onsdag 27 januari 2010

Dagens näe det tycker jag verkligen inte

J ringer från jobbet och vill prata lite med sin dotter som rapar i örat på honom.

Sen säger han att han tycker att vi ska skaffa ett barn till. Typ nu. På direkten.

Jag tycker tack men nej tack. Återkom i ämnet när jag hunnit förtränga barnafödandet lite mer, när jag inte har bröstmjölk överallt, inte svettas konstant, har blivit skitsmal och glömt bort hur det var att känna sig som en flodhäst.

Det där med att bli skitsmal kan ju göra att den dagen aldrig kommer.

Varning för vråläckligt innehåll

Jag tänkte att jag kanske skulle skriva lite om förlossningen i alla fall. Allt blev ungefär som jag tänkt mig i mitt värsta värsta fall. Det som jag var mest rädd för var att behöva bli igångsatt och att det sedan skulle sluta med kejsarsnitt i alla fall. Och det var exakt vad som hände. Jisses jag som ville ha en helt naturlig förlossning fick väl alla droger som man kan få i samband med en förlossning.

Det hela började med att jag blev inlagd på sjukhuset direkt efter ett besök hos barnmorskan när jag gått sex dagar över tiden. Mitt blodtryck hade gått crazy bananas. Efter en natt på sjukhus så bestämde läkaren att jag skulle bli igångsatt dagen därpå. Mot min vilja kan jag säga eftersom jag verkligen hade en dålig magkänsla kring det här med att bli igångsatt. Kroppen inte redo och allt det där. Men det går ju inte att argumentera mot argumentet för ditt barns bästa.

Så tidigt på morgonen på torsdagen blev jag undersökt och barnmorskan meddelade mig glatt att min livmoderhals var hård som en morot. En dos med gel stoppades upp. Efter tre timmar ungefär började jag få lätta värkar. Deras plan verkade vara att ta hål på vattnet när jag öppnat mig två centimeter. Eh, jag öppnade mig ingenting. Klockan fyra på fredag eftermiddag, alltså vad som kändes som ett år senare, och många doser med gel till så kunde de ta hål på vattnet.

Klockan sju på fredag kväll gick jag till förlossningen som var avdelningen bredvid. Där de satte ett värkstimulerande dropp. Och ja de tio timmarna jag var på förlossningen är ärligt talat en slags dimma där allt var blod och spyor. Jag spydde på J, flera gånger. Flera! Jag fick krystvärkar men slutade att öppna mig, blod sprutade. De var tvungna att ta bort droppet och sätta en epidural för att ge kroppen chans att hinna ifatt sig. Plötsligt fick jag skyhög feber och innan jag hann fatta något hade de gjort ett akut kejsarsnitt. Det var lördagmorgon och hon var där hos oss och allt var bara bra igen.

Var det för jävligt? Svar ja. Kan jag tänka mig att föda barn igen? Visst.

tisdag 26 januari 2010

Status: förvirrad

I dag kom det en bröllopsinbjudan på posten, till J, Haren och Astrid. I ett annat kuvert låg hennes födelsebevis. Då kändes det lite konstigt i magen, som att det är på riktigt det här. Att vi är tre personer nu. Ibland glömmer jag bort det. Som i förrgår när jag undrade vad det var som pep från sovrummet, tog fem sekunder ungefär innan jag kom på att just det ja bebisen. Eller alldeles nyss när jag föreslog för J på telefon att vi skulle gå på bio i kväll. Och han tyckte att nja alltså bebisen älskar ju att äta typ en gång i timmen så det blir nog lite svårt och jag tänkte just det ja, bebisen.

Hoppas att jag inte blir en sån där mamma som glömmer vagnen på ett cafe och sådär, lite pinsamt. Om jag nu tänker gå på cafe. Fast jag märker att jag redan har lattemorsatendenser. När jag tog första promenaden med vagnen köpte jag en kaffe och tänkte att det var ju fasiken att vagnen inte har en sån där fräsig kaffehållare (eller ja, egentligen vill jag inte ha någon kaffehållare men jag tänkte att det hade varit bra bekvämt.)

söndag 24 januari 2010

Snart

Jag ska skriva något snart. Först måste jag bara reda ut hur man hinner amma hela tiden, tvätta nedsölade bebiskläder, äta och komma utanför dörren ibland. Men allt är himlans bra. Hon är jättesnäll och så fin att mitt hjärta brister hela tiden.

onsdag 20 januari 2010

Säg hej till publiken



Här kör Astrid lite tokerstyle typ fyra fem timmar in i livet.

tisdag 19 januari 2010

Jag är så lyckligt trött

Nu har jag kommit hem från sjukhuset efter åtta dagar. Med oss har vi ett barn. Jag har tusen blåmärken från etthundraåtta nålstick och kanyler och ett alldeles eget ärr längs ner på magen och känner mig allmänt som att jag blivit överkörd av något jättejättetungt. Allt blev så mycket mer dramatiskt, utdraget och jobbigt än vad jag kunnat tänka mig att det skulle bli. Men såklart var det värt allt. Givetvis är hon det sötaste och smartaste barnet vi träffat. Bildbevis kommer när jag bara fått sova en timme eller två.

tisdag 12 januari 2010

Tidsfördriv

Jag har lyckats läsa flera bra böcker på raken nu, Valerie Martins Property och Laurie Grahams The Importance of Being Kennedy. Efter att ha kämpat lite med Allan Duffs Who Sings for Lu tror jag att den läggs åt sidan en stund. Duff är en nyazeeländsk författare som väl mest känd för att ha skrivit boken som sedan blev filmen Krigarens själ. Låt oss säga att Duff verkar gilla att skildra det råa och våldsamma. Inte riktigt vad mitt psyke pallar just nu. I stället börjar jag med The Road som Jenny tipsat så mycket om. På baksidan står det saker som ultimate destructiveness och total devastation. Hoppas mitt psyke pallar.

