Familjeliv

Jag sover hela tiden. Huden slutar att klia. Tankarna rusar lite mindre hysteriskt. Jag får känna mig utvilad när jag vaknar och det är så skönt. Familjeliv är konstigt, jag är ovan vid att ha familj ändå är det lite mysigt att bli bortskämd och uppassad och tittad på med kärleksögonen. Antagligen är det här sista gången jag träffar dom på nåt halvår, för sen åker jag bort en massa och hinner inte. Fast dom tjatar att jag ska ta med J hit och presentera honom och dom. Och jag vet inte om jag vill. Jag vet att J vill och det är ju fint. Men jag vet inte om jag klarar de menande leendena och förhoppningarna från deras sida. Som hoppas att han ska vara den som ska få mig att sluta sväva. Mamma märker att jag tänkt tanken och griper efter den snabbt snabbt. I ren protest måste jag skjuta undan tanken.

Snart kommer min bror och hans sambo hit. Jag måste nog gå och klä på mig min skyddsmask. Snart. Dom älskar att retas med mitt liv och hur misslyckat dom tycker att det är. Berätta om sina lyckade jobb, hur mycket pengar dom har på banken, sina bilar, deras husvisningar, barntankar. Och skratta åt mitt liv och tro att jag skulle vilja ha deras. Som jag undrar hur dom inte kan veta att jag är rätt lycklig som det är, att jag äntligen blivit det. Som jag älskar min bror men undrar om det kanske är nåt litet fel på honom med tanke på kvinnan han valt att dela sitt liv med. Ett knippe äganderätt. På de fyra år dom varit tillsammans har jag träffat min bror sammanlagt 0 sekunder utan hennes sällskap. Jag vill bara brottas och fnissa och ta en öl och berätta hemlisar med honom. Och det gör mig ledsen att vi inte gör sånt. För jag minns hur det var förr, när vi var de bästa vänner. Men jag spelar med och är snäll och ler på rätt ställen när dom pratar om ointressanta saker och inte bryr sig om något som egentligen är viktigt. Låter bli att skrika högt att dom missar kärleken, lyckan och vad som händer i världen för att dom försöker vara som alla andra. För det kanske dom inte gör, dom är nog lyckliga. Men var och en lycklig efter egen fason. Så låt mig vara det med. Jag håller ju tyst. Tjata inte på mig om borden och måsten, det gnager så.