Mr X ringde mig igår för första gången på riktigt länge. Med svarta ord och omtumlande nyheter. Jag blev lämnad kvar efteråt med känslan av att jag kanske kom undan för enkelt. Hur kaos hade det blivit om han inte lämnat mig? Om jag varit kvar där nu. Om han inte lämnat mig för min skull. För att jag inte klarade av att lämna. För att jag inte trodde att han skulle klara sig själv. Och nej det gör han inte heller. Och det gör ont men egojaget är så glad att jag kom undan.
J ringde strax efter. Och jag älskade honom så stenhårt då. För allt som är glädje och skratt och lätt och framtid med honom. Mummlade att du kan aldrig förstå hur oerhört glad jag är över att jag träffade dig, att det är det bästa som hänt mig. För att jag inte kunde säga, att du kan aldrig förstå hur oerhört glad jag är över att du inte är en psykiskt sjuk narkoman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar