fredag 21 februari 2014

Hej 2014 lelle blogga

Jag sa ju att jag skulle börja blogga massor under 2014. Det har ju inte gått så bra. Jag skrev lite inlägg som jag aldrig publicerade i januari. Vi påbörjade vårt första ivf-försök och allt kändes så spännande. Tänkte naivt att de där inläggen skulle vara så bra dagboksanteckningar att ha sen. Om hur det varit från allra första början att få till den bebisen. För en bebis skulle det ju bli. Om inte på första försöket så skulle det ju gå sen med något av alla de frysta embryon vi säkert skulle få.

Var så jäkla stolt över mig själv att jag tagit det, för mig, väldigt stora steget att gå vidare med IVF. Till största delen pga panisk spruträdsla. Tanken på att ta sprutor på mig själv frivilligt var så svindlande. Och jag var så stolt över att det gick bra, att jag klarade sprutorna. När vi skulle gå på första ultraljudet för att se hur många äggblåsor som var på tillväxt var jag pyttelite nervös men mest aspeppad.

Min känsla av totalt jäkla magplask när det inte fanns en enda liten äggblåsa på tillväxt. Går knappt att beskriva. Det är konstigt där när kroppen inte gör som man hoppas eller förväntar sig. Att bli arg på sin egen kropp. Knappast meningsfullt. Skämdes ögonen ur mig när jag läste det jag skrivit under den korta men samtidigt så evighetslånga veckan medicineringen pågick. Hur optimismen studsade mellan raderna.

Nu ska vi kanske försöka oss på ivf igen med andra mediciner och angreppssätt. Kanske. Allt är typ bokat och klart. Men jag måste hitta tron.

Hur som, det kanske blir ivf-blogg här i år, inte bara såklart. Men någonstans måste allt detta som snurrar konstant i bakhuvudet ut. För jag är sjukt osugen på att bli galen.

12 kommentarer:

Lisa sa...

Har svårt att hitta orden.
Vi hamnade aldrig i ivf-träsket när vi skulle försöka få van. Jag väntade på mensen för att få börja med sprutorna, men den kom aldrig. Ändå förstår jag känslan. När vi bestämde oss för att börja försöka få barn. Väntan på mensen. De två åren. Hoppet fanns ju varje gång, men mer och mer stukat. De sista gångerna vet jag ärligt talat inte hur mycket hipp det var, då stod ju hoppet istället till ivf.
Man måste få hoppas, varje gång och det är nog svårare om man är en person som försöker att inte hotad för man vet ju aldrig vad som händer. Kram

Colombialiv sa...

Fy fan vad jobbigt det verkar. Hoppas det går vägen för er.

Kram!

Anonym sa...

Www.ivfbloggar.blogspot.com

Haren sa...

Det är väl känslan av att önska sig något så hett och ha noll kontroll över hur det ska gå. Och den känslan kan nog infinna sig ganska fort när man försöker och det inte går.

Haren sa...

Kram!

Haren sa...

Har inte riktigt hittat någon bra ivfblogg men tar gärna emot tips såklart!

Anonym sa...

Jag höll på för ett tag sedan. Då hittade jag många på just den sidan. Jag följer inte direkt några nu. Min egen blogg är avslutad, det slutade bra. Den fanns på www.andrasidanbloggen.wordpress.com
Hoppas det löser sig x

Ett annat S sa...

Jag förstår känslan. IVF-träsket är det värsta. Jag vet, för jag är mitt i't just nu. Gjorde just min första embryotransfer och tyvärr verkar det inte ha fungerat. :-( Ge inte upp! Vi kommer att utöka våra familjer, någon gång, på något sätt. Det vet jag.

Ett annat S sa...

Förresten, Instagram har förvånansvärt nog varit en bra källa för mig. Sök på ivf-relaterade hashtagar så hittar du säkert något bra. Jag finns där som impatientlywaitingforthestork by the way.

Emma sa...

Kul att du är tillbaka Haren, jag tittar troget in här. Lycka till med allt! Emma

Haren sa...

Hej Emma! Hoppas allt är väl med dig!

Haren sa...

Nej vad ledsamt att det inte verkar funka! Klart man hoppas att man ska vara en av de lyckliga som bara behöver ett försök. Lägger till dig på insta.