söndag 11 oktober 2015

Om att fortfarande vänta

Detta med att vi är i Sverige sedan slutet av juni utan att J har ett uppehållstillstånd och fortfarande inte har den blekaste aning om när han kan tänkas beviljas det (trehundratretton dagar and counting efter att vi ansökte). 

Enligt Migrationsverkets egna prognoser kan det dröja ett år till eller ett halvår eller så erkänner de att de verkligen inte vet. 

Jag känner mig så himla skyldig, vi borde ha gjort bättre research och inte bara trott på vad som stod på Migrationsverkets hemsida. Vi borde inte ha flyttat innan det var klart. Borde inte sorglöst tänkt att detta måste ju vara världens enklaste pga gifta, gemensamt barn och som superetablerat förhållande. 

J får inte jobba, vill inte söka jobb pga vet inte när han får uppehållstillstånd, kan inte öppna ett bankkonto, kan inte ställa sig i kö till SFI, kan inte ta ut någon föräldraledighet. Egentligen även oklart om han ens får vara i Sverige. Lagen verkar säga att hänsyn till vårt gemensamma barn gör att han får vara det. Migrationsverket säger att det kommer att prövas och att han riskerar utvisning men någon annan på samma verk säger att "det är lugnt". Han är i ett grått vakuum av ovisshet och inaktivitet. Man ba Welcome to Sweden! 

Oroar mig över att han aldrig kommer att trivas i Sverige nu. Oroar mig över att jag känner mig skyldig när jag går till jobbet. Har inte ens vågat räkna ut vad min lön egentligen kommer att bli efter skatt, vad den egentligen ska räcka till för tre personer. Så ja, oroar mig över pengar också. 

3 kommentarer:

Anonym sa...

Äh men fy fan. Jävla sverige land rent ut sagt!!! Jag kan bli så himla trött på all byråkrati i Sverige och hur man verkligen kan tappa känslan av att känna sej välkommen när allt är så himla svårt, till och med som svensk (utlandssvensk). Sveriges system låter så himla bra i teorin men verkligheten är verkligen en helt annan när man kommer (tillbaka) från ett annat land. Jag håller tummar och tår för att situationen löser sej till det bästa för er. Snarast! Kram

Hanna sa...

Jag skäms över Sverige. Kan han engagera sig i nån förening under tiden? Typ sport eller vad som helst? För att lära sig språket, få ett sammanhang, knyta kontakter? Åh vad jobbigt!

Colombialiv sa...

Förstår PRECIS känslan!

Det känns lite som att hela ens tillvaro kidnappats av Migrationsverket och satts på paus på obestämd tid. Hoppas hoppas hoppas att ni får det där beslutet NU!

Kram