...

Nu är det nära. Så nära att jag filar på mitt CV och kollar jobb. Gråter en skvätt efter sista dagen på jobbet som finns kvar. Skickar mail till folk som hyr ut lägenheter som ser fina ut i nya staden. Hur mycket har jag råd att betala? Lägenhet mitt i stan? Lite utanför stan med trädgård? Hur mycket kan jag bestämma? Anmäler mig till gratiskurs hos Skatteverket som ska lära mig viktiga grejer om att vara egen företagare på cirka tre timmar. Hämtar ut p-piller för ett år. Köper dyra försäkringar. Rensar ur ännu mer kläder. Är sur på nästan alla eftersom jag har grav separationsångest och försöker distansera mig. Rensar bort lite mer kläder. Ringa CSN. Betalar skitmycket räkningar.

Är barnsligt lycklig. Och livrädd för att jag offrar något. Får panikångestattck på farmorsgolvet.

Tänker på tiosekunderslyckan som exploderar i mig när jag kommer få se honom igen.

På förväntningar och krav och jämställdhet och millimeterrättvisenazisten som bor längst in.

På ett annat förhållande som jag trodde hade avskräckt mig för livet på att våga.

Är det nu det händer? Eller slutar man aldrig vänta på det?