Vet ni jag känner ganska ofta lite skuld för att jag är så ledsen över att vi inte har och kanske aldrig kommer att få ytterligare ett barn. För att jag vet att det finns så oerhört många som skulle vilja ha det som vi har mer än något. Ett perfekt barn. Men den tacksamheten över henne utesluter ju inte sorgen över det vi inte har. Det är ju som att någon skulle sagt åt mig att skärpa mig och sluta deppa när min bror dog eftersom jag ju faktiskt har en annan bror. Eller om en förlorar en förälder och folk säger att det är okej för att en har en annan förälder. Nu kanske folk tycker att jag är osmaklig som jämför infertilitet med sorgen över att förlora någon. Men för mig är det faktiskt det enda i mitt liv som varit lika tungt att hantera och lära sig att leva med som att faktiskt förlora någon man älskar. De enda två situationerna som jag upplevt som en verklig kris sett till hur det påverkat bådr kropp och psyke. 

Något annat jag är förbannat trött på är alla som måste kommentera hur oerhört synd det är om vårt barn som inte har några syskon. Detta inkluderar även folk som känner till vår situation. (Tips på saker att inte säga till folk) Barnet själv frågar förtillfället varje dag efter en lillasyster. Det är inte svinenkelt att förklara vad infertilitet är för en femåring som vill ha allt här och nu ögonblickligen. 

Nu har jag iallafall kommit till en punkt där jag behöver hjälp att hantera detta på ett eller annat vis. Att jag får tycka att det är okej att jag inte mår bra i denna situationen utan att känna skuld över det med. Jag kan inte sova. Alls. På gränsen till att förlora det hela tiden.

PS . Detta måste vara jäkligt tjatigt att läsa om hela tiden men hellre ut än in osv.