måndag 21 maj 2012

Inälvor och extra allt

Den har bloggen har alltid varit lite för privat. Och det har väl alltid varit min ambition också. Sen med åren, herregu' vad länge jag skrivet här, har jag väl blivit lyckligare och mycket mindre hemlig och då har jag nog censurerat mycket mer också. Och det finns folk jag faktiskt känner som läser här och det påverkar givetvis. Och jävlar vad trött jag blivit på bloggen när allt bara blir så slätstruket och tillrättalagt och och och tråkigt. Samtidigt är bloggen som en kompis jag kan slänga mig med huvudet i knät på och skrika klia mig i håret och mata mig med godis fast vi inte setts på ett år för att vi känner varandra så bra men vi kanske inte har så mycket gemensamt längre. En sån kompis som jag inte riktigt kan skiljas från ändå. Kompisen/bloggen samma lika alltså.

Men jag vill och behöver på något sjukt sätt vara privat och visa inälvor och extra allt.

Försöker helt enkelt peppa mig själv att skriva om något som jag tänker väldigt mycket på men inte skrivit om pga ba privat.

Så från och med i morgon då. Det säger vi.

6 kommentarer:

anydaynow sa...

Våga! Bara gör't! Gillar liknelsen med den gamla vännen förresten.

Jag har också blivit lite nojig den senaste tiden tyvärr, efter att jag insåg att alla mina facebookvänner har tillgång till mitt instagram-konto på nåt vänster, och jag heter samma sak där som på bloggen (anydaynow). Försöker ignorera obehaget.

Emma sa...

Vi läser gladeligen vad du än väljer att vräka ur dig! Trogen läsare som du inte känner och inte behöver skämmas inför!

Den där Jenny sa...

Så där känner jag med. Har mitt riktiga namn på Instagram och flera som läser min blogg har hittat dit, så nu blir jag lite nojig.

Atatar sa...

Å, vilken cliffhanger! Micket spännande!

Haren sa...

Jag ska våga. Fast inte just i dag mest pga tidsbrist.

Jag tror inte att något handlar om att skämmas utan mer om att ha ändrat nivån från att skriva allt som kom i mitt huvud till att censurera mig själv. Och hur jag ska kunna slopa den, eh, inre censuren.

Nojig kan vara så jobbigt.

Em sa...

Gud vad jag känner igen mej! Brukade skriva ALLT och lite till...ja nästan iallafall. Fast när jag på senare tid börjat tänka på vilka som läser, min pappa, farmor, moster, faster osv så har jag också kännt det där censurbehovet. Och så plötsligt blir bloggen skittråkig och jag känner inte för att skriva nånting alls! Så himla dumt. Så ibland är jag modig och skriver förmodligen alldeles för privata grejer för att nästa vecka hålla igen lite mer. O så fortsätter det...