söndag 21 juli 2013

Att detta ens händer

Nu flickor ska jag berätta något. Jag har ju berättat det här, att vi försöker skaffa barn igen men att inget händer. Jag har lagt tusentals kronor på akupunktur. Slutat dricka kaffe. Vin. Försökt gå ner några kilo. Hoppats att kanske äta lite mer LCHF är grejen. Åkt på semester. Ätit vitaminer. Försökt att slappna av mer. Sova mera. Stressa mindre. Tagit mängder med blodprov. Börjat tycka att vaginala ultraljud inte är något konstigare än att gå och klippa sig. Opererat bort en cysta. Vänt ut och in på min livmoder. Oroat mig massor över vad som egentligen är problemet. Gråtit och surat en hel del.

Och nu vet jag att jag kunde skitit i att slappna av, sluta med kaffe, äta konstiga vitaminer, bli stucken med nålar. För jag kan aldrig mer bli med barn. Inte på det "vanliga" viset i alla fall. Inte så som min dotter blev till. Genom att vi bubblande sa ska vi ska vi verkligen? Och solen sken ute och vi grillade nyfångad fisk den dagen minns jag. Och två veckor senare gapade jag stort, svalde, blinkade. Ett plus. Vi fungerade!

Sen när jag var gravid i vecka 42 föddes hon. Hon som verkligen är allt som är ljust i mitt liv. Men inte förrän efter jag plågats och våndats i över 48 timmar. Det gick bara inte. Som om min kropp inte förstod hur det skulle gå till. Hon låg fel med huvudet på något vis. I slutet började jag svimma av. Febern sköt i höjden. Kroppen helt tömd. Det fanns en lättnad när överläkaren till slut myndigt sa - Kejsarsnitt nu! Jag grät våldsamt när jag såg henne för första gången. För att hon var så fulländad. För att hon var här nu. För att det äntligen var över.

Sen låg jag på sjukhus i fyra dagar. Fick aldrig komma till dit de andra mammorna med okomplicerade födslar blev skickade. Där man kunde beställa vin från menyn. Och gå ut i den fina parken utanför. För jag kunde inte ens tänka på att komma ur sängen. Det gjorde så ont. Men jag hade ju försökt föda barn i 48 timmar och sen gjort ett kejsarsnitt. Det var väl kanske inte så konstigt. Personalen sa efter några dagar till mig att jag skulle rycka upp mig. En syster av den gamla skolan uttalade det patetiska föda barn har ju kvinnor gjort i alla tider, så farligt kan det väl inte vara? Och jag fick skäll för att jag ville ha för mycket smärtstillande. Du måste ju tänka på att ta hand om bebisen. Och vad visste jag. Jag hade ju aldrig fött barn tidigare. Alla kanske hade så här ont efteråt? På den femte dagen frågade jag om jag kunde få åka hem. Ville inte vara där mer. Ville vara hemma och äta smärtstillande och vara ifred med min bebis.

Nu är Trollet tre och ett halvt år. Och jag har precis fått veta att en obehandlad livmoderinflammation från när hon föddes har gjort att jag inte kan få fler barn. På det "vanliga" viset. Aldrig.

Avser inte att skrämma någon med detta. Däremot vill jag säga; låt ingen jäkel säga åt er att ni är en usel kvinna, en sådan som inte klarar lite smärta, i samband med detta naaaaatuuuurliga. Säg åt dem att dra åt helvete och skaffa dit någon som kan hjälpa er och ta er på allvar.

24 kommentarer:

MissParker sa...

Åh, jag beklagar verkligen. Finner inte riktigt orden. Just en SÅDAN anledning. Och du har så rätt i det sista du säger!

Jenny sa...

Åh fy fan. Fy fan för er som kämpat och hoppats o blivit undersökta gång på gång. Och fy fan för att detta så tydligt visar den patriarkala ordningen. Att kvinnofrågor, kvinnors oro, smärta och vånda negligeras om och om igen. Jag har läst din blogg länge men är ingen kommenterartyp men kunde inte inte kommentera det här inlägget. Starkt av dig att dela med dig av din historia. Och jag vet inte vad mer jag ska skriva för att skriva att du har en fin dotter, mm vet du ju redan, och det tar ju inte bort smärtan ändå. Så jag avslutar med ett kram.

egoistiska egon sa...

Men fy fan rent ut sagt. Jag beklagar verkligen och helvete vad arg jag skulle vara om det där var jag. Väldigt starkt av dig att våga och orka skriva om det. Har ni ens orkat reflektera över vad som händer nu?

Colombialiv sa...

Nej! Fy fan! Så jävla orättvist. Skit-sjukvård, sådär ska det inte få gå till, någonsin.

Stor, stor kram till er. <3

Tove sa...

Jag är hemskt ledsen, det där låter helt otroligt och måste skapa en känsla av maktlöshet.
Kram från trogen bloggläsare!

S sa...

Nä men alltså. :( :( :(

Fy vad jag ledsen jag blev för din/er skull.

Håller alla tummar för att ni (om ni fortfarande vill) lyckas få ett syskon till trollet på annan väg! Kram och kärlek!

Em sa...

Nä fy fan så jävligt. Jag vet inte vad jag ska skriva, inga ord räcker liksom till. Ditt inlägg fick mej att gråta. Av ilska.

Bondhustrun sa...

Men kära kära hjärtat. Så hemskt och sorgligt och jävligt. Stor kram.

Anonym sa...

Så hemskt, vad ledsen jag för blir för er skull. Kram från bloggläsaren Emma

dekorum sa...

Nej, vad ledsamt! Och så fruktansvärt frustrerande att det får gå till på det viset. :(

Den där Jenny sa...

:( :( :( Önskar att jag kunde ge dig en riktig kram.

Så jävla mycket väntan och oro. Sån jävla skit.

Sofie sa...

Så jävla trist att läsa. Hoppas du mår ok ändå. Kram

En annan Sara sa...

Åh nej! Åh fy bubblans så trist. Jag lider verkligen med dig. Själv kämpar jag febrilt med # 1 och hoppas-hoppas-hoppas att det går, någon gång. Att ha svart på vitt att det inte går måste vara otroligt jobbigt.

Skulle det kunna funka med embryoadoption?

Haren sa...

Tack all för era fina ord och omtanke. Ni är allt fina ni. Jag är rätt okej ändå, mest förbannad för tillfället.

En annan Sara: Med det "vanliga" viset menar jag alltså genom att ligga med min man. Min läkare tror visst att IVF kan funka för oss. Men det är dyrt som stryk här, så inget vi kan börja med i en handvändning. Hoppas att du 1. har någon att prata med 2. inte drar dig för att bli utredd tillsammans med din ev. partner 3. blir på preggo hur snart som helst. Jag håller tummarna för dig!

Anonym sa...

Förstår att du är förbannad! Ren klantighet från sjukhusets sida alltså. Det minsta de kan göra vore väl att bjuda på kostnaden för IVF (om det är det ni vill) Vet inte hur det funkar i NZ och om du känner att du orkar men någon borde stämmas känns det som. Det får inte gå till så här! Kramar till dig/Emma

Annika sa...

Älskling. Jag vill slå sönder något när jag läser detta. Inte för att det hjälper men kan det anmälas? Fy fan.

Annika sa...

Älskling. Jag vill slå sönder något när jag läser detta. Inte för att det hjälper men kan det anmälas? Fy fan.

Miss Baglady sa...

Hjälp och fanförskitiga strukturer och jävla skit. MEN. Kan du bli med barn via IVF så är det inte så himla jobbigt (säger jag som vet) Sprutor och oro, men om du fortfarande kan bära fram ett barn så kan det ändå finnas möjligheter. It aint over till its over så att säga.. Och tack för att du delar med dig..

Anonym sa...

Men så ledsamt. Hoppas verkligen ni kan lyckas på något sätt ändå.
/Helena

Anonym sa...

Tack för att du delar med dig!/jenny

Anonym sa...

Inga ord. Vilken kamp. Hoppas ni far hjälp, bra hjalp nu. Vi haller pa att saga hejda till sverige. for gott. hoppas ni ar kvar i oktober. tack for att du delar med dig av detta mkt personliga. kram klara

Josefine sa...

Vad i helvete! Fy fan för att inte bli lyssnad på. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva mer än att jag blev otroligt berörd av den här texten och det ni varit med om/är med om. Många kramar

inte skyldig sa...

Åh. Jag säger ungefär som alla andra här. Stor kram och fy fan. Skönt att höra att du ändå är okej.

Anna sa...

Kram!