finns något psykiskt vilsamt med att ha ett hem som en kan göra vad en vill med såklart.

Att detta ens händer

Nu flickor ska jag berätta något. Jag har ju berättat det här, att vi försöker skaffa barn igen men att inget händer. Jag har lagt tusentals kronor på akupunktur. Slutat dricka kaffe. Vin. Försökt gå ner några kilo. Hoppats att kanske äta lite mer LCHF är grejen. Åkt på semester. Ätit vitaminer. Försökt att slappna av mer. Sova mera. Stressa mindre. Tagit mängder med blodprov. Börjat tycka att vaginala ultraljud inte är något konstigare än att gå och klippa sig. Opererat bort en cysta. Vänt ut och in på min livmoder. Oroat mig massor över vad som egentligen är problemet. Gråtit och surat en hel del.

Och nu vet jag att jag kunde skitit i att slappna av, sluta med kaffe, äta konstiga vitaminer, bli stucken med nålar. För jag kan aldrig mer bli med barn. Inte på det "vanliga" viset i alla fall. Inte så som min dotter blev till. Genom att vi bubblande sa ska vi ska vi verkligen? Och solen sken ute och vi grillade nyfångad fisk den dagen minns jag. Och två veckor senare gapade jag stort, svalde, blinkade. Ett plus. Vi fungerade!

Sen när jag var gravid i vecka 42 föddes hon. Hon som verkligen är allt som är ljust i mitt liv. Men inte förrän efter jag plågats och våndats i över 48 timmar. Det gick bara inte. Som om min kropp inte förstod hur det skulle gå till. Hon låg fel med huvudet på något vis. I slutet började jag svimma av. Febern sköt i höjden. Kroppen helt tömd. Det fanns en lättnad när överläkaren till slut myndigt sa - Kejsarsnitt nu! Jag grät våldsamt när jag såg henne för första gången. För att hon var så fulländad. För att hon var här nu. För att det äntligen var över.

Sen låg jag på sjukhus i fyra dagar. Fick aldrig komma till dit de andra mammorna med okomplicerade födslar blev skickade. Där man kunde beställa vin från menyn. Och gå ut i den fina parken utanför. För jag kunde inte ens tänka på att komma ur sängen. Det gjorde så ont. Men jag hade ju försökt föda barn i 48 timmar och sen gjort ett kejsarsnitt. Det var väl kanske inte så konstigt. Personalen sa efter några dagar till mig att jag skulle rycka upp mig. En syster av den gamla skolan uttalade det patetiska föda barn har ju kvinnor gjort i alla tider, så farligt kan det väl inte vara? Och jag fick skäll för att jag ville ha för mycket smärtstillande. Du måste ju tänka på att ta hand om bebisen. Och vad visste jag. Jag hade ju aldrig fött barn tidigare. Alla kanske hade så här ont efteråt? På den femte dagen frågade jag om jag kunde få åka hem. Ville inte vara där mer. Ville vara hemma och äta smärtstillande och vara ifred med min bebis.

Nu är Trollet tre och ett halvt år. Och jag har precis fått veta att en obehandlad livmoderinflammation från när hon föddes har gjort att jag inte kan få fler barn. På det "vanliga" viset. Aldrig.

Avser inte att skrämma någon med detta. Däremot vill jag säga; låt ingen jäkel säga åt er att ni är en usel kvinna, en sådan som inte klarar lite smärta, i samband med detta naaaaatuuuurliga. Säg åt dem att dra åt helvete och skaffa dit någon som kan hjälpa er och ta er på allvar.

Helg

Min man är för första gången sen vår semester ledig över helgen. Ingen är sjuk längre, efter tre veckor av sjukma. Peppen på detta alltså, helg. Ska äta på vuxenrestaurang. Och jag ska se Before Midnight. Äntligen.

När jag läste denna fundering kring val av preventivmedel, blev jag påmind om vilken jäkla skit det där med hormoner är. Slutade med p-piller i början av 2009 pga säker på att de gjorde mig gråtig och galen. Och mycket riktigt förbättrades mitt mående med cirka 100% nästan på stört.

Och sedan dess har jag ju blivit gravid, fött barn, velat ha fler barn, inte blivit gravid. Men om en ska vara en jobbig och positiv jävel så finns det ju en bra grej med detta med fertilitetsproblematiken, behöver ej hålla på och ta himla beslut om preventivmedel. Preventivmedel alltså, hade glömt bort skiten efter drygt fyra år utan (kort minne). På riktigt när kommer manligt p-piller?

ps. samtidigt preventivmedel så himla bra uppfinning men kanske de utan hormoner då.

Konstiga saker jag gjort i juli

*Betalat för städhjälp 2 ggr .

*Besökt en plastikkirurg.

*Tagit mig ut på kvällstid för att gå på bio.

Livet asså, upphör aldrig att förvåna.

Hej

Bryter bloggtorkan igen med ett hej.

Och en liten scen som utspelat sig i detta hem alldeles nyss.

Barnet som sitter två meter bort: Maaaaaaaamma!

Jag: Ja?

Barnet: Tuman! Jag vill ha tuman!

Jag: Går och hämtar en banan.

Barnet: Äter upp bananen och sen Maaaaaaama! Vill ha mer tuman!

Jag: Går och hämtar en till.

Barnet: Lägger bananen på bordet utan att smaka. Och Maaaaaaaama!

Jag: Ja?

Barnet: Eh, ja, jag vet inte. Tuman kanske?

Jag: Ligger på bordet framför dig.

Barnet: Jag kan inte nå!

Jag: Det tror jag nog att du kan.

Barnet: Maaaaaaaaama! Vill ha filt! Den röda med prickar.

Jag: Du kan få en annan filt. Pga den röda med prickar kvarglömd i Italien.

Barnet: Då vill jag ha en JÄTTESTOR filt och en tuman. En ny tuman, inte den äckliga på bordet.

Osv i all oändlighet.

Jag: Gå du och väck din pappa, då blir han jätteglad

Pappan som förövrigt ligger och sover i barnets säng pga det går verkligen jättebra för oss att få henne att sova där inne. Not.

Är kompis med några barn på Facebook pga vet ej varför. Exempel på hur dagens ungdom skriver:

knw bt u allways say dat bt u always get your inz and idk ask hm o.0

Yup me n his bruda were hard owt talkin and he bowt hm up bt dnt get your inz u already stole m..o n xxx ur lucky i love u piti x

Tänker att jag kommer att bli för barnaga om inte Trollet lär sig skriva ordentligt. Eller äta upp hennes lördagsgodis varje vecka tills hon skärper sig.

Selfie at 3 1/2

Har redan fått till den perfekta ankläppen. Sprängfull av talang alltså denna unge.

Kylskåpshus

Förstår inte hur det kan vara kallare inne i vårt hus än utomhus. Borde inte det vara nästan en fysisk omöjlighet. Funderar på att säga upp kontraktet och bo i ett tält över vintern. Varmare alldeles säkert. Inget wifi bara kanske.

Fick nu grav panikångest vid tanken på de stackars satar som inte har någonstans att bo och faktiskt fryser ihjäl varje vinter i kalla och jävliga länder. Jag är ju bara kall liksom.

Pratar vi mindre om sekundar barnloshet? Tror det. Allas upplevelse ar deras egen men jag tror att generellt bemots en kanske lite annorlunda av omgivningen nar det handlar om sekundar barnloshet. Och kanske brottas en med andra demoner.

Detta tyckte jag var ett bra blogginlagg om en kvinnas upplevelse.

ps. sorry for brist pa prickar, at the jobbet.

Tvära kast

Lider av postsemesterdepp. Önskar att jag satt och smuttade på ett glas vin och avnjöt en middag i sällskap av solnedgång på valfri plats vid medelhavet. Istället sitter jag i ett hus som helt saknar isolering och centralvärme (cause that's how we roll in new zealand) och fryser så att jag hackar tänder.

Herre.Gud.Så.Bra.

Huvudet på spiken som en säger.

Åh Sverige jag saknar dig lite, lite, lite

                 Kanske vill jag bo i Sverige igen. Ett tag kanske. Får man det?

Tacksamhetens lov

När känslan av att jag säkert inte kommer att få några fler barn överfaller mig och trycker mig hårt över bröstet. Då gäller det att komma ihåg att jag redan har något så himla bra och perfekt. Att jag aldrig får glömma att uppskatta henne vareviga dag. För tiden går så fort. Så himla fort.

Paris Baby

En helg i Paris och tanken svindlar; det kanske är här vi ska bo? Tills jag är i Berlin helgen efter och tänker att nej, det är här!

En veckas vila

Framsteg

Alla har nu laglig rätt att gifta sig även här på Nya Zeeland. Det är jag väldigt glad över. När jag var tre år var det fortfarande olagligt att sexa med samma kön här. Tänk hur sjukt. Hoppas och antar att min dotter kommer att tänka samma som vuxen, att tänk när hon var tre år då fick inte par av samma kön gifta sig med varandra. Tänk hur sjukt! Glad att hon får gifta sig med vem hon vill nu.

Det finns ju fortfarande förvånande många som tycker att detta är fel. Mest folk och fä som använder sig av det härliga meeeeen i bibeln står det. Så glad att samhället ändå rör sig framåt. Fast en ju inte heller glömma att NZ bara är det trettonde landet i världen som lagstiftat för homoäktenskap. Eller att homosexualitet fortfarande är OLAGLIGT i runt 70(!) av världens länder.
 

Snart så

Här har det inte varit mycket action pga ägnar alldeles för mycket tid åt att vara hormonell, sur och bitter istället.

Men snart är det semester. Då blir en glad har jag hört. Hoppas!

ALLA tips om sevärdheter, restauranger och allmänt flotta grejer i Paris och Berlin mottages med handklapp och små glädjetjut. (vi ska även till Kreta men hela grejen med den semestern är väl att göra ingenting men om ni har något bra tips, för all del!)

ps. någon får även gärna lova mig att det inte kommer någon mer snö söder om Stockholm nu pga hade väl åkt till Sverige över himla jul om jag var intresserad av det. och obs att runt nio grader inte gör någon vår.