Jag sitter vid ett skrivbord i ett kontorslandskap. Skruvar på mig lite, sneglar mot klockan. Funderar på nyfångad fisk eller hämtmat till middagen. Skickar ett mejl till J och frågar. Kanske dricka vin till. Kanske någon av ungarna vill komma förbi. Skickar ett mejl till dem med. Till Astrid, Greta-Moe, Maj och Axel. Våra ungar som blivit så stora. Astrid har precis kommit hem efter den obligatoriska resa runt jorden tre varv-perioden och jobbar på ett kontor kring hörnet från mitt jobb och bor med sin pojkvän. De andra tre går på universitetet i stan och delar lägenhet med kompisar. Vi är så jäkla stolta över dem, jag och J. För att de blivit så fina och vettiga, roliga och smarta. Det är vår men riktigt varmt. Kanske vi till och med kan grilla och sitta ute och äta? Ja men det gör vi. Triviala vardagstankar. Jag är en medelålders, nästan gammal, kvinna med vuxna barn och ett ack så tillrättalagt liv. Fyller år i dag faktiskt men har inte planerat något. Men som sagt det vore ju trevligt med en middag med hela familjen. Femtiofem år. Ha. Fy liksom frustar jag för mig själv.
Så händer det som jag väntat på de senaste tjugofem åren. Allt skakar. Böcker flyger genom luften. Jag slänger mig under skrivbordet, som jag övat på så många gånger i tankarna. Det slutar inte att skaka. Mullrar. Det rasar, det händer verkligen nu. Trots allt prat om att alla byggnader ska vara säkrade för jordbävningar nu. Faller som ett korthus.
Jag vaknar på sjukhuset. Har överlevt. Allt gör ont. Armar, ben, att andas. En sjuksköterska skyndar till mig, ett pip berättar väl att jag vaknat. Min familj? Varför är de inte här?
Först ett dygn senare får jag veta säkert. Vår granne kommer till sjukhuset. Min man och alla våra barn var hemma hos oss och pysslade inför en överraskningsfest. Min femtiofemårsfest. De är döda. Min man och alla våra barn. Och min värld skakar, mullrar, allt brister och river. Min värld går under.
4 kommentarer:
Usch, usch, usch, det där måste ha varit jobbigt att skriva?
Ja, eller hur! Bara att formulera orden liksom. Vilken mardröm allt det där alltså.
Åh. Mardrömmen framför alla andra.
Jag tror att tänker alldeles för mycket på vad jag fruktar överlag. Och sen har jag haft jättesvårt att skaka av mig alla nyhetsbilder som rullade dygnet runt i någon vecka efter jordbävningen i Christchurch i februari, de har förföljt mina drömmar. Och varje gång jag känt en liten jordbävning så tror jag att vi kanske ska dö. Så det har var nog lite ett sätt att få ur mig vad jag vad rädd för men som med största sannolikhet faktiskt aldrig kommer att hända.
Skicka en kommentar