En gång träffade jag en kille som jag kanske ärligt talat inte kände så bra. Vi sågs kanske tio gånger. Ibland i en dag, någon gång flera månader. Men jag visste. Att det var värt att flytta till andra sidan jorden för att vara med honom. Man vet, visst gör man det. Vem som är ens jagådu.
Och vi var galet kära. Sådär att vi tyckte att det var helt vanligt och självklart att vi ville skaffa barn tillsammans, fast vi bara bott ihop i ett halvår. Så kan kärleken vara. Den kan göra att man inte tänker logik och praktik, utan bara gör.
Kärlek är också, åh så mycket, trygghet för mig. Vetskapen att den andra fångar när en av oss vaknar med känslan av att jag är inte gjord för dessa dagar. Ett par vackra ord. Att kunna verkligen lita på en annan människa.Få vara lite sur och trött ibland. Kompromissa. Samtala utan att fasadhålla. Kärlek finns så mycket i de småsmå sakerna.
Känslan när ytterdörren öppnas på kvällen. Han är hemma! Och det känns som tusen miljarder glada spindlar i magen. Fast ibland glömmer jag bort i all vardaglighet, för att plötsligt totalt översköljas av kärleken. Inte glömma att skämma bort och överösa honom med. Att känna att vi haft så jäkla tur som hittade varandra.
Och att faktiskt våga tro på riktigt, med hela magen och hjärtat och hjärnan, att det här är för alltid.
Så tänker jag om just min kärlek
3 kommentarer:
Åh så himla fint!
Ah sa fint! Nar alla alltid har fragat, hur kan du flytta till andra sidan jorden... har alltid tankt att det ar ju da man vet, man kanner det i magen att det ar ratt. Tror att det kan vara svarare nar man ar fran samma stad, har samma bakgrund och samma vanner, att det ar svarare da att verkligen veta att man inte ska vara tillsammans. For man flyttar ju faktiskt bara langt bort om man vet att det ar ratt!
Klara: Eller hur.
Underlandet: Iiihh,
Skicka en kommentar