torsdag 10 mars 2011

Livet. Varför måste det vara så krångligt ibland? Vill ha medhårs och problem som försvinner. Inte problem som hela tiden kommer tillbaka och bara gör nya knutar och synas ur alla vinklar.

Alltså det här med att jag inte kan sluta önska att J kunde jobba 8-16 måndag till fredag och att allt kunde vara lite mer "normalt". Just nu och tre år framåt är det måndag till lördag 8-21 som gäller, några veckor kanske lite mindre, vissa veckor betydligt mer. Den där pressen på den där söndagen när allt som inte hinns med under veckan ska komprimeras i en enda trevlighetsfest för hela familjen. Fast jag samtidigt dör efter att få lite tid för mig själv. Gå på bio eller sova en stund. Och Trollet som är fastklistrad vid sin pappa från sekunden hon vaknar tills han går utanför dörren till tonerna av hennes vansinnesskrik, för att hon vet att han inte kommer tillbaka på resten av dagen.

Visst tror jag att detta kommer att bli bättre när jag får ett eget jobb, när jag får vänner här. När ensamheten inte blåser upp bitterheten. Vi har ju valt det här tillsammans. Jag var glad när han fick jobbet. Men ändå, jag kan inte tänka så långt fram som tre år. Om tre år är det nästan dags för Trollet att börja skolan om jag överdriver lite. Tänk vad han har missat då!

10 000 kronors frågan: går det verkligen att kombinera karriär, familj och lycka?

5 kommentarer:

CECILIA sa...

Jadu, snarare hundramiljonersfrågan... Så sjukt himla svårt. Jag, som nu fått drömjobbet efter fyra års väntan, oroar mig STÄNDIGT över att få för lite tid med Liv. Vi jobbar ju båda två, så det är dagis och farmor, och jag tror att jag är mest för att hon ska få problem med anknytningen, att hon inte kommer att vara lika fäst vid mig som om jag hade varit mammaledig längre. Men å andra sidan är jag ju nu en mkt glad mamma när jag väl är med henne. Det kan aldrig bli helt rätt balans tror jag. Tyvärr. Meh.

Haren sa...

Först och främst, hur går det på jobbet? Så spännande. Hemskt intresserad av hur du tycker att det går att skriva på journalistengelska?

Sen tror jag att det kanske är lätt att vara allt för färgad av att vara uppväxt i Sverige. I den här delen av världen är det ju inte alls ovanligt att börja dagis runt sex månader men som svensk är det lätt att tänka att det bara inte ska vara så, för att så gör vi inte i Sverige(eh, eftersom vi har världens bästa föräldraförsäkring där). Och Liv kommer inte att få problem med anknytningen! Du är hennes mamma och som du säger så är du en bra och GLAD mamma när du är med henne. Men jag förstår precis hur du tänker, aldrig hade jag kunnat tro att föräldraskapet verkligen kom med så mycket dåligt samvete.

Sen är det ju svårt att försöka sätta någon slags gräns hur mycket man själv tycker att det är okej att ens barn är ifrån sina föräldrar. J har ju uppenbart dåligt samvete för att hon vet hon inte får träffa honom mer när han går för dagen och hon blir så ledsen men han vet ju att hon är med mig. Js kollega har sin ettåring på dagis 8-18 och sen med en nanny till klockan 21. Det hade jag inte pallat, men det är ju JAG. Tyvärr består ju livet av en jäkla massa måsten och krav. Det går inte alltid att få båda delarna. Det är ju nästan men bara nästan att jag tar ordet livspussel i min mun.

Boel sa...

Jobbigt. Jag har inte barn (an)men funderar redan pa hur jag komemr gora nar jag skaffar familj. vad jobbar din man med? *nyfiken* 8-21 mandag till lordag later minst sagt tufft!

Haren sa...

Han jobbar som filmklippare och nu ska han jobba med de tva kommande hobbit-filmerna de narmsta tre aren. Det ar tyvarr inte en sadan bransch dar du kan saga att jag vill bara jobba fyrtio timmar i veckan for jag saknar min familj. Da far du absolut inga fler jobb. Och han ALSKAR sitt jobb. Men likfullt sa ar det ju ganska slitigt for oss bada.

CECILIA sa...

Helt klart är det så att min svenska uppväxt är mycket djupare rotad än jag trodde innan jag fick barn. Har fått mycket kommentarer också, från familj och vänner. Men jag tror ändå innerst inne att detta kommer att funka, det måste det. Vi har faktiskt inget val i den situation vi är i nu, isåfall måste vi sälja huset och flytta till lägenhet.

Anyway. Så sjukt himla kul på jobbet. Känns som att jag alltid varit där. Och ang. mitt tålamod så har jag ju inte aktivt sökt journalistjobb i fyra år, när jag var gravid sökte jag inte och det har även varit långa perioder när jag bara inte orkat för att det varit så jävla omöjligt. Journalistengelskan funkar, även om det självklart är svårare och tar längre tid än på svenska. Thank God för Google när man får hjärnsläpp och tvekar. Har svårt för rubriksättning, men räknar med att det släpper. Och SBS alltså, vilket GRYMT ställe att jobba på. Kurser och vidareutbildningar hela tiden, gratis gym, yoga i huset etc etc.