söndag 21 juli 2013

Att detta ens händer

Nu flickor ska jag berätta något. Jag har ju berättat det här, att vi försöker skaffa barn igen men att inget händer. Jag har lagt tusentals kronor på akupunktur. Slutat dricka kaffe. Vin. Försökt gå ner några kilo. Hoppats att kanske äta lite mer LCHF är grejen. Åkt på semester. Ätit vitaminer. Försökt att slappna av mer. Sova mera. Stressa mindre. Tagit mängder med blodprov. Börjat tycka att vaginala ultraljud inte är något konstigare än att gå och klippa sig. Opererat bort en cysta. Vänt ut och in på min livmoder. Oroat mig massor över vad som egentligen är problemet. Gråtit och surat en hel del.

Och nu vet jag att jag kunde skitit i att slappna av, sluta med kaffe, äta konstiga vitaminer, bli stucken med nålar. För jag kan aldrig mer bli med barn. Inte på det "vanliga" viset i alla fall. Inte så som min dotter blev till. Genom att vi bubblande sa ska vi ska vi verkligen? Och solen sken ute och vi grillade nyfångad fisk den dagen minns jag. Och två veckor senare gapade jag stort, svalde, blinkade. Ett plus. Vi fungerade!

Sen när jag var gravid i vecka 42 föddes hon. Hon som verkligen är allt som är ljust i mitt liv. Men inte förrän efter jag plågats och våndats i över 48 timmar. Det gick bara inte. Som om min kropp inte förstod hur det skulle gå till. Hon låg fel med huvudet på något vis. I slutet började jag svimma av. Febern sköt i höjden. Kroppen helt tömd. Det fanns en lättnad när överläkaren till slut myndigt sa - Kejsarsnitt nu! Jag grät våldsamt när jag såg henne för första gången. För att hon var så fulländad. För att hon var här nu. För att det äntligen var över.

Sen låg jag på sjukhus i fyra dagar. Fick aldrig komma till dit de andra mammorna med okomplicerade födslar blev skickade. Där man kunde beställa vin från menyn. Och gå ut i den fina parken utanför. För jag kunde inte ens tänka på att komma ur sängen. Det gjorde så ont. Men jag hade ju försökt föda barn i 48 timmar och sen gjort ett kejsarsnitt. Det var väl kanske inte så konstigt. Personalen sa efter några dagar till mig att jag skulle rycka upp mig. En syster av den gamla skolan uttalade det patetiska föda barn har ju kvinnor gjort i alla tider, så farligt kan det väl inte vara? Och jag fick skäll för att jag ville ha för mycket smärtstillande. Du måste ju tänka på att ta hand om bebisen. Och vad visste jag. Jag hade ju aldrig fött barn tidigare. Alla kanske hade så här ont efteråt? På den femte dagen frågade jag om jag kunde få åka hem. Ville inte vara där mer. Ville vara hemma och äta smärtstillande och vara ifred med min bebis.

Nu är Trollet tre och ett halvt år. Och jag har precis fått veta att en obehandlad livmoderinflammation från när hon föddes har gjort att jag inte kan få fler barn. På det "vanliga" viset. Aldrig.

Avser inte att skrämma någon med detta. Däremot vill jag säga; låt ingen jäkel säga åt er att ni är en usel kvinna, en sådan som inte klarar lite smärta, i samband med detta naaaaatuuuurliga. Säg åt dem att dra åt helvete och skaffa dit någon som kan hjälpa er och ta er på allvar.

lördag 13 juli 2013

Helg

Min man är för första gången sen vår semester ledig över helgen. Ingen är sjuk längre, efter tre veckor av sjukma. Peppen på detta alltså, helg. Ska äta på vuxenrestaurang. Och jag ska se Before Midnight. Äntligen.


torsdag 11 juli 2013

När jag läste denna fundering kring val av preventivmedel, blev jag påmind om vilken jäkla skit det där med hormoner är. Slutade med p-piller i början av 2009 pga säker på att de gjorde mig gråtig och galen. Och mycket riktigt förbättrades mitt mående med cirka 100% nästan på stört.

Och sedan dess har jag ju blivit gravid, fött barn, velat ha fler barn, inte blivit gravid. Men om en ska vara en jobbig och positiv jävel så finns det ju en bra grej med detta med fertilitetsproblematiken, behöver ej hålla på och ta himla beslut om preventivmedel. Preventivmedel alltså, hade glömt bort skiten efter drygt fyra år utan (kort minne). På riktigt när kommer manligt p-piller?

ps. samtidigt preventivmedel så himla bra uppfinning men kanske de utan hormoner då.

måndag 8 juli 2013

Konstiga saker jag gjort i juli

*Betalat för städhjälp 2 ggr .

*Besökt en plastikkirurg.

*Tagit mig ut på kvällstid för att gå på bio.

Livet asså, upphör aldrig att förvåna.

söndag 7 juli 2013

Hej

Bryter bloggtorkan igen med ett hej.

Och en liten scen som utspelat sig i detta hem alldeles nyss.

Barnet som sitter två meter bort: Maaaaaaaamma!

Jag: Ja?

Barnet: Tuman! Jag vill ha tuman!

Jag: Går och hämtar en banan.

Barnet: Äter upp bananen och sen Maaaaaaama! Vill ha mer tuman!

Jag: Går och hämtar en till.

Barnet: Lägger bananen på bordet utan att smaka. Och Maaaaaaaama!

Jag: Ja?

Barnet: Eh, ja, jag vet inte. Tuman kanske?

Jag: Ligger på bordet framför dig.

Barnet: Jag kan inte nå!

Jag: Det tror jag nog att du kan.

Barnet: Maaaaaaaaama! Vill ha filt! Den röda med prickar.

Jag: Du kan få en annan filt. Pga den röda med prickar kvarglömd i Italien.

Barnet: Då vill jag ha en JÄTTESTOR filt och en tuman. En ny tuman, inte den äckliga på bordet.

Osv i all oändlighet.

Jag: Gå du och väck din pappa, då blir han jätteglad

Pappan som förövrigt ligger och sover i barnets säng pga det går verkligen jättebra för oss att få henne att sova där inne. Not.