Det enda som jag tycker är otroligt skönt att slippa är mer en slags känsla. När jag bodde i Sverige upplevde jag det mycket mer som att det fanns en press på hur jag borde vara. Jag borde inte bara ha strumpbyxor med hål i, jag borde varit lite mer fixad och liksom snygg, borde ha köpt en fin lägenhet och såklart inrett den skithärligt. Och så skulle jag givetvis aldrig ha en lugn sekund, utan det ska alltid finnas planer, hundra olika kompisar som det ska grillas, inflyttningsfestas, picknickas, hälsas på i sommarstugor, åkas på härliga weekendresor med osv. i all jäkla oändlighet. Annars var jag en ingentingen. Alla skulle leva motsvarigheten till de härliga underbara bloggarna som bara sippar champagne och köper nya vintageklänningar.
Och nu när jag har barn är jag extra glad att slippa den känslan. Även om jag fattar att den kanske sitter(satt) mest i mitt huvud. Eller är Sverige ett slags paradis för perfektionister/folk fixerade vid yta. Att jag kan mer vara mig själv här, har väl säkert mer med att göra att jag är lycklig och helt klyschigt har hittat hem.
7 kommentarer:
Jag håller med. Precis så känns det. Och det känns som att allt måste vara på ett speciellt vis, och det finns regler för allt och allt är farligt. Det blir lite kvävande.
Håller också med, känner igen mig mycket. Flyttade hem till Sverige efter flera år i Sydney och särskilt nu på sommaren är det en sån väldig press. Man "ska" ha grillkvällar, göra utflykter i skärgården, picknicka, hänga i sommarstugan, ha gäster ta emot gäster... resa utomlands, gå på festival, äta jordgubbar. vara brun och ha fina sommarklänningar... and so on :)
Tror inte alls att det bara sitter i ditt huvud, precis den där känslan får jag också i Sverige. Framförallt om jag är här på sommaren.
Håller med dig helt och hållet.
Vi flyttade till Sverige efter ett par år i Singapore och snacka om kulturkrock.
Jag upplever det som om man måste passa in i mallen i Sverige och inget annat gäller. Så skönt att slippa den pressen.
Exakt så känner jag i Stockholm även fast jag bor där och det är skitjobbigt. Har bort utomlands ett par år och kände aldrig så, speciellt i Mellanamerika (Puerto rico) kände jag det extra starkt. Skönt att jag inte är ensam om att känns så, däremot lite hemskt att bo kvar och fortsätta känna så dom jag gör... Underbart att du har hittat hem!
Jag blir lite glad av att folk förstår, fast såklart inte av att någon bor kvar i Sverige och tycker att det är jobbigt! Men nu undrar jag lite om det är en stockholmsgrej eller sverigegrej? När jag bodde i min hemstad, svensk småstad typisk industristad, upplevde jag mest en känsla av att man skulle vara vanlig för att passa in. Hur klyschigt det än kan låta, så skulle man ha sambo, fast jobb(måste ej vara tufft jobb) och äta tacos på fredagar medan i stockholm var det mer än känsla av att man skulle passa in i en mall men samtidigt vara speciell och tuff och underbar.
Det är inte bara Stockholm Det är hela Sverige. Regler för hur man skal slappna av, ha semester, saker som måste hinnas med, hus/lägenheter som måste renoveras, piffas, hår som skal klippas var tredje månad. Men umgänget. Det riktiga umgänget. Var finns det? Det är klart att det finns en massa måsten utomlands också, men det finns fler mallar, de kan flyta in och ut i varandra, i Sverige finns det bara en mall.
H
Skicka en kommentar