måndag 1 oktober 2007

Tant Lila och maten

Som jag skrev i förra inlägget så hade jag svårt att äta när jag var liten. All oro och stress överförde jag till äckel för mat. Så fylld av oro att maten liksom inte fick plats i min lilla kropp. Aldrig att mitt fyrafemsexsjuåttanioårsjag skulle berättat om hur allt egentligen låg till hemma hos oss. Kanske borde någon ändå ha förstått att det var mycket som inte stod rätt till. Mattanterna var som sagt snälla och tvingade mig aldrig till att äta. Skolans rektor, hon med lila hår och lila kläder och lila naglar som även varit min mammas lärare, en dag tog hon med mig till sitt kontor. Hon spännde blicken i mig, undrar om inte till och med blicken var lila. Jag vet att du inte äter, från och med imorgon så äter du! Annars ringer jag till din mormor. Givetvis kände tant lila min mormor. Min mormor var någon att räkna med precis som tant lila. Jag jag var ju livrädd för mormor. Mest livrädd för att mormor skulle kunna räkna ut vad som hände hemma hos oss och kanske tvinga mig att bo hemma hos henne. Så jag började äta, bara lite grann och bara av det som jag var minst äcklad av. Mamma oroade sig aldrig. Hon åt inte heller, ville jag bara vara som henne? När jag var femton vägde mamma trettiosju kilo.

Idag hanterar jag det där med mat och känslor lite annorlunda. Sen J åkte igår morse har jag varit ledsen och hunnit äta ett paket chokladglass, en påse popcorn, ost, en jätteportion med potatismos och nu på morgonen många, alldeles för många, amerikanska pannkakor. Tomheten ska fyllas. Jag äter tills känslorna inte får plats istället för att känslorna inte lämnar plats för mat. Så undrar jag ibland varför jag inte är smal. Blir äcklad över mig själv istället för över mat. Kanske inte en förvandling att vara speciellt glad över.

Och tro nu inte att jag intellektuellt sett inte tycker att det är det mesigaste som finns att noja över kropp. Att jag inte tycker att både tjocka och smala är fina. Att vi duger som vi är. För det tycker jag, om alla andra. Jag själv är liksom alltid undantagen min egen logik.

Inga kommentarer: