Vuxenskapet

Att bli vuxen. Jag har i hela mitt liv hört att vuxen på riktigt det blir man först när man själv får barn. Men jag vet inte jag, jag känner mig inte nåt mer vuxen för att jag fått barn. Men kanske beror det helt på hur vuxenskapet identifieras. Däremot känner jag mig väldigt vuxen när månadens höjdpunkt är när mattidningen som jag prenumerarar på ramlar ner i brevlådan. Att kunna, vilja och gilla att laga mat känns vuxet för mig.

Tobleroneattacken

I säkert en halv minut trodde jag att Mats Odell hade kastat en Toblerone på Mona Sahlin. Det hade ju kunnat pigga upp valdebatten lite. Men nu var det ju bara jag som var trög och det enda som kastats var ord.

Däjt

Js pappa ringde upp i går och grymtade om att han inte alls gillar att jag ska ta hans moko(barnbarn alltså) ända till Sverige och så himlans länge. Så jag erbjöd glatt en barnvaktsstund som plåster på såren. Så nu ska J och jag äntligen gå och se The Hurt Locker klockan 10.30 på förmiddagen. Och jag, jag är lika exalterad som om det vore en middagsdejt på en lördagkväll.

We are all the winners

Jag är ju sjukt omusikalisk och kan nästan inga låttexter. Ändå känner jag att jag måste sjunga för Trollet litegrann varje dag. Vi brukar duscha ihop på morgonen jag och Trollet och då känns ju som en bra stund att underhålla henne med lite sång. Av någon helt outgrundlig anledning drar jag ungefär varannan dag till med Nick Borgens We are all the winners. Av alla låtar på jorn, varför jag kan denna låttext är ju lite otippat. Och att den dyker upp i mitt huvud bara så där... Trollet ärrad för livet.

Biologisk ålder säkert fyrtio plus

Det där med att man blir smal när man ammar... Inte jag i alla fall. Och inte kommer det att bli bättre av fem veckors frossande i svenska godsaker. Om man skulle lova sig själv att efter Sverige då är det jag som börjar träna och håller mig till helgfrosseri.

Det värsta är inte att jag känner mig tjock och ful utan att jag känner så ohälsosam och osund. Det är ju det osunda som ger fulheten, för jag har varit tjock och snygg. Så ja träna. Men jag har såna problem med att hitta rätt träningsform. Hatar gym. Har dålig kordination och känner mig därför efterbliven på alla former av gruppass. Gillar yoga lite. Avskyr att jogga. Gillar att promenera. Kan någon träningkunnig människa svara mig på om det räcker att köra kanske två yogapass i veckan kombinerat med cirka en timmes rask promenad varje dag. Eller måste jag köra en del mer intensiv träning också? Och i så fall nåt förslag på någon rolig träningsform som jag kanske inte provat innan?

ps. är just nu så läskigt otränad att det är myrsteg som gäller!

Det där som gnager

Om ens mamma har en historia av självmordsförsök, långa sjukhusvistelser och tunga mediciner, då är det inte roligt att sitta på andra sidan jorden och oroa sig över att hon verkar må väldigt dåligt. Undrar hur långt det ska gå denna gången. Långa telefonsamtal till lillebror där man försöker tolka situationen och göra upp någon form av plan. Inte kunna sova för den där välbekanta oron. Tack och lov att jag snart åker dit.

Borde jag skämmas att jag ens läser om det?

En världsnyhet? Att Madde och Jonas har kärlekskris. En världsnyhet. Allvarligt?

J är ledig tills jag och Trollet åker till Sverige, så jag hinner aldrig skriva något. För nu ska vi umgås hela tiden och göra hurtiga grejer. Men det är fint som snus det.

Åh, jag blev galen på den där shoppingturen. Klänning och vigselrings shoppingturen. Helt jäkla spritt språngande. Råkade kanske köpa nåt dyrt som inte går att lämna tillbaka och som jag nu gömt för mig själv i några dagar.

Trött? Jovars lite.

I går var jag mycket peppad på, ja hatar att erkänna det men, sånt där fredagsmys med iskallt vin och goda ostar och kanske American Idol. Somnade vid kvart över åtta, cirka fyra minuter efter den yngsta familjemedlemen. Ganska fail på det så kallade fredagsmyset alltså.

Jag ska inte!

På lördag ska jag följa med en vän och förhoppningsvis vara till hjälp i jakten på vigselring och klänning.

Jag ska INTE bli helt galen och börja prova klänningar själv och sånt tjafs.

