måndag 20 augusti 2007

Verkligheten bitchslappar tillbaka

Kanslorna pendlar snabbt. Ena sekunden sitter jag dar och skriver om lycka. Nasta sekund ar jag pa gatan och allt kring mig ar kaos och javla helvete vad jag kommer att sakna detta. Trycker undan gratattack. Kanslan i magen av oro ar tillbaka. Sa manga anledningar att oroa sig. Laser schemat for nasta och sista terminen. Brutalt ar jag tillbaka i V-E-R-K-L-I-G-H-E-T-E-N. Det dar dom kallar livet, det riktiga livet. Hor mammas rost nagonstans langt bort men lilla haren du maste lara dig att livet inte ar kul hela tiden, for det mesta ar det trakigt. Jag som ar en for alltid obstinat tonaring och vrider mig och skriker men varfor varfor maste det vara trakigt nar det gar att ha kul hela tiden?

Striden mellan den ena delen av mig som vill ha ett fast jobb och varfor inte bli nagons fru och skaffa en massa ungar och kopa ett hus, helst ganska snart. Och den dar andra delen den som vill vidare, den delen som just nu forsoker bestamma om det ar Berlin eller Peking eller Vancouver eller Tel Aviv som ar min nasta plan. Januari kommer snart och da maste jag ha en plan. En plan det maste man ha. Racker vanner och man och kanslan av att jag faktiskt har ett liv pa en plats. Kanske bor anda en annan storre lycka nagon annanstans?

Och mannen han gor ocksa att jag far oro i magen. Over telefonen nar jag inte fram. Han ar inte riktigt dar och jag pratar det snabbaste jag kan for att tacka over halet som intimiteten som inte finns dar skapar. Under tre veckor har vi inte kunnat horas ens over mail mer an en gang. Pa paradisoar finns inget internet. Tre veckor sa snabbt kan det ga att komma ur takt. Och han har glomt exakt vilken dag jag kommer. Herregud sant glommer man inte! Och han kan inte komma till flygplatsen. Elva veckor av langtan och fantasier krymper ihop och tappar luften som en tivoliballong. Han ar utarbetad jag hor det. Han behover komma bort och har planerat en skutthoppflyktig resa for oss. Jag vill inte. Jag vill bara vara pa hans arm och att vi ska viska om vad som hant sen sist natterna igenom. Laga mat och ata glass. Inte aka massa bussar och bo pa vandrarhem. Besvikelsen att jag aldrig lar mig att ingen, inte ens han, kan lasa mina tankar. Och sa kanner jag mig lite sjuk i huvudet och inte sa lite inkapabel att ha relationer med andra manniskor. Istallet for att saga vad jag kanner och tycker som en normal manniska kanske skulle forsoka sig pa sa hamnas jag. Pa det enda sattet jag kan. Pa ett fult satt. Genom att prata om den solbranda simmaren som jag delar rum och dubbelsang med. Only friends of course. Och jag ler at hur hans rost krymper nar tvivlet planterats i honom. Eller sa tankte han bara vad i helvete haller hon pa med? Och fragan ar kanske pa sin plats. Mindgames. Sa jakla sextonarsaktigt. For jag har inte ens tankt en enda syndig tanke om den solbranda simmaren. Jag forsoker backa och blasa upp tivoliballongen igen.

2 kommentarer:

Jenny sa...

Jag hejar på ballongen. Och tycker såklart att det är trevligt att du kommer tillbaka hit igen.

Olivia af Leijonhufvud sa...

jag trodde att jag var ensam om att bete mig som en sextonåring! company!!