fredag 11 mars 2011

Måste bara

Jag måste bara lite sent så här säg något om fina Anton, Glenns son, han som tyckte att det kanske var på tiden att någon visade att det finns homosexuella fotbollsspelare. Vilken kille! Och ja, det är hemskt att det i sig är en nyhet. Men jisses vad det behövs inom fotbollen.

Jag spelade fotboll tills jag var tjugo. Sen har jag tränat ett gäng tjejer från de var elva tills de var fjorton. Och senare ett annat gäng med sjuttonåringar i en annan klubb. Så ni kan ju hajja att jag har varit på hundratusen möten med de andra tränarna i de olika föreningarna. Problemet, det stora problemet, är att alla föreningar är så otroligt beroende av frivilliga, mammor och pappor, för att ha några tränare till lagen. Och jisses alltså, vilka nötter som tillåts ansvara för folks barn. Du skulle ju inte vilja ha en intelligensbefriad apa som lärare i skolan åt ditt barn? Men det går bra med en fotbollstränare som skriker åt nioåringar att bete sig som en riktig man eller att sluta spela som en kärring? Hur många gånger har jag inte sett det. Min yngsta bror var en otroligt duktig och lovande fotbollsspelare men han la av när han var tretton för att han inte pallade med jargongen, för att han inte ville bli gapad på och hetsad. För att han kom hem och var ledsen om tränaren skrikit om att inte vara en jävla fjolla. Och jag, jag erbjöd mig att börja träna ett killag istället för mina tjejer, för att jag tyckte att det så förtvivlat behövdes. Men det var ju inte passande, nä det vara bättre att appapporna fick hållas och jag fick vara en bra förebild för tjejerna.

Vet ni, jag tror och hoppas att i framtiden kommer det inte att vara något konstigt att någon är homosexuell, dagens kids kommer förhoppningsvis att vara likgiltig inför någons sexuella läggning. Fotbollsspelare eller ej. Men det finns en sådan rutten kultur och grabbighet bland så många ledare och tränare. Och det kräver faktiskt att föräldrar vågar stå upp och säga till. Att så där är det inte okej för mig att du pratar. Att alla föräldrar i ett lag tillsammans bestämmer jargongen. Du uppfostrar ju inte ditt barn till att vara snäll, omtänksam och artig för att han sedan ska få svära, håna och bete sig som en "riktig" man på fotbollsträningen bara för att några appappor har skapat den stämningen. Klart som fan att det inte finns många homosexuella fotbollsspelare eller iallafall ingen förutom Anton som vågar gå ut med det, dom slutar väl! Oavsett hur mycket man älskar en sport så slutar det ju att vara kul om det ska hagla bögskämt och vara så jäkla testosternstinnt hela tiden från en sådan tidig ålder.

13 kommentarer:

Den där Jenny sa...

Bra skrivet och Gud vad jag känner igen det här när du skriver om det, det har bara legat lite latent i hjärnan.

Miss Muffin sa...

Åh herre gud. Jag har väl egentligen fattat det där om fotbollsvärlden men jag tänkte inte på att det funkar på samma sätt så långt ner i åldrarna. Jag har inte spelat fotboll själv men mina syrror gjorde det. Och nu påminns jag om att de faktiskt hade två riktiga idioter till pappor som tränare. Varav en, visade det sig långt efter, hade "legat med" (förgripit sig på/våldtagit med andra ord) min kompis när hon var 14 år. I vilket fall som helst. Det verkar som om folk verkligen lever ut sina gamla ingrodda tankar om sexualitet, kön och etnicitet som om de kom från 1800talet i sportvärlden. I skydd av sporten liksom.

I vilket fall som helst: fan vad bra text du skrivit. Den borde alla läsa.

Haren sa...

Jenny: På så många sätt älskade jag hela den världen när jag var liten. Nu ba not so fresh när jag tänker tillbaka, med galna farsor, alla vi småtjejor kära i killarna i juniorlaget. Några killar i juniorlaget kanske hängde med oss när det passade dem. Kanske hade vi en tränare när vi var femtom som var över fyrtio och låg med tjejer i laget.

Miss Muffin: Precis så! Som att det är okej att förstärka allt det där, att bara bröta på. Och sen kan det alltid förklaras bort med ett haha det var ju bara på skämt. Menade ju inget illa osv. Blä!

Ron Obvious sa...

Bra skrivet, men jag har några invändningar. Jag har nog också tagit det där med fotbollens inneboende grabbighet för givet, men om man börjar fundera på saken så tror jag att man gör sig en otjänst som ser det som om det vore miljöns fel. Jag tror inte att lagidrotten är värre än någon institution i samhället som har en ensidig könsfördelning.

Egentligen tycker jag inte att jargongen är ett problem heller. Även barn förstår nog ganska snabbt att det inte är allvar. Och, tråkigt nog, fixar man inte den är nog inte lagsport något man ska satsa på.

Att få vill sticka ut - t ex som homosexuell - tror jag mer beror på gruppens inneboende dynamik än något annat. Enligt den är det ungefär lika illa att uppskatta t ex konst som att gilla killar. (Själv blev jag tråkad i flera år i ett innebandylag efter att råkat nämna att jag sett en tjeckisk film. Svår avvikelse!) Och det verkar som klimatet är ännu tuffare i damlag. Men ju längre en grupp håller ihop desto fler olikheter tillåts komma fram. Det är i alla fall mina erfarenheter av drygt 20 år av lagidrott.

Dessutom, i tränarfrågan, handlar det ju mycket om rena generationsklyftor. Den homofoba appappan lär förhoppningsvis dö ut självmant med tiden.

emster sa...

Jag har aldrig tränat lagsport så jag vet inte riktigt hur jargongen är. Men även i individuella sporter är man ett team. Kanske är det lättare att få gå utanför normen inom den individuella sporten, jag vet inte. Där upplevde jag kravet på att prestera och ligga på topp var pressande. Jag ansågs inte vara "värd att satsa på" eftersom jag vid fjorton års ålder inte hade OS som ett självklart mål. Jag ansågs inte ha rätt inställning.

Jag kanske egentligen inte ska uttala mig om lagsport men jag reagerar ändå på vad Ron säger, att lagidrotten är precis som vilken institution i samhället som helst och att om man inte pallar jargongen kanske man ska välja att göra något annat. Det är väl just därför vi ska jobba för att vara toleranta mot varandras skillnader just inom lagsporten, så att den jargongen och det tankesättet (att alla måste vara stöpta i samma form) inte ska följa med barnen upp i åldrarna och ut i samhället, på jobbet etc. Okej, blev kanske lite pretto här. Sorry.

Iaf, bra att Anton känner styrka och kraft att stå för vem han är. Hoppas andra följer efter!

Ron Obvious sa...

Naturligtvis är det önskvärt att alla känner att de passar in, men så är det ju inte, hur god viljan än är. Det gäller inte bara inom sporten utan även andra föreningar på vissa arbetsplatser.

Vad gäller fotbollen så har det ju faktiskt blivit bättre på en del punkter på senare år. De värsta avarterna av inkilning förekommer knappt längre (där ju ironiskt nog Antons pappa Glenn var något av en auktoritet), och den gamla auktoritära brittiska tränatypen som tror mer på att skrämma fram resultat än att använda hjärnan är så gott som utrotad.

Sen ligger det ju faktiskt lite i lagsportens natur att ett lag bör vara till viss del stöpt i samma form. Det funkar inte med 11 spelare som vill vara Zlatan och uttrycka sig själva på plan (vilket många för övrigt hävdar är ett stort problem för svensk fotbolls framtid). Rent sportsligt behöver ett lag vara sammansvetsat för att nå resultat, men förvisso går det där ibland till överdrift. Och det enda som talar för att den likriktigheten ska vara byggd på gamla utdaterade mansideal är förmodligen den urgamla idrottsliga konservatismen: "för att det alltid har varit så".

Haren sa...

Åh, jag gillar när ni tycker saker.

Emster säger det så fint i andra stycket.

Och Ron man måste inte hålla med i allt jag säger. Men att problemet med appapporna naturligt kommer att försvinna för att det är en generationsgrej tycker inte jag är bra nog. Det kanske finns snack om sådana här saker i klubbarna? Bara att jag missat det i de föreningar jag varit aktiv. Och det här med att alla måste vara stöpta i samma form... Visst, jag håller med dig om att sammanhållningen i ett är viktigt för hur framgångsrikt det blir men förstår inte hur saker som att någon gillar konst, någon utländsk film, någon är homosexuell, någon är plugghäst osv. ska behöva påverka om gruppen drar åt samma håll eller ej.

Och att bara acceptera att ungar som inte passar in slutar för att det inte är så att säga gjorda för lagidrott. Nä! då tycker jag verkligen att ledarna har låtit något gå fel.

Ron Obvious sa...

Nja, det där sista var kanske lite off topic. Vad jag menar är att jag inte tycker att det är särskilt konstigt, eller unikt för sportvärlden, att den som är annorlunda blir pikad för det. Jag tror t ex inte att ration lagerarbetande bögar som har kommit ut för sina kollegor är mycket högre än den är för fotbollsspelare (jag känner till typ två stycken) eller hockeyspelare (noll). Beror det på att lagerbasar är homofoba apor eller beror det på den grabbiga miljön och den åtföljande jargongen tror du?

