tisdag 26 augusti 2008

Nu sa...

Sista tiden i Sverige fylldes till bredden och rann over med champagne och ol och vin och cocktails, hoga klackar och frasiga tyg, vingel och svarttaxi.

Pa Arlanda svettades jag och grinade av bakfylla och av att det kostade 450 kronor kilot for min 12 kilos overvikt. Jag slangde halva bagaget. Resan over tog 73 timmar pa grund av tyfoner och klantiga flygbolag. Jag laste fem bocker och fick tid for eftertanke. Bestamde mig for att det ar dags att sluta vara livsimpotent och bli en forverkligare och allt som jag alltid velat vara. Typ friluftsmanniska. Vi far se.

29 timmars forsening gjorde att pojkvan inte kunde hamta pa flygplatsen pga livsviktigt mote som inte kunde avbokas. Svalde ilska och kopte en parfym som luktade som mina drommar till honom. Tankte att han ar min drom nar jag sag honom genom bilrutan.

Sufar lagenheter och drommer om de vid havet med stora altaner och vackra golv. Inser att det nog inte gar. Att det blir heltackningsmatt och halvfint.

fredag 15 augusti 2008

separationsångestens fula tryne

Jag ristar hårda naglar mot min mammas hud med ord. Säger alla saker som jag hållt inne med ett helt liv. Fult, hårt och sant. Min sanning. Men inte hennes. Sen gråter jag och säger förlåt. Förlåt för att jag väntat till nu. För att jag lämnar det såhär. Slår hårt och springer.

Hejdå mamma. Jag älskar dig ändå.

tisdag 12 augusti 2008

...

Nu är det nära. Så nära att jag filar på mitt CV och kollar jobb. Gråter en skvätt efter sista dagen på jobbet som finns kvar. Skickar mail till folk som hyr ut lägenheter som ser fina ut i nya staden. Hur mycket har jag råd att betala? Lägenhet mitt i stan? Lite utanför stan med trädgård? Hur mycket kan jag bestämma? Anmäler mig till gratiskurs hos Skatteverket som ska lära mig viktiga grejer om att vara egen företagare på cirka tre timmar. Hämtar ut p-piller för ett år. Köper dyra försäkringar. Rensar ur ännu mer kläder. Är sur på nästan alla eftersom jag har grav separationsångest och försöker distansera mig. Rensar bort lite mer kläder. Ringa CSN. Betalar skitmycket räkningar.

Är barnsligt lycklig. Och livrädd för att jag offrar något. Får panikångestattck på farmorsgolvet.

Tänker på tiosekunderslyckan som exploderar i mig när jag kommer få se honom igen.

På förväntningar och krav och jämställdhet och millimeterrättvisenazisten som bor längst in.

På ett annat förhållande som jag trodde hade avskräckt mig för livet på att våga.

Är det nu det händer? Eller slutar man aldrig vänta på det?