Jag tänker mig att det inte är fyrtiotvå veckors graviditet och fyrtioåtta timmars värkar eller akut kejsarsnitt som får folk att inte vilja ha fler barn. Nä, snarare så måste det vara för att de ska få tjugo små tänder och pipa som små kycklingar. Att det vaknar klockan fyra på morgonen. Och man ligger där som en död på soffan och viftar lite halvt med en leksak. Samtidigt förträngar man att barnet kan både krypa och ställa sig upp. Barnet välter ner någon slags dyr teknikpryl som J lånat hem från jobbet medan man ligger där som en död.
Eller så glöms det som känns lite jobbigt. För jag har redan glömt att jag hatade att vara gravid och försöker förtränga att förlossningen var något av ett trauma. Och det som finns kvar i minnet är hur det kändes första gången jag fick hålla henne, första gången hon skrattade, i går när hon kom på att hon själv kunde leka tittut från bakom soffan. Det kommer man ihåg. Och då, då kanske man skaffar en ny trollunge. (Fast inte än! Går på babysim med en som har en nio månader gammal son och ska få en ny bebis om två månader! Paniken i det! Får mig typ att vilja leva i celibat i ett år! Minst!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar