Det hade gått ganska precis fyrtioåtta timmar sedan jag blivit igångsatt. Under de här fyrtioåtta timmarna hade jag knappt ätit, spytt massor och till slut hamnat i någon form av dimma där allt blev mig likgiltigt. Jag låg på sidan och blundade och låtsades att det här inte hände. Att det inte alls gjorde så förbannat ont. Jag skulle få ligga där resten av livet och inget barn skulle det bli vad det verkade.
Sen så bestämde någon barmhärtiga människa att jag skulle få tas ur den här dvalan. Fort fort fort. Raketfeber. Barnets hjärta pickpickpick alldeles alldeles för snabbt. Det var så många människor där, jag blev rullad så snabbt. Oj, vad mycket folk som jobbar i en operationssal tänkte jag. J höll min hand lite för hårt. En skalpell som jag aldrig såg födde fram mitt barn. När hon skrek till första gången och jag sekunden efter såg henne i bara en sekund innan de gick iväg med henne. Det var de två lyckligaste sekunderna i mitt liv. Jag grät så högt att de trodde jag var förkrossande ledsen.
3 kommentarer:
Gashudsfint!
Åhhh de här förlossningshistorierna tar knäcken på mig! Så himla fint.
Åh jag gillar när ni tycker fint fina ni. Och förlossningshistorier tar alltid knäcken på mig med, speciellt faktiskt den som miss muffin herself skrev väldigt nyss.
Skicka en kommentar