Min mamma. Lilla sårbara. Lärt sig taggarna utåt från allra första början. Kan tala med bebisar och djur men aldrig behålla en vän eller en kärlek. Allt eller inget! Krig eller fred. Taskig syn på kroppen som smittade av sig, inte riktigt veta hur hon skulle lyfta mig snarare än sänka. Ilskan från min sida över äktenskapet med den där jäveln som slog henne sönder och samman, inuti och utanpå. Att hon lät oss leva där, att hon lät honom slå oss med. Att jag var så himla rädd och ledsen när jag var liten. Sen var det allt det sjuka, allt som han rivit ner. Mamma i sin glasbur. Medicinerad till blankhet. Rädslan att hon skulle försöka igen, att hon skulle bara vara borta en dag. Känslan av att hon svikit oss, att hon med sjukdomen satte sig själv först. Det är nog inte logiskt att känna så men så var det.
Min pappa. Som skrev poesi på sin skrivmaskin och bakade världens bästa bullar och kunde trolla i köket. Som lät mig rita utanför pappret. Men som aldrig dök upp på en enda skolavslutning eller fotbollsmatch. Som inte heller vågade sätta ner en endaste liten fot när jag kom dit på helgerna med blåmärken och de svartaste ögon. Vågade inte ens fråga. Rädd för att uppröra, rädd för allt jobbigt.
I dag är jag faktiskt nära med båda.
14 kommentarer:
Mållös. Det är en komplimang alltså.
Åh, vad det finns mycket trasiga föräldrar där ute och många barn som vill laga!
Alltså jag vet inte vad jag ska säga nu. Oj. Får jag säga att jag tycker att du är fantastisk som tagit dig igenom och vidare, och att du verkar vara en så himla fin förälder trots att du kanske inte haft de bästa förebilderna.
Fantastisk berättelse. Jag ryser. Det kändes i magen, det inlägget.
Hanna: Tack!
Jenny: Mmmm.
Cecilia: Jag har givetvis tänkt ganska mycket på hur jag vill vara som förälder nu och i framtiden och mina egna föräldrar är knappast mina förebilder. Däremot så ska det sägas att även om jag kanske känt mig sviken av dem så kände jag mig nog nästan alltid älskad. Men det ska ju till lite mer än bara kärlek. Blir glad att du tycker att jag verkar vara en fin förälder, det vill jag ju vara!
Mike: Åh, jag blir glad att folk blir lite berörda. Fast samtidigt är det svårt att nästan inte vilja skämta till det nu bara för att det blev lite sorgligt.
Det gör så ont att inte alla barn får ha det bra och vara friska.
Kram till dig!
åhåhå! skickar över jättekram till andra sidan jorden.
hur mår du idag? alltså inte just idag utan nuförtiden. och dina föräldrar?
bamsekram!
inte skyldig: Jag mår bra! Jag mådde verkligen inte speciellt bra mellan jag var kanske femton och tjugofem. Sen är det klart att jag kan märka att jag påverkats av att kanske inte växt upp i den tryggaste miljön, t.ex. så kan jag verka ganska kall och hård fast jag egentligen är hyperkänslig. Och cynisk är jag med! Mina föräldrar är sig lika på gott och ont, de har fortfarande jämt problem med sina förhållanden och har upp och ner psyken. Men min relation med dem är bra, jag är ju inte beroende av dem längre och deras val kan inte påverka mig på samma sätt. Vi är mer som kompisar kanske.
Oj.
Det gör ont att höra.
Men fint att ni är nära idag.
Men herregud vilken fin blogg. Hittade hit från Annikas Colombialiv och fastnade lite. Läste tills jag kom till botten av sidan och ja, jag gillade allt.
Kommer nog tillbaka. Det var bara det jag ville säga.
Johanna: Gu så fint. Välkommen tillbaka såklart.
Helena.
Älskade Helena. Älskade älskade du.
Skicka en kommentar