Jag sover i 18 timmar på raken. Feber. Drömmar. Mamma ringer och väcker. Säger min lilla lilla älskling. Jag gråter lite, det är ju så ynkligt och ensamt att vara sjuk. Mamma bakar vaniljbullar som jag ska få på söndag. J har skickat sju sms och undrar hur jag mår. Det sista please dont be dead baby!
Sen tänker jag på ensamhet. Att jag nog ganska ofta känner mig ensam nu för tiden. För att mitt liv går så snabbt och jag nästan alltid gör något, pluggar, jobbar, skriver, jobbar jättesent. Ingen tid över. Besök. Resor. Sen kommer en hel helg stor som ett gapande hål. Ringa alla, skicka sms, fråga Facebook, vad göra? Och så klart kan jag inte få allas uppmärksamhet och tid så fort jag har lite tid. Men jag barnungesurar och undrar varför alla måste vara parig och sitta hemma med sina barn, äta middag med svärföräldar, gå på parmiddag, åka bort över helgen, när jag har tid. Sen fyller jag år. Och JAG ordnar ingen fest fast jag är en födelsedagsgris, säger till alla som frågor om det inte åtminstone blir lite drinkar någonstans att jag faktiskt inte hinner. Att 27 faktiskt inte är något att fira. Min telefon ringer hela dagen och jag får typ tusen sms och massa bekräftelser för att min existens inte på något sätt är glömd. Sen sitter jag ändå där dagen efter och är sur för att jag inte ordnade en fest. För att jag känner mig ensam och inte fick några födelsedagspresenter. Och jag står oförstående inför mig själv.
Sånt går att tänka på när man helt plöstligt ligger två dagar på raken i en säng. Då kan man även upptäckta att fyran visar Dawsons Creek på eftermiddagarna och skratta åt alla repliker och bli gladare igen. Och nu ska jag sova 18 h till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar