Jag ger det en vecka

Sista dagen som arbetslös. Om jag skulle ta och fira med tv och glass.

Från och med i morgon är jag en ny människa. En sådan som hänger fram kläder kvällen innan, inte äger ett enda par håliga strumpbyxor, går till gymmet, har ett hem som aldrig förvandlas till en sanitär olägenhet utan allt sköter sig så fint nästan av sig självt och jag vet var jag gjorde av det där viktiga pappret. Och varje dag har Trollet med sig en välkomponerad lunch a'la tallriksmodellen till dagis.

Men i dag som sagt, tv och glass.

Vill slå mig själv i huvudet hårt

Jag kommer ihåg att när Trollet var nyfödd så var det omöjligt att låta bli att jämföra henne med andra bebisar. För att jag var så osäker antar jag. Nu känns det ju dumt. Och jag är helsäker på att hon är klipsk, nyfiken, trygg och glad.

Ändå kunde jag just nu inte låta bli att googla: Hur många ord brukar en 19 månaders kunna? Bara för att kolla lite av ren nyfikenhet dårå.

Och var hamnar jag då? Jo men familjeliv så klart. Där allas barn kan minst 200 ord.

Måste. Sluta. Googla. Det spelar ju ingen roll. Alla ungar lär ju sig allt till slut ändå.

Vad det gäller talet dock så kanske Trollet inte kan prata så mycket men åh vad jag tycker att hon är ett geni när hon säger saker på maori. Sånt som jag inte vet vad det betyder utan måste fråga på dagiset eller J. Att mitt barn är bättre än mig på något. Hon kan faktiskt fler ord på maori än på engelska nu.

*startar genast en tråd på familjeliv om mitt trespråkiga genibarn*

Den eviga frågan

Nu har jag försökt hur länge som helst att skriva något om det här med romantiserandet av skilsmässan och att det är trendigt både att gifta sig och skilja sig just nu men det blir så klumpigt.

Det är inget fel på att skiljas, det är nog det enda alternativet ibland, men jag är just nu tack och lov mer intresserad av hur vi fixar jämställdheten och är happy, happy tillsammans.

Då återstår bara den eviga frågan: hur fixar vi jämställdheten? hur gör alla andra eller hur gör de inte? är det bristen på jämställdhet eller brist på kärlek som får folk att skiljas? eller är det oftast ojämställdheten som förstör kärleken?

Vår

Det känns som att våren är på väg. Och som att allt kommer att bli bättre nu. Allt blir bättre på våren det vet man ju.

1 september blir det vår på Nya Zeeland. Så är det bestämt.

Soffpotät

Jag köpte Treme. Och tre avsnitt in känns det bra men lite segt. Fast som att det garanterat kommer att ta sig. Fast än vill jag inte genast se ännu ett avsnitt.

Jag är så väldigt som alla andra, de enda serier jag riktigt plöjt mig igenom är The Wire och True Blood. Fast True Blood tyckte jag var dåligt tills kanske efter sju åtta avsnitt. Sookie Stackhouse måste ju vara tidernas störigaste person. Och Bill med. De passar urbra ihop.

Skärpning

En sak som jag avskyr med mig själv, jag tror alltid att det är jag som gjort något fel. Jag fick en lönespecifikation till mejlen häromdagen. Och beloppet var flera tusen för lite. Och trots att jag ska ha betalt per ord så blev jag då sådär att ja, ja de tyckte kanske att jag gjort ett dåligt jobb och gav mig mindre. Eeeh, hallå, såklart inte. Jo, de kan ju ha tyckt det men de kan ju inte bara ge mig mindre betalt för det. Speciellt inte utan att prata med mig om det. Men då blir jag sådär som jag avskyr; att jag bara vill strunta i det. Trots att jag vet att det säkert bara är ett misstag som enkelt kan rättas till med hjälp av ett snabbt mejl. Och att det är pengar som jag jobbat för.

Så fel att vara så mesig. Måste sluta att vara tolv år.

Och säkert kommer alla mina arbetskamrater vara arton år

Ungefär i måndags bestämde jag mig att jag måste ha ett jobb för att inte bli lite knäpp. Hittills har jag koncentrerat mig på att söka jobb som kräver utbildning och verkar roliga och utmanande men alltså det går inte att vara arbetslös hur länge som helst. Så strunt samma om ett jobb är okvalificerat, dåligt betalt och kanske också slitigt tänkte jag i måndags. Bara det finns arbetskamrater, ett lunchrum och de betalar mig varje vecka. Så fick jag ett jobb en dag senare.

Jag ska jobba i en bokhandel och samtidigt fortsätta söka jobb såklart. Och fundera över om lite mer studier är vad jag ska satsa på. Jag vet inte jag, det är ju inte direkt så att jag är glad. Men det ska bli skönt ändå att få lite uppstyrt med fasta tider. Och säkert har jag en lite romantiserad bild av hur det är att jobba i bokhandel, typ att jag mest ska gå runt och stryka handen över bokryggar och ha trivsamma samtal om litteratur. I verkligheten kan jag tänka mig att det mest går ut på att packa upp böcker och stå i en kassa och säga det blir tjugonio dollar och sjuttiofem cent tack.

Men det blir bra. Jag vill jobba. Och det där med karriär löser sig i framtiden. Jag får bara fortsätta försöka. Och kanske eventuellt vidareutbilda mig eller helt omskola mig. Eller bli bokhandelspamp. Det löser sig.

Treme

Känner att det är dags för en ny tv-serie att obsessa lite över. Funderar på att beställa Treme. Någon som har sett?

Blablabla

J fyller år nästa månad. Och jag har fixat ungefär den bästa saken någonsin. En barnvakt! En hel förmiddag. Äntligen ska det ske. Det vi pratat om i runda slängar nitton månader; vi ska spendera en hel förmiddag med att äta sjukt god frukost, somna om lite, läsa flera olika tidningar, få tänka klart tankar. Är nog nästan lite onormalt att vara så gla' över detta.

Det är faktiskt väldigt ofta som jag önskar att vi hade föräldrar eller syskon i samma stad, ärlikamed de personerna man har rätt att bossa med och kräva deras hjälp. Har ganska svårt för att be kompisar som själva har fullt upp om hjälp. Och lätt att prioritera bort att betala någon för att vara barnvakt med ursäkten att vi kan göra bättre saker för de pengarna.

Men hur viktigt är det att få hänga själva ibland. Själva hemma kvällstid räknas knappt, då våran onge halvgnäller och vaknar frekvent under kvällarna tills vi också går och lägger oss i samma säng som henne. Alltså känner vi aldrig, aaahh skönt nu sover hon, utan det är mest en massa spring. Dessutom slutar J jobbet hemskt sent för det mesta och då sover jag när han kommer hem. Ganska viktigt tror jag, att få hänga själva alltså. När vi diskuterat ett eventuellt andra barn har det visat sig att J använt "vi har inte råd"-argumentet när han egentligen har menat när ska vi då någonsin få tid för varandra du och jag? Som i att han uppenbarligen tycker att det brister just nu, både mätt i kvalitet och kvantitet.

Och inte bara för varandra. Men tid. När ska vi få tid. (Vägrar, alltså verkligen, att skriv ut ordet egentid (alltså hatar lika mycket som mys och livspussel) men det är väl typ det jag menar. Oj, skrev jag det nu.)

Äpple-Sofia skrev om det här med att skaffa fler barn. Och jag ba hear hear! Runt omkring mig blir alla gravida igen. Och jag tänker mest att gu' vad mysigt och fint men oj vad inte avundsjuk jag är. Eller jag vet inte, jag vill men jag vill verkligen inte. Och jag känner mig dålig när de flesta andra i min närhet verkar klara småbarnsgrejen med sådan finess och enkelhet. Utan att bli trötta in i märgen och sjunka lite.

Ja, ja, alla bara snark snark. Enough.

Du å jag

Orkade inte med ännu en dag till av sökajobbsomentok. Så jag övertalade Trollet att skolka från dagis. Hon var keen, så vi gosar, bakar kakor och läser böcker i dag. Och väntar på finbesök.

Egentligen är det ju vansinnigt att gå runt och grina över att jag känner mig helt oviktig på jorden för att jag råkar vara typ nittio procent arbetslös. När jag har detta menar jag. Fast man får vilja ha båda delarna.

Längta bort

Har precis bokat flygbiljetter till Auckland om några veckor. Efter ett drygt halvår i Wellington framstår Auckland plötsligt som en spännande och lite farlig storstad. Som när jag var tolv och åkte på skolresa till den stora farliga staden Stockholm.

Alltså Wellington är väldigt mysigt och har superbra utbud av fik, restauranger och barer. Men stort är det icke. Fast jag vet inte jag, jag tenderar nog att gå i samma fotspår och röra mig i samma områden oavsett hur stor stad jag bor i.

Men miljöombyte och lite bekanta ansikten blir bra. Och dessutom är det alltid några grader varmare där.

Mmmm

Har haft på mig samma sjal typ dygnet runt i några dagar på grund av iskyla. Nu tycker jag att den luktar, eh, bajs. Byta sjal kanske.

I går luktade pesto lakrits. Mitt luktsinne micket konstigt.

OBS! Ej preggers. Mensvärk. Okej,

Tisdagsmys

Jag brukar ju försöka lura mig själv att jag bor på en härlig solig söderhavsö. Det är sjukt svårt att lura sig själv att det förhåller sig på det viset när det är snö/hagel/regnstorm ute. Och cirka tio grader inomhus.

Dessutom har jag mensvärk.

Men annars är jag snygg, smart och allmänt underbar. Eller blir det när jag tagit en dusch och borstat tänderna.

Vilka är de största kulturella skillnaderna mellan Sverige och NZ, vad det gäller familjeliv/barnuppfostran.

Rubrik önskad av Annalyza

Men oj, nu kan det nog bli en halv avhandling här känner jag och mest bara intressant för den som funderar på att flytta till NZ med familj. Men vi drar lite skillnader, kulturella eller bara skillnader.

Ibland är det kanske lätt att ta fasta på de skillnader som är till Sveriges fördel. Det är knappast en nyhet att i Sverige finns det lång, betald föräldraledighet, barnbidrag, kraftigt subventionerad barnomsorg osv. Motsvarigheter till det finns här också men inte i samma utsträckning.

Generellt har du rätt att vara föräldraledig i upp till ett år med tre månaders betalning, då får du max betalt cirka 8 000 kronor per månaden i tre månader och sedan noll. Om du inte har ett jobb så får du cirka 4 000 kronor i månader i tre månader. Sen finns det vissa företag som har speciella förmåner.

Barnbidrag finns inte riktigt men däremot något som kallas Family Tax Credits, där familjer med en sammanlagd gemensam inkomst under runt 350 000 kronor får en utbetalning varje vecka, ju mindre inkomst desto större utbetalning. Så kan väl sägas vara ett behovsprövat barnbidrag egentligen.

Barnomsorg tycker jag har varit snårigt att sätta mig in i här. Det är ingen tvekan om att det är dyrt. Många som vet att de vill ha två eller tre barn skaffar dem tätt och är hemma tills yngsta fyller tre för att det för många inte lönar sig att jobba om man ska ha flera barn på förskola eller dagmamma. När barnen fyller tre har de rätt till 20 statligt subventionerade timmar i veckan som föräldrarna väljer hur man vill använda. De kan då gå på kindy och du betalar inget alls. Om de redan går förskola och du dessutom jobbar heltid så är kindy inte ett speciellt realistiskt alternativ, då täcker staten drygt tjugo kronor per timma för 20 timmar men många förskolor kostar runt femtio kronor per timmar. Trollet gick ju hos dagmamma ett tag och det kostade runt fyrtio kronor per timma. Nu går hon ju på Kohanga Reo och det är väldigt, väldigt billigt jämfört med andra förskolor. Vi betalar motsvarande 2 500 kronor i månaden. Då ingår inte lunch, det skickar man generellt med, men det finns vissa förskolor där mat ingår. Men det går utan problem att betala runt 6 000 kronor per månad för en dagisplats.

På många sätt är Nya Zeeland ett perfekt ställe att ha barn på. Det är verkligen ett utomhusland. Det som man får alldeles gratis här är ovärderligt. Vackra stränder, berg, vandringsleder. Och väldigt skönt väder i alla fall halva året lite beroende på var på Nya Zeeland man bor. Det kan vara skitkallt och regnigt och trist mitt i vintern men samtidigt kan en riktigt solig vinterdag vara lika behaglig som en inte så varm svensk sommardag.

Sen upplever jag att det är ganska avslappnat här, att barn får vara lite friare och leka lite vildare. Men det kanske mest är ett intryck jag fått av hur det är i Sverige, som kanske inte stämmer. Sen känns Nya Zeeland väldigt familjevänligt rent generellt också, barn får vara med.

En tråkig sak är att Nya Zeeland rankas väldigt lågt i cirka alla undersökningar kring barn i OECD-länderna. Ett av fyra barn här lever i fattigdom. Vilket kan innebära att de inte har tillgång till varma kläder (det är ej roligt att se barn utan skor mitt i vintern), ej kan äta sig mätta eller bor i undermåliga bostäder. Landet ligger också högt på listan över tonårsgraviditeter och självmord bland tonåringar. Barnmisshandel och även, helt sjukt, mord av barn är ett stort problem här. Och ett symptom på något som måste behandlas tror jag. Det här problemet är jag verkligen ingen expert på men fy vad det alltid är sorgligt att se barn fara illa. Och barn far ju illa i Sverige också såklart.

Gällande barnuppfostran så var det fram till ungefär tre år sedan tillåtet att aga barn. Det blev till och med en folkomröstning efter att lagen mot barnaga trätt i kraft där nästan nittio procent röstade för att lagen skulle slopas. Men den kvarstår. Men jag tror att många har den inställningen att det är var och ens ensak om de vill aga sina barn. Däremot tror jag att de flesta inte gör det eftersom det är olagligt och de heller inte vill. Men många jag pratar med tycker att det är den enda uppfostringsmetoden som verkligen fungerar. Och de blev minsann slagna när de var små och det var inga konstigheter. Annars tror jag kanske att det är ganska likt. Men det curlas som jag redan antytt kanske lite mindre här.

Oj. Punkt. Slut.

Uppåt, framåt. Ja men ni fattar. Måndagspeppen.

På måndagar skriver jag listor och avklara saker. Söker massa jobb och låtsas att jag är på ett allmänt positivt humör. Trots att det tidigare freakin' snöade utanför. Det är inte rätt. Jag trodde att jag flyttat i från vinter med snö för alltid. Och vårt hus är absolut inte byggt för den sortens kyla.

Och mitt internet har fått ryck och cirka den enda sidan som jag kan använda är blogger/gmail.

Men annars asså, sjukt positiv och peppad.

Eh och ja, de ringde från stället jag var på intervju förra veckan och surprise jag fick inte jobbet. Men det har jag deppat hela helgen över redan, för jag visste att jag inte skulle få det. Så det är färdigdeppat över det.

Inte okej, Använd ditt vapen typ ingenstans tack.

Jag vill gärna intala mig själv att jag är en ganska chill person. En sådan person som inte hetsar upp sig över småsaker. Och mest vill jag ju intala mig själv att jag absolut inte är en hysterisk mamma. Dock, dock har jag en otroligt livlig fantasi. Så nu kan ju tänka er hur jag reagerade när jag kollade nyheterna i går eftermiddag och såg nationella insatsstyrkan utanför min unges dagis på jakt efter en man med gevär/pistol.

I min värld kändes det mycket, mycket troligt att en sk. gevärsman skulle ta sig förbi hela insatsstyrkan plus polis och bryta sig in på Trollets dagis (som var låst, givetvis ringde jag och kollade att de tagit in alla barn och låst dörren, vilket de såklart hade) och därefter skjuta min onge. Alltså. Men jösses. Egentligen fattade jag ju att det var föga troligt. Samtidigt så kan ju allt hända, vi läser ju om osannolika saker varje dag. Men det är någonting som helt exploderar inuti, om jag tror att det finns den allra allra allra minsta risk att min onge kan vara i fara. Antar att det är som en liten liten antydan till hur det skulle kännas om något faktiskt hände henne. Den där känslan i bröstet, smärtan och hur luften börjar ta slut.

I slutändan var allt helt odramatiskt och inte ett enda skott avlossades och jag tror inte ens att någon fick en klarhet i vad som egentligen hänt. Mest verkade det vara lite överdrivet stort pådrag från polisens sida. Men ändå, vapen, varför måste de finnas? Och den ensamma galningen. Varför kan inte hela världen vara lite mer lulllull doppat i rosa sockervadd. Ha?

...

Det gick inte bra alls i går. Jag lyckades nog med att framstå som både trevlig och professionell men de praktiska proven gick utan tvekan åt den där berömda skogen. Så i dag har jag inte varit som solen precis.

Men allt är en erfarenhet. *sagt med mycket påklistrat leende*

Lite choklad på såren kanske?

Håll en tumme eller två

Nu sminkar jag mig och tar ett djupt andetag. Sen drar jag på mig blus och kjol och far till stan. Och hoppas på det bästa.

Dägårsomdägår.

Fan jag visste att sådan som jag inte borde fått körkort

Råkade visst backa rakt in i sidan av en parkerad bil i går. Hur det gick till fattar jag fortfarande inte. Men det verkar bli lite dyrt detta. Givetvis har vi försäkring men självrisken är visst skyhög när man nyss tagit körkort.

Den andra människan, vars bil jag bucklade till, har fortfarande inte ringt. Usch. Hoppas att det inte är någon argsint människa. Eller ännu värre en ledsen pensionär. Även om vår försäkring betalar så är det ju jobbigt för dem att behöva lämna in bil osv.

Inte heller min bättre hälft är speciellt imponerad om man så säger. Jag har ångest.

Men men en kompis försökte muntra upp mig med att hon minsann mejade ner en cyklist en gång. Så det kunder varit värre va.

Det finns vältränad och så finns det sjukligt vältränad

På fest i helgen träffade jag en kille som snart ska åka till Hawaii och tävla i något slags inofficiellt VM i Ironman. Vet ju såklart vad triathlon är men var tvungen att kolla upp distanserna för en Ironman-tävling.

Börja med att simma nästan fyra kilometer.

Hoppas sedan upp på en cykel och avverka arton mil.

När du stapplat av cykeln springer du ett litet maraton som en skön avslutning.

Vad är det för fel på folk?

Schnyggt

Åh, jisses. J har klippt Trollets hår för första gången efter att vi sagt att det måste göras i cirka nio månader. Hon ser lite galen ut och samtidigt hemskt vuxen. Och lite ser hon ut som en av bröderna Lejonhjärta.

Asså det här med att klippa hår. Precis samma som när jag var liten och friserade mina dockor. Men oj vad ojämnt och fult, måste rätta till lite. Och helt plötsligt var dockan skallig. Det var ganska nära att Trollet blev skallig men i sista sekunden bestämde vi oss för att nöja oss med ojämnt och fult. Och väldigt väldigt kort lugg. Lockigt hår mycket bra ändå. Syns inte lika mycket när det blir helt fel.

Det här med dagis himla dålig grej ändå. Vi låser in na tills vi dör.

Trollet har påbörjat någon form av revolt och beter sig helt villigt och strippigt på dagis. Både torsdag och fredag fick hon hämtas hem med saknade klädesplagg. Tydligen har hon och en annan onge tagit för vana att tillsammans gömma sig för personalen och sen dyka upp halvnakna och ingen kan hitta deras kläder.

Alltså. Borde jag ringa pojkens föräldrar och kräva att de gör något? Det måste ju helt klart vara han som leder Trollet rakt ner i fördärvet. Eller är det bara att boka en plats på en klinik för sexmissbrukare åt na på stört.

Jag vill bara iiiiihhh

Jag vill skriva om att Norge och Afrika, om att skjuta ifrån sig. Skriva om hur det var att vara fjorton år och se killarna du växt upp med bli tonårsdummaihuvudet och falla för grupptryck och börja hata. Killarna som brände ner saker och nära på sparkade någon till döds, för att den personen var fel sort. Hur det kändes i magen. Vill skriva om massa saker jag längtar efter.

Men det är lördag och jag har storhandlat. J och Trollet är i badhuset. Jag har sökt två jobb. I kväll ska jag på fest och jag är så glad.

Mest är jag jätteglad för att Jenny och Stolte mannen ska bli föräldrar till Fimpen. Älskar det med bloggar, att få hänga med på så mycket kul. Samma när Underlandet gifte sig och berättade att hon var med blåbär i magen. Så jäkla glad man blir. Med risk för att bli helt blödig och bananas men både de två är verkligen världens smartaste, roligaste, snällaste, vassaste och mest peppande bloggkömpisar, som i princip funnits med lika länge som jag läst och skrivit bloggar, vilket är urlänge nu ju. Och ja, jag blir så glad. Och det ska bli så roligt att läsa om graviditet och föräldraskap ur deras perspektiv. Det var bara det.

Vad jag tjatar om det här...

Jag tror att vi kan säga att Trollet känner sig hemma på dagiset nu. De senaste dagarna har hon skrikit mer av ilska över att behöva gå därifrån på eftermiddagen än vad hon har gråtit när jag lämnat henne på morgonen.

Och hon har efter två veckor inte blivit sjuk alls, ingen feber, ingen magsjuka, inte ens en rinnande näsa. Är inte det ungefär lika osannolikt som att vinna på lotto?

Klump i halsen

Oj. Nu har Astrid fått sina första kalasinbjudningar på dagis. Två kalas för samma unge. Föräldrarna skiljde sig förra året och fixar nu ett kalas var. Men huh vad sorgligt. Att man ogillar varandra så mycket att det inte ens går att ordna med ett kalas tillsammans. Kanske kul för ungen att få ha två kalas men känns ju ganska onödigt med samma kids.

En gång råkade de två av misstag befinna sig på dagiset samtidigt och det gick liksom att ta på hur enormt illa de tyckte om varandra och att behöva befinna sig i samma rum.

Snälla livet, vad som än händer, låt oss aldrig göra så mot vårt barn.

Man ba jättegla' smiley

Micket, micket, micket, micket glad. Har en jobbintervju nästa vecka. Först fick jag göra en liten telefonintervju, givetvis med storskrikande barn på höften. Och lite i chock över att någon ringde, OM ETT JOBB.

Men det är inte bara en intervju utan även ett skrivprov. Kolla så att jag har perfekt grammatik och stavning. Eh, det har jag inte. (Hallå, vad är rättstavningsprogram till för?) Och mina kunskaper om "current affairs" i Australien. Eh.... Hjälp. Har givetvis skrivit i ansökan: micket, micket intresserad av vad som händer i Australien. I verkligheten vet knappt vad deras premiärminister heter. Eh, så klart jag vet. Julia Gillard. Hon har rött hår som alla tuffa människor har. Som jag. Och det är Labour som regerar. Slut på kunskap.

Så nu: lusläsa tidningar på nätet. Och Cecilia, finns det någon motsvarighet till TT-språket som jag kan ladda ner någonstans?

Alltså det är ju inte så att jag tror att jag faktiskt ska få jobbet. Men med mitt nya positiva synsätt som jag bestämt mig för att klä på mig varenda morgon är varje intervju ett steg närmre ett jobb.

Hon pratade lön redan på telefon. Är inte det lite konstigt. Brukar inte det vara det man tar sist? Antagligen var det för att försäkra sig om att jag inte har något emot att jobba för kaffepengar.

/mvh little miss sunshine

ps. detta var kanske femte jobbet jag sökte på det här företaget. gissar att kvinnan på deras HR-avdelning bara guuu' orkar inte med den här bruden mer, vi får väl ge stackarn en intervju.

Språkskolan del sex

Kutu - Hårlöss

Lärt mig från veckans nyhetsbrev från dagis. Dör en smula.

Jösses

J meddelade här om dagen att det nog är dags att vi börjar tänka på onge nummer två. För att annars hinner vi ju inte skaffa fem kids innan vi blivit gamla och gråa.

Fem? När, precis när, har vi sagt att vi ska fem kids? Vi som på riktigt har haft ganska svårt att anpassa oss till omställningen med en enda onge. J som är uppvuxen i en tiobarnsfamilj hävdar bestämt att en familj måste vara stor och bullrig, annars är det ingen "riktig" familj.

Jag tycker att Trollet är ganska bullrig bara hon faktiskt.

Och om man är en"riktig" familj bestäms väl inte av hur många ongar man har eller ens om man har några? Utan mer av känslan av att man är enhet?

ps.2. Jag läste häromdagen att det kostar 1 250 000 kronor per barn att föda, klä och roa dem tills de flyttar hemifrån. Gånger fem? Ja, tänk er. J ba scales of economics blablablablabla.

Måndag

Jag var duktig flicka och gjorde klart ett jobb och skickade in på söndagskvällen. Det betyder att jag bara måste småfixa med ett provjobb en liten stund i dag. Sen ska jag ta ett bad, måla naglarna, plocka ögonbrynen, laga en matpaj, lyssna på någon sommarpratare. Och hämta ungen toktidigt från dagis.

Jo men för detta ville ni ju hemskt gärna veta. Micket viktig information. Egentligen helt top secret. Men jag är den bjussande typen.