onsdag 27 januari 2010

Varning för vråläckligt innehåll

Jag tänkte att jag kanske skulle skriva lite om förlossningen i alla fall. Allt blev ungefär som jag tänkt mig i mitt värsta värsta fall. Det som jag var mest rädd för var att behöva bli igångsatt och att det sedan skulle sluta med kejsarsnitt i alla fall. Och det var exakt vad som hände. Jisses jag som ville ha en helt naturlig förlossning fick väl alla droger som man kan få i samband med en förlossning.

Det hela började med att jag blev inlagd på sjukhuset direkt efter ett besök hos barnmorskan när jag gått sex dagar över tiden. Mitt blodtryck hade gått crazy bananas. Efter en natt på sjukhus så bestämde läkaren att jag skulle bli igångsatt dagen därpå. Mot min vilja kan jag säga eftersom jag verkligen hade en dålig magkänsla kring det här med att bli igångsatt. Kroppen inte redo och allt det där. Men det går ju inte att argumentera mot argumentet för ditt barns bästa.

Så tidigt på morgonen på torsdagen blev jag undersökt och barnmorskan meddelade mig glatt att min livmoderhals var hård som en morot. En dos med gel stoppades upp. Efter tre timmar ungefär började jag få lätta värkar. Deras plan verkade vara att ta hål på vattnet när jag öppnat mig två centimeter. Eh, jag öppnade mig ingenting. Klockan fyra på fredag eftermiddag, alltså vad som kändes som ett år senare, och många doser med gel till så kunde de ta hål på vattnet.

Klockan sju på fredag kväll gick jag till förlossningen som var avdelningen bredvid. Där de satte ett värkstimulerande dropp. Och ja de tio timmarna jag var på förlossningen är ärligt talat en slags dimma där allt var blod och spyor. Jag spydde på J, flera gånger. Flera! Jag fick krystvärkar men slutade att öppna mig, blod sprutade. De var tvungna att ta bort droppet och sätta en epidural för att ge kroppen chans att hinna ifatt sig. Plötsligt fick jag skyhög feber och innan jag hann fatta något hade de gjort ett akut kejsarsnitt. Det var lördagmorgon och hon var där hos oss och allt var bara bra igen.

Var det för jävligt? Svar ja. Kan jag tänka mig att föda barn igen? Visst.

3 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Ahmenfyfan. Ischlo.

Jenny sa...

Ja, där gick de planerna om att skaffa barn i stöpet!

Fast... om du vill igen så kanske.

Underlandet sa...

OMG OMG OMG!

Men viktigast är ju ändå att det gick "bra" (utan allvarliga komplikationer) och att harbarnet mår bra och det gör hon ju, som tur är.

Men shit pommes frites.