Jag har börjat på en lista med svenska böcker jag vill köpa eller läsa när jag kommer till Sverige till våren. Hittills har jag skrivit dit Gellert Tamas De apatiska. Om någon vill tipsa om något vad som helst från de senaste två åren som måste läsas blir jag jätteglad. En bok gör ju ingen lista, det är väl mer en notering skulle jag tro.

Barn? Knappast i dag heller. Men barnmorskan kommer att ge mig en tid för att bli igångsatt när jag träffar henne i dag. Så då får vi något slags bestämt slut på väntan och kan bara hoppas att kroppen bestämmer sig för att det är dags innan det.

måndag 11 januari 2010

Så går ännu en dag

Söta rara kom till jorn den här veckan. Din mor blir nämligen skittrött och sur av att endast kunna sova i trettiosekundersintervaller pga allmän obekvämhet deluxe. Inte så mycket djupsömn då serru. Nu ska vi gå och kolla att du fortfarande växer och att moderkakan inte börjat ruttna.

söndag 10 januari 2010

Att ha samma smak som mormor

Mormor är numera i stan. Med sig hade hon säkert tio kilo presenter från släkt. Till bebis alltså. Och fyra paket med marsansås till mig. Och en ny handväska som hon köpt på vägen. Det läskigaste var att jag varit en sekund från att köpa exakt samma perfekta svarta vardagsväska från esprit till mig själv häromdagen. Undrar nu lite om mormor är ungdomlig eller jag tantig.

lördag 9 januari 2010

Försöka duger

Herre min je. Jag försöker på riktigt att vara positiv och inte tänka på väntan. Detta gör jag bäst genom att fika, baka, äta, sola (ni kan inte ana hur roligt folk kollar på en när man är gravid i tionde månaden på stranden), läsa och allmänt känna mig semestrig. Och i morgon kommer min mormor hit.

En annan bra sak för att ignorera väntan är att stänga av sin mobiltelefon så att man slipper svara på en miljard sms om man fått nån unge än eller. Då kan man nästan låtsas att den jättestora magen bara beror på den enorma mängden choklad man stoppat i sig. Nästan.

fredag 8 januari 2010

.....

Nope fortfarande inget barn. Försökte utmana kroppen genom att åka på utflykt med färja och buss i går. Hoppades att det fysiska avståndet från staden och barnmorskan skulle tilltala bebisens busiga sida, viljan att ställa till besvär. Resultat: noll. På riktigt så börjar det kännas som att det aldrig någonsin ska bli något barn nu.

När mamma frågade vad jag ville hitta på i dag så var svaret sura. Det är en bra och mogen attityd som kommer att hjälpa mycket tror jag.

tisdag 5 januari 2010

Väntan

Jag har fruktansvärt lite tålamod och uthållighetsförmåga rent generellt. Samma gäller det här med att vänta på en bebis. Enligt min egen uträkning (fråga inte) var bebisen beräknad till den andra, enligt ultraljud den tredje och enligt senaste mens den sjätte. I dag är det den femte och jag är skitsur och känner på riktigt att det känns som att bebisen aldrig någonsin ska vilja komma ut.

söndag 3 januari 2010

Det är så tråkigt alla sover utom jag

Mina händer och fötter är extremt korvsvullna. Modern och J eftermiddagssover. Jag har sjukt tråkigt. Det var väl det jag hade att berätta ungefär.

fredag 1 januari 2010

Hormonell kvinna på flygplats

Saker jag hann gråta över innan mamma äntligen kom ut ur de där dörrarna direkt från himlen:

Att ett indiskt typ hundraårigt par i rullstol såg så religiöst lyckliga ut när deras vad jag antar var barn och barnbarn mötte dem.

Att en kille i kanske artonårsåldern köpt jättevackra rosor och trampade så nervöst på en samma fläck.

Att en mormor grät första gången hon såg sitt barnbarn.

Sen kom hon, mamma.

Så blev nyår

Det blev ingen vinnarbebis.

Däremot blev jag utsatt för tortyr. Js bästis som jag aldrig träffat förrut, var den mest smärtsamt tråkiga människa jag någonsin behövt spendera en hel kväll och en morgon med. Blott tre olika ämnen ägde han förmågan att konversera kring: sitt jobb, sitt briljanta intellekt och alla tuffa resor han gjorde hela tiden. Och lite grann om sitt svarta bälte i taekwondo och hans onda fot från nån tuff spark han gjort. Vad för människa på en middag hemma hos någon man inte träffat på flera år drar med sig sin dator för att visa typ sjutusenåttahundrafyrtiofem semesterbilder det första man gör efter cirka fem minuter?

Alltså det sjukaste var att J verkade ha hur trevligt som helst. Kanske är han lite av en självplågare? Kanske därför han valt att leva med mig när jag tänker lite närmare på det?