I mitt innebandylag hade vi f ö en kille som kom ut, och det funkade bra så länge det varade. Han blev inte kvar så länge pga en skada, men förutom att någon inte uppskattade en klapp i rumpan från honom var det inga problem. Men han fick ju höra det i ett och annat rått skämt förstås. Samtidigt hade vi i vårt damlag en tjej som gjort lite porr. Hon blev mer eller mindre utstött och utkörd ur laget direkt. Där tycker jag att den råa jargongen ändå är att föredra.

Sporten är inte annorlunda än andra grabbiga (eller för den delen tjejiga miljöer) och jag tycker att det är både orättvist och kontraproduktivt att peka finger mot lagidrotten när det i själva verket är mera av ett samhällsproblem. Vi märker bara inte av det till vardags eftersom de flesta av oss sällan rör oss i särskilt könssegregerade miljöer.

Men när det gäller föräldrars fostrande roll så håller jag naturligtvis med dig helt, men inser ju att det är svårt att "genustesta" eventuella frivilliga. Att vi inte är så fördomsfria som vi gärna vill tro visades ju tydligt häromveckan när det skrevs om ett "genusdagis" på Södermalm, som helt enkelt noggrant följde regelverket för förskoleverksamhet och helt undvek att utsätta barnen för vedertagna könsroller. Efter artikeln fick personalen på förskolan motta flertalet hot.

Därmed inte sagt att jag inte tycker att det är bra att det har blivit lite debatt om klimatet inom lagidrotten.

Sofia sa...

Otroligt bra och viktig text! Intressant att följa diskussionen som följer också.
Ron's kommentar "Även barn förstår nog ganska snabbt att det inte är allvar" känns för mig ganska avgörande. Jargong finns överallt i samhället, precis som han säger, men jag tror inte heller på att låta appapporna dö ut i generationsskiften. Det är ett slappt förhållningssätt och för att skapa ett samhälle som genomsyras av acceptans, jämlikhet och tolerans måste vi jobba aktivt. Då räcker absolut inte att utsätta småungar för en hårdför (och genusvidrig) jargong och vifta bort det med att de "nog förstår".
Ron, hur menar du med att det skulle vara orättvist? Även om arbetet för ovanstående värderingar kanske går förvånansvärt långsamt i andra delar av samhället så måste vi ju ta tag i lagsporten också. Vi kan inte avsäga oss ansvaret genom att peka bortåt och säga "de där borta då?! va?"

Jag har själv aldrig tränat någon lagsport men min sambo tränade fotboll både länge och intensivt när han var yngre och vi har haft många och bra samtal om vad lagsporten gör för och hur den formar ett barn. Både under tiden och senare när man har den erfarenheten med sig ut i livet/arbetslivet. Och jag vet att om min son en dag börjar träna lagsport vill jag att den ska vara något helt annat än att lära sig "förstå" att sättet man tränas/skriks på (och förväntas agera efter) "bara" är jargong och därför acceptabel.

Ron Obvious sa...

Sofia: När jag skriver att det är orättvist menar jag att en inskränkt miljö inte är något som skapas inom lagidrotten, jag menar att det är ett samhällsproblem som bara råkar synas tydligare där. Och genom att peka ut lagidrott som nån sorts svart får så missar man själva roten till problemet.
(Mina exempel är hämtade från "vuxensport", jag vill minnas att jag hade tur med bra tränare och högt i tak när jag spelade knattefotboll. Jag har dålig koll på hur det brukar se ut nuförtiden.)

Sofia sa...

Ron: Fast är det verkligen det som händer här då? Att lagsporten pekas ut som svart får? Jag tycker inte det. Vi måste ju jobba från alla fronter, alla institutioner och organisationer ska klara att hamna under lupp utan att slå ifrån sig, speciellt de som ska ta hand om våra barn. I det här fallet var det fotbollen.
Men vi ska absolut inte heller glömma att det finns fantastiska idrottsklubbar där ute som med sina frivilla mammor/pappor gör fantastiska saker för ungarna och de förtjänar all uppskattning de kan få!

Ron Obvious sa...

Sofia: Så tycker jag att debatten har gått. Alla är inte lika nyanserade som de som kommenterar här... Vart man än går kan man läsa Fy för fotbollen som gör att ingen annan vågar komma ut. Som att det vore ett isolerat sportproblem.

Naturligtvis är det jättebra med alla begåvade eldsjälar som också finns och hjälper till att uppfostra barnen. Om något borde ju lagidrotten hyllas för att de faktiskt (åtminstone några) försöker göra något konkret åt saken.

(Off topic: Vad är grejen med tidsstämplarna på den här bloggen? Nu ser det ut som om jag svarar på ett meddelande från framtiden. ;))

Haren sa...

Ron: jag bor på Nya Zeeland, så jag lever ju mitt liv tolv timmar före Sverige. Så i framtiden ja.

I övrigt har jag sagt det jag ville säga i den här frågan men glädjer mot åt att andra diskuterat vidare.