Familjedriveldravel

Efter nästan trettio år med föräldrar som har lite fler misslyckade förhållande bakom sig än säg genomsnittssvensken så har jag ett sjätte sinne för när det är på väg att gå åt skogen igen för någon av dem. Och visst lyckades jag äntligen klämma ur min mamma att hon och hennes man har en provseparation just nu. Min mamma har en förmåga att aldrig vilja berätta sådant för mig eftersom hon tror att jag är gjord av glas. Lite barndomsbittert ville jag kräka ur mig elakheter om att inget som hon gjorde i relationsväg kunde såra mig längre. Och det gör det ju inte heller, för jag är vuxen nu, jag bor på andra sidan jorden, jag behöver inte flytta längre, jag förlorar inte någon som varit en stor del i mitt liv längre. Istället för all bitterhet jag känt mot båda mina föräldrar för att de strulat till att så överjävligt och att det gått ut över mig och i min mammas fall även mina bröder mer än vad det borde fått göra, så ja tycker jag bara så synd om dem. Ensamheten. Och vad är det egentligen för ärr de har som gör att det blir så fel varje gång, även de gånger när allt först verkar så rätt.

Sen vet jag förstås att mina föräldrar har ju aldrig gått in i och ur förhållanden med avsikten att det ska gå dåligt. De har ju såklart hoppats varje gång att just den gången skulle bli annorlunda. Men vad har man för ansvar mot sina barn? Hur länge väntar man med att presentera en ny partner? Hur stor del av ett barns liv ska en ny partner ta?

Och hur påverkad är egentligen jag av detta? Jag och min bror hade ett mantra när vi var små som var något i stil med aldrigaldrigaldrig bli som dem! Min bror är på riktigt världens tryggaste och stabilaste varelse. Eller ja han har stannat i tryggheten, inte vågat kliva ur det bekanta för att han vill känna sig just trygg.

Jag tror att många, som är så vanligt i dag, med skilda föräldrar och helt knasiga uppväxter vill ha tvärtom. Visa att det går att göra annorlunda. Blir kärnfamiljsöverdrifter. Jag längtat massor efter att ha min egen familj efter att ha känt att jag aldrig riktigt haft en egen familjeenhet utan bara mamma och pappa på olika håll, halvbröder med andra syskon, plastpappor och plastmammor i utbytbara varianter och deras barn som kommit och gått.

Visst lovade J och jag varandra när vi bestämde oss för att skaffa barn att ja då måste vi vara ihop för alltid och vi måste också vara lycklig punkt. Så vet man att det egentligen inte går att lova sånt. Det man kan lova är väl att försöka. Att verkligen försöka och inte låta andras erfarenheter bli en ursäkt som i att det går alltid åt helvete till slut ändå.

Bloom

J stötte på Orlando Bloom i går i jobbärende. Och det berättade han inte förrän han varit hemma i minst två timmar(jag hade typ ringt alla jag känner innan mr Bloom hunnit runt hörnet).

mvh lättimpad tjej från landet

Två saker som jag trodde var rätt överdrivet innan jag fick barn var snacket om hur lång tid allting tar och hur jäkla mycket tvätt ett så litet barn kan dra ner. Tji fick jag för det verkar inte bättre än att det stämmer rätt bra, i alla fall för oss.

Det här med hur lång tid allting tar gjorde att jag inte hann med hälften av det jag skulle velat i Melbourne. Men det är helt okej. Det här med tvätten är mindre okej. Det tar aldrig slut, i själva verket så växer det bara, fast vi tvättar hela tiden.

Jag ar i Melbourne. Vi bor hemma hos Js kompis. Hans lagenhet kanns som ett hotell, jag har badat massa badkar och njutit av lyxigheter. Kanner mig lite mer vanligt installd mot honom an sist. Men han har en san dar dokumentforstorare i vardagsrummet. Ar inte det lite laskigt sa sag.

I går dök det ner ännu en bröllopsinbjudan i brevlådan. Antar att det är åldern. Alla gifter sig. Mitt heta begär efter att bli gift har släppt och ersatts med ledsenhet över att jag är så långt borta och alldeles för fattig för att kunna åka hem oftare än vartannat år ungefär. Vilket innebär att jag kommer att missa så många vänners bröllop. Att vilja och vett inte alltid går hand i hand, hatar så mycket.

Kan inte alla bara gifta sig juni till augusti 2012 så lovar jag att vara hemma hela sommaren.

Oväntat

Alltså jag skyller på en kombination av den här fina bloggen plus foton från väns bröllop i helgen plus foton på annan väns blivande brudklänning plus att tredje vän väldigt oväntat samma dag berättade att hon och pojkvän ska ha ett pyttelitet och hemligt bröllop snart och frågade om jag ville vara vittne. Summan blev att jag var jätteglad för andras skull och sedan gick runt och var vrålsur i flera timmar på att jag inte skulle få gifta mig snart. Alltså jag skulle ju kunna fria men det är ju tråkigt att fria till någon som jag är helt säker på skulle säga nej. J tycker helt enkelt att det är onödigt att gifta sig och till min egen stora förvåning verkar jag plötsligt tycka att det är nödvändigt att gifta sig. Och till min egen fasa märkte jag att jag dessutom har hela mitt drömbröllop planerat i huvudet. Mitt undermedvetna har planerat i smyg utan att jag har haft något med det att göra. Lite läskigt och så.

Undrens tid är inte förbi

Förra veckan köpte vi faktiskt en soffa, som vi båda tyckte om. Tog alltså bara ett och ett halvt år. I dag ska den hämtas. Död åt tältsängen!

Nu går vi på nästa projekt: bokhylla kan vara käckt att ha har jag döpt projektet till.

I den här takten skulle jag gissa på att vi har ett normalt hem med de flesta basic grejor lagom till vi fyller femtio ungefär.

Glad påsk från Nya Zeeland

Fy farao och hans gamla moster

Finns ingen värre känsla än när allt bara är skört och man vet att det är så lätt att förstöra allting.

Man ba note to self: inte förstöra allt.

Glad påsk dårå

Jaha då var det påsk. Om jag inte har fattat helt fel så verkar det som den enda traditionen som finns här är att äta chokladägg. Då saknar jag faktiskt lite påskpynt och middag med min familj. Och stör mig på hela den där vi åker väl till stranden om det är fint väder attityden om vad vi ska göra i helgen.

Jag är ganska sugen på att bli lite småfull och röka lite lite. Men det ska jag med största sannolikhet inte göra i helgen.

Samson and Delilah

Har bara tre ord att säga om den här filmen: se, se och se!

Huvudvärken, huvudvärken

Åt min godaste havregrynsgröt med banan, solrosfrön och kanel till frukost. Gick en timme plus promenad. Nyss grönsakslunch.

Nu vill jag bara göra en enda stor jättechokladboll och möla i mig. (alltså sockerberoende är svårare att bryta än heroindito, har för mig att jag läst detta i Aftonbladet serru och då är det sant.)

Secret diary of a housewife

Oj här händer det mycket. Någon stal våran soptunna för några veckor sedan. Nu har jag beställt en ny från kommunen, det fanns ett särskilt formulär på deras hemsida för stulna soptunnar. Ska bli skönt att slippa smyga ut i skydd av mörkret och slänga bajsstinkande påsar i grannarnas soptunnor.

Jag vet inte jag, om jag slänger in en crush på en granne och brist på sexliv med mannen i mitt liv. Säg att jag råkar hångla med grannen och så gör mannen i mitt liv och jag slut. Fast sen i slutet så kommer vi på att vi älskar varandra ändå och så där. Ja då skulle det nog kunna bli en spännande chicklitbok av mitt liv. Det där med stinkande blöjpåsar gör det lite socialrealistiskt och så där.

Nu ska jag laga lunch till min man. Tudilu!

Som alla föräldrar så tror jag att just Trollet är lite extra duktig. Om Trollet är så speciellt smart vet jag inte än men stark är hon i alla fall. Hon har aldrig varit ens en sån där floppig nyfödd. Hon kunde lyfta huvudet och spjärna emot med benen efter några dagar. Och rulla kunde hon göra vid sex veckor. Av denna utvecklingskurva har jag räknat ut att hon borde sitta nu, krypa nästa vecka och gå månaden efter. Men jag vet inte jag, det händer liksom ingenting. Hon verkar mest fokuserad på att öva på sina obegripliga kvitterljud just nu och så dregglar hon rätt mycket. Jag kanske måste skaffa en coach åt henne.

Klämkäck nystart

Måndag är bra. För det betyder att det är nästa vecka vi åker till Melbourne. Ska bli så vansinnigt trevligt. Längtar efter att återse det som en gång var mitt och ännu mer att J ska visa mig det som var hans i fem år.

Om jag inte skulle ta och tag i det där med vårat hem också. Alltså leta soffa, hitta ett relativt billigt ramningsställe och försöka få lite ordning på torpet. Och kanske äta havregrynsgröt till frukost när det ändå är måndag.

Undrar om det är skypes fel

Varje kväll när jag ska slänga mig lite på det som vi låtsas är en soffa (är egentligen en tältsäng med massa kuddar på, vi har letat soffa sen i april, bara ett år dårå, jag plus J är lika med under av effektivitet) och läsa eller bara slappa. Då, precis då, varendaste kväll börjar våran granne över sitt telefonmarathon som går ut på att han ringer alla han känner och pratar jättehögt och jättepersonligt. Det är lite svårt att slappna av när någon skriker en i örat faktiskt. I tre fyra timmar sisådär. Ett tag var det lite spännande när han hade massa kärleksproblem men nu är det mest skittråkiga grejer som jobb och träning som avhandlas.

Eftersom det här med lyhördheten goes both ways så att säga och att jag av princip är emot att klaga på grannar så... Ja då blir det klagomuren, eh menar bloggen, som får tat.

Yes!

Årets näst mest efterlängtade bebis har äntligen landat(jo för det är det bebisar gör, kommer med storken och då landar man serru). En liten tjej som redan har fått överta hela Trollets bebisgarderob. Kan inte ens förklara hur jag glädjer mig inför att få träffa henne.

Ett får, två får, tre får

Klockan är halv fyra på natten och jag är vaken. Kliar överallt och har fått för mig att jag inte kan andas när jag ligger ner.

Om några timmar kommer jag att få betala för detta.

Torsdagar verkar vara min nya ledsen- och lessdag. Då är det nästan helg men inte riktigt och jag saknar J. Just nu försvinner han till jobb innan jag vaknar och kommer hem långt efter jag somnat. Kraften verkar ta slut på torsdagar och just på torsdagar känner jag mig så ensam och lite småbitter med. Lever på smörgåsar och blir ännu mer kraftlös. Ibland spelar det ingen roll hur mycket saker och ting pratats igenom och planerats och vad jag trott att jag skulle klara så himla bra. Så vad gör vi. Planerar om kanske.

Boy I missed my girl

Nu fattar jag varför folk med barn inte pallar att gå ut. Det tar ju en hel dag att göra sig i ordning. Har varit på filmpremiärtjosanhejsan ikväll. Hela dagen gick till att pumpa ut mjölk, gå och få luggen klippt, måla naglarna, sminka sig och klä sig. På riktigt!

Sen är man helt lipig under hela filmen och undrar om Trollet längtar ihjäl sig efter sin moder. På mingeltjofräset efteråt dricker man en juice och drar J i ärmen och viskar åkahemåkahem i örat.

Filmen jovars gå och se om den visas där ni befinner er i framtiden. Den nya Whale Rider säger de här, bättre än så tyckte jag.

Trollet har fått sitt pass. Det är svart, silvrigt och jättetufft. Tyvärr ser Trollet ut som hon just vunnit titeln som världens fetaste bebis på fotot. Lite orolig att vid alla incheckningar få ett nejnejnej det här barnet kan inte sitta i nåt knä, hon måste ha sin egen plats. Pay!

obs. alltså världens sötaste fetaste bebis!

Vet ju i alla fall vad jag inte vill döpa en framtida son till

De håller på och asfalterar om trottoarerna på vår gata(alltså hela den här stan är en byggarbetsplats känns det som ibland). Då får man ett papper i brevlådan med namn och telefonnummer till bossen antar jag som man kan ringa om det finns frågor att ställa. Eller så är man välkommen att gå ut på gatan och snacka med honom. Bossen heter Adolf och hur jag än har kollat och kollat varje dag när jag gått ut har jag inte sett någon som ser ut att vara ens i närheten av 65plus. Det finns väl ingen som döper sitt barn till Adolf efter 1945 eller finns det. Tydligen.

Inte så bra dag. Tvätta, diska, plocka upp, vyssja, övertrött bebis, handla, laga mat, diska lite mer och så amma amma amma. Och så hela tiden tänka. Inte alls nöjdheten över teamwork, utan bara sur. Känna att jävla oglamourliv. J hemma senare än vanligt, han exalterad över sin dag och sitt jobb, jag lite avundsjuk. Oroa sig lite över att vi ska sluta vara kär i varandra när vi mest kommunicerar via email och jag går runt i mina fula ammningsbehåar och hängmage. Och han märker onöjdheten och säger att bry dig inte om disken, jag tar den och sen gör han ju inte det ändå. Så ska han släta över med blommor, fast han ger dem inte ens till mig riktigt. Utan han kommer bara in i rummet och säger blommor och så lägger han dem på köksbänken. Så ligger de där i kanske två timmar innan jag tar mig för att sätta dem i vatten.

Känns lite på riktigt att jag fakiskt ska få åka till Sverige

I går bokade jag flygbiljett mellan London och Stockholm samt tågbiljetter mellan Stockholm och Göteborg och en tur och retur mellan Göteborg och Malmö. Hela kalaset gick på cirka en tusenlapp. Älskar billigt, blir så glad när jag känner att jag gjort ett kap, och surfar nu på Lindex barnkläder samt Monki och tänker på allt jag ska handla för alla pengar jag sparat på biljetter.

Trollets biljett mellan London och Stockholm kostade femton kronor. Kändes liksom komiskt. Ska spara kvittot som bevis och sen när hon blir en jobbig tonåring som vill ha och vill ha, då ska jag ta fram kvittot och med knarrande röst säga att det var bättre förr och ser du hur dyrt allt har blivit jämfört med förr i världen unge?

Gick uppför sexhundra trappsteg i går. Skulle ju stötta den megagravida vännen. Jag tror inte att hon fött några barn och mina vadmuskler är typ en centimeter långa i dag.

Snart kommer min megagravida vän hit. Hennes bebis är lite sen och hon har panik. Och jag har panik i hemlighet eftersom jag efter min egen förlossning tror att bli igångsatt är roten till allt ont ungefär. Jag har gjort ett fat fullt av den svenska delikatessen chokladbollar och hoppas på de och en lång promenad kan få bebisen att bli lite sugen på att komma ut och säga hej (as if!).

ps. När Trollet inte ville komma ut blev jag helt desperat och googlade som en besatt på knep för att få igång förlossningen. Inget fungerade (surprise!) men det är inte det intressanta. Det intressanta är att jag då upptäckte att det finns en sekt i Sverige som heter familjeliv.se, där de till och med använder de sig av ett helt annat språk. Av det som jag kunde uttyda har jag inte riktigt kunna bestämma mig för om diskussionstrådarna där borde kategoriseras under humor eller skräck.

Två månader

När jag vaknade vid sex i morses av att Trollet kaskadkräktes på mig var det nästan exakt på timmen två månader sen hon föddes. Och vilken omställning det har varit.

Första dagarna när jag var så drogad och hade så nära till gråten och allt kändes lite lite fel. Sen när vi kom hem och allt kändes lite likgiltigt. Inte riktigt som jag trott. Jag ville mest ligga ner och blunda. Ville inte bära runt och bära runt. Tyckte att ni kan komma med henne när hon vill äta. Och varför vill hon äta HELA TIDEN?

Första dagen jag var helt själv, när mamma åkt, Bästisen åkt och helgen var över och J på jobbet. Hon grät och grät och jag ville lägga en hand över hennes mun, en liten liten stund ville jag det. Så fort någon kom på besök så var det så skönt att lassa över henne i deras famn. Som tungheten försvann när hon inte fysiskt satt fast på mig. Jag tänkte i hemlighet att fasiken det här kanske var ett misstag, jag passar inte för det här. Jag funderade på hur jag skulle få jobb som kunde försörja oss alla tre, så att J kunde vara hemma istället.

Sen så kom den av sig självt den stora kärleken. Och alla jagklararfanimejinteavdethär-känslor bara försvann. Jag behöver inte desperat försöka fylla dagarna för att ta mig igenom dem. Det är ingen nedräkning till J kommer hem på kvällen.

J och jag har mindre eller nästan ingen tid för varandra men vi är snällare mot varandra. Tar hand om, fyller i och plockar upp och all prestige är bara borta. Vi storhandlar och planerar vår ekonomi. Försöker var vuxna som i ordentliga och strukturerade. Ganska ofta känner vi oss lite nyfrälsta, att det här med Trollet, det har ju verkligen blivit meningen med livet. Så livet efter Trollet vinner hands down mot livet innan Trollet.

Helgen

Bra saker som hänt den här helgen:

* Vi har bokat biljetter till Melbourne i april (hurvida jag får ett visa eller ej vet jag dock inte än).

* Vår helgprenumeration på tidningen har utökats till att även omfatta fredagar, alldeles gratis.

* Jag tvingade en kompis kompis som är kiropraktor att kolla över min rygg för att få ett ärligt svar på om en kiropraktor kan hjälpa mig med min onda rygg som jag haft sen tidernas begynnelse. När han visade medlidande och sa att jag har ungefär alla fel med min rygg så var det på ett sätt skönt. När han sedan sa att han kunde slå vad om att jag har huvudvärk nästan hela tiden och jämt är trött och kraftlös, då kändes det ännu bättre. För att nu kanske jag kan göra något åt hela den där måendesituationen.

* Vi satt under ett träd med vänner som vi inte sett på evigheter och förtjustes av hur rolig deras nio månader gamla son är. Det var bra för nu är vi lite mer pepp på att Trollet ska få bli större.


Konstiga saker som hänt den här helgen:

* Vi har alldeles på riktigt sett på när karlar tävlade i att raka får(kanske finns det ett ord för det på svenska, kanske inte). Times they are a changing om man så säger. Övar oss på familjeaktiviteter.

Super 8mm

Va fasiken jag bjussar på detta. Det här med hemlig blogg och så, ja alltså alla som känner mig kan lista ut att det är jag som skriver om de någonsin snubblade över denna blogg ändå. Och av er typ fyra som läser så vet typ tre hur jag ser ut ändå. Och till den som inte vet det så måste jag ju meddela att jag såklart egentligen är mycket snyggare än när jag fött barn. Min kelle har gjort filmen och fasiken vad snyggt det är med super 8, nu ska vi fasiken filma allt viktigt med super 8.

Utan pass försmäktar jag på denna öde ö

Paniken! I går när vi skulle boka biljetter till Melbourne nästa månad för vänners bröllop tänkte jag att det kanske var bäst att kolla att det var lugnt med mitt pass som går ut i juli. Detta eftersom jag samma dag hört någon säga att passet måste vara giltigt i tre månader efter att man planerar att lämna Australien. Och det skulle mitt vara, precis. Men näe, sex månader var det som gällde tydligen. Panikar lite och kollar upp vad som gäller i Sydkorea där jag ska ha transit på väg till Sverige. Nä men samma då, sex månader. Totalt frågetecken? Varför är är pass ogiltligt när det är giltligt. Har nu knappt kunnat sova på hela natten för att jag får panik över tanken att jag kanske inte ska komma iväg till Sverige. Grejen är ju att Australien är närmsta stället där jag kan fixa ett nytt pass och om de inte vill släppa in mig i landet så är det ju lite problematiskt. Ett sånt där rosa nöd-pass måste väl gå att få i alla länder. Även den här lilla skitön.

Tänker vanka av och an i vardagsrummet tills konsulatet i Wellington öppnar för dagen.

Fortsättning om kläder

Alltså i flera år har jag tänkt att jag vill vara en sån person som har skitsnygga enfärgade basplagg och alltid se ordentlig och sammansatt ut. I verkligheten äger jag närmare en miljard blommiga klänningar och går ofta runt med koftor som saknar en knapp eller har ett hål. I går gick jag galen i garderoben och slängde allt som hade hål, saknade knappar, var noppigt osv. Sen lade jag ner nästan alla mina blommiga klänningar och annat stormönstrat och galet i en annan säck. Nu är det bara svart-vitt-grått-nåt jeans-nåt beige i garderoben och inte så mycket alls. Och även om den där säcken med alla klänningarna garanterat kommer att åka fram om några veckor, så behöver jag en liten stund av hel, ordentlig och sammansatt. Lite mer som min mor velat se mig sen jag var tolv ungefär.

Ja men om jag skulle göra detta i dag då

Jag måste köpa nya kläder. Pronto. Vågar inte väga mig och se hur mycket gravvefett som fortfarande ligger och skvalpar på mina lår. Men låt oss säga att inga kläder är sköna att ha på sig. Eller så har jag blivit allt för van vid stretchtrikå och leggings. Men fulkänlsan måste skakas bort. Nytt smink ska jag köpa och nåt som skrubbar huden.

update: Jag handlade så jäkla mycket att jag känner mig snyggare innan något ens använts.

Spännande värre

Js pappa ringde mig och frågade om han kanske kunde få passa Trollet några timmar eller så under helgen så att vi kunde hitta på nåt själva. Och oj trots att vi såklart som säkert alla gör pratade om hur vi skulle hitta tid för varandra och blablabla efter bebisankomst, så har vi varit rätt ointresserade av något annat än Trollet. Men nu blev vi så till oss att vi inte kunde bestämma vad vi skulle göra. Det vi båda mest vill är dock att gå på dokufilmfestival. Inte så socialt kanske men vi har lovat varandra en drink i baren innan och att vi inte får prata om Trollet. Det kommer nog att gå rätt dåligt.

Går och rotar lite efter nåt spexigt plagg som inte måste vara ammningvänligt och drar fram den gamla torkade mascaren. Dejt liksom. Spexigt värre.

Vill nu tack!

Jag har aldrig haft några egentliga intressen mer än öl, böcker och resor. Och nu känns det som att jag gett upp även dessa. Läser bara lättlästa skitböcker. Tycker att öl smakar märkligt. Och resa? 2009 var året då jag stannade i ett och samma land hela året. Så har kan vi bara inte ha det. Så nu jäklar börjar jag drömma, köpa guideböcker, googlar och letar flygbiljetter. Till Sverige ska jag ju redan och det ska bli ljuvligt. Men inte ljuvligt som i nyhetens behag, utan ljuvligt som i mammor, pappor, bröder, släkt och vänner. Ljuvligt som i Pocketshop och HM. Men jag tänkte att jag måste bryta av detta med nåt nytt. Någonstans i Europa där jag inte varit. Som Marseilles. Någon som varit där? Eller tipsa om vad som helst men det får inte vara Paris, London, Madrid, Barcelona, Berlin, Edinburgh eller Oslo. Inte för att jag inte gillar dessa städer men jag har redan återvänt till var och en av dem allt för många gånger.

Och vi har bestämt oss att det blir Asien för den där shitvifyllertrettio-resan. Vi har ungefär kommit överens om att fyra till sex veckor vill vi vara borta. Jag vill åka till Filippinerna. J vill åka till Laos och Kambodja. Mest vill jag till Filippinerna för att jag inte varit där. Indonesien är det enda landet jag någonsin varit i som jag just där och då avskydde. Kanske borde vi därför åka dit. Någon som kan tipsa om ett Indonesien som är bäst?

Jinxar dattan

Min mobil blev alltså stulen häromdagen. Min kamera la sig ner och dog i samma veva. Bara att slänga ut datorn genom fönstret så har jag noll sånadäringa teknikprylar.

Konstigt att ibland är det som att jag först måste få vara skitsur för att bli jätteglad igen.

Trollet har grinat ungefär varje vaken sekund sedan hon fick sina vaccinationer. Sen snodde någon min telefon på Starbucks. Toppendag alltså. Men om jag ska sluta vara så negativ så kan jag istället tipsa om min nya favoritserie Modern Family, så rolig och jag älskar alla, fast allra mest Phil.

But why?

Måndag utan att det ens riktigt var någon helg. Och jag är så ful. Det är oplockade ögonbryn, ovårdade naglar, en lugg i desperat behov av klippning, noppiga kläder, sladdrig mage, uttorkat gammalt smink i lådorna.

Och Trollet ska vaccineras i dag. The first cut is the deepest och allt sånt, känner mig som en bov innan vi ens gått dit.

Herre vad det inget finns att säga just nu. Orka skriva fler inlägg om trötthet, föräldragrupper och att känna sig som en enda stor fejk som mamma. Orka skriva mer om den trögflytande hjärnan.

Men om jag ska skriva om något så måste det väl vara att det där värsta tunga har gett med sig. Att dagarna den här veckan inte varit som ett enda väntande på avlösning. Att det fallit på plats lite mer. Att det finns en ro och att vi känner varandra nu. Och att jag känner de där känslorna för Trollet som jag trodde skulle funnits där från första början. Och det är nog tur, för J är lite av en skuggfigur här hemma just nu. Kommer hem klockan åtta och äter middag för att sedan åka tillbaka till jobbet och kryper ner i sängen utan att jag vaknar vid elva tolv kanske. Inte bittert, bara så våran situation är just nu. Men saknar så det klämmer åt. Tidsbristen, brister lite. Så nu tänker jag och Trollet helt enkel hänga på Js jobb och hjälpa till med lite småsaker under helgen.

Trollet får då mat så hon klarar sig

Motsatsen till insnöad

På riktigt det är inte synd om mig men det är faktiskt för varmt för att gå ut i dag.

Paranoid

Oj nu har nåt konstigt hänt. Först kom Js syster med familj hit med både fika och lunch. Jsystern tittade med hjärteögon på mig och sa att om det var något vad som helst så var det bara att ringa. Avlastning, mat, sällskap, ja vad som helst?

Sen ringde yngsta Jbrodern och frågade om de kunde komma bort en sväng i eftermiddag. Och de kunde ju passa Trollet en stund om jag kanske behövde sova.

Jag anar någon form av konspiration. Att det är Jpappan som med myndig stämma uppmanat alla sina barn att besöka mig med jämna mellanrum för att kolla att jag verkligen pallar med det här. Antagligen som en följd av att J och Trollet blev ivägskickade från hemmet i fredagseftermiddag. När jag bara ville vara själv. J åkte till sin far och berättade säkert om min darrande underläpp.

Happy good Monday

Hoppas att ni som bor på Nordpolen, eller nej menar ju i Sverige, har haft en fin och insnöad helg. Själv har jag hängt på stranden i dagarna två, ätit uteserveringsluncher, lyxiga middagar och bara fått ha det väldans fint. Nu är det måndag igen och det känns sådär. Lite ensamt, kraftlöst och ja som en väntan på att J ska komma hem vid åttatiden.

Den bästa känslan är liksom att känna sig lite bättre än alla andra eller jag menar det bästa är fasiken att få lite perspektiv och känna tacksamheten

Första träffen med föräldragruppen blev en hejdundrans succe. Eller nej, nu ljuger jag ju lite. Det bestämdes att vi skulle ses hemma hos oss, eftersom jag är den enda människan i Nya Zeeland som inte har ett körkort. Detta gav ju mig ganska mycket panik. Eftersom människan i allmänhet och jag i synnerhet är galen så kan man ju absolut inte låta någon se en ha det rörigt hemma. Nä, det är ju viktigt att visa för andra nyblivna mammor att jag är rätt perfekt faktiskt. Så jag körde lite panikstädande, plockande och skurande och svängde till och med ihop en kaka.

Sen slutade med att bara en kom. De andra var antingen utmattade för att de har kolikbarn, inlagda på sjukhus eller var tvungna att ta sin bebis till doktorn. Kände mig mycket lyckligt lottad. Trollet är ju ändå världens gulligaste unge. Så jag och hon som kom hit kunde tindra med ögonen och berömma varandras bebisar och tycka synd om de andra.

Gåta jag måste lösa

Måste hitta kraften och tiden att hålla igång min hjärna. Det känns som att den låter piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip måste sova måste sova piiiiiiiiiiiiiiip just nu. Kul och intressanta samtal som går att föra med mig.

Får jag sakna stimulansens man får av andra vuxna och arbete? Gillar ju inte Trollet mindre för det. Men kanske är jag inte den bäst lämpade för mammaledighet. Eller så är jag bara väldigt trött.

OS

Jag hade bara utgått från att det inte skulle bli något vinter-OSfrossande i år. För jag trodde icke att det skulle visas på televisionen här. Men ack så fel jag hade, det visas dagarna i ända på en tevekanal. Och med den utmärkta tidsskillnaden mellan Vancouver och Auckland så går det bra att följa allt i realtid på dagtid. Fast hos mig är det måndag förmiddag och där i Kanadat är det söndag förmiddag.

Däremot funderar jag starkt på att tvinga mig till ett jobb som expertkommentator eller programledare i studion till nästa vinter-OS. Är inte så imponerad om man säger. I går lärde jag Js far, bror och syskonbarn allt jag kan om skidskytte och de var imponerade om man säger.

Men nu måste jag och Trollet slita oss från OS eftersom jag just gjorde den intressanta upptäckten att vi har en blöja hemma, inte en hållbar situation alls.

Hjärtar

Vi hade tänkt oss lyxpicnic på en strand två timmar bort. Vädret är grått och duggregn därför. Så vi åker till fransk marknad och köper ost och andra goda grejer istället. Det är ju sån där alla hjärtans dag i dag och vi har tänkt oss att köra omtänksam kärleksfull stil hela dagen lång. Alltså som motsats till utmattad sur stil.

Vardag

Två noteringar så här på söndagsmorgonen:

Det bästa med att bo utanför Sverige måste ju vara att jag slipper hela det här melodifestivalrejset som verkar hålla på ett halvår ungefär. (om jag läser dn.se och aftonbladet.se kanske jag råkar läsa lite om det i alla fall.)

Att Jerker är ett riktigt dåligt svenskt namn om man någonsin vill åka till ett engelsktalande land har jag aldrig tänkt på. Men J påpekade det i morse när han som vanligt satt med näsan begravd i Stieg Larsson.

Jaha

J har faktiskt inte jobbat en lördag på flera månader. Men nu när alla besök åkt hem och vi skulle ha en helg med bara oss. Då måste han såklart jobba men bara i två timmar säger han och skyndar sig till jobbet. Sen ska han komma hem och vi ska gå långpromenad och äta lunch och vara lyckliga och tillsammans och idylliga. Nu har det gått sju timmar sen bara två timmar och jag suckar.

Nästa vecka ska jag träffa mammorna från föräldrakursen med bebisar. Papporna är väl på sina jobb eller nåt. Undrar lite vad vi ska prata om. Utbyta skäckhistorier om förlossningar? Skryta om våra barn? Kanske måste börja plita på en liten lista med grejer som hon kan.

- Minst tio olika ansiktsuttryck har hon på repetoaren, varav ungefär nio får henne att se lite efterbliven ut.
- Hon är jättebra på att gå upp i vikt. Jag kallar henne LillBuddha när hennes pappa inte hör.
- Hon älskar att sträcka upp handen i en perfekt imitation av den där hälsningen de körde i Tyskland under trettio- och fyrtiotal. Fast jag säger till henne varje gång att man verkligen inte får göra så. Måste få henne att sluta med det innan vi kommer till Sverige. Vill inte att hon ska bli åtalad för hets mot folkgrupp.

Sen kan hon nog inte så mycket mer. Alltså förutom de där vanliga grejerna som att sova, rapa, bajsa och sånt. Känns rätt futtigt ändå. Undrar om jag kan träna henne att jonglera eller så under helgen.

Saknar

Bra saker med att ha besök från hemlandet:
Folk slåss om att få vara barnvakt, vilket lett till att jag kunnat gå på bio, varit ute i natten och druckit en öl, skrattat och känt mig jättemycket som mig själv. Har varit omringad av folk som bekräftat barnets status som otroligt extraordinärt begåvad. Har haft hjälp med allt. Har gjort massa roliga och turistiga grejer.

Nu har alla åkt hem och det enda bra jag kan komma på med det är väl att nu har jag tid att läsa bloggar och skriva blogg. Men oh saknaden.

Sunday Rose (N. Kidmans kid, sounds like Sunday Roast)

Söndag. Jättemycket grus överallt. Fungerar ganska bra med att vakna några gånger eller tre på en natt. Inte alls bra efter att helt plötsligt hållts vaken en hel natt. Vi skäller på varandra. J tycker att det här med att vara förälder är precis som när han hade livskris och åkte till Europa och jobbade på ett hostel. Då var det folk som skulle checkas in och ut nätterna igenom. Nu är det ett barn som vill äta, ha ren blöja eller bara vill bäras runt. Fast när han jobbade på hostel så var han full hela tiden, han kan inte bestämma sig för om det var bättre eller sämre.

Efter att ha sprungit runt med mormödrar på zoo och vinkat iväg en taxi till flygplatsen äter vi lunch och sover. Gillar varandra lite mer efter det. Sömn är en viktig grej för att kunna bete sig civiliserat är alltså dagens lärdom.

Nu läser J Stieg Larsson bok nummer två. För trött för att veta vad den heter på svenska eller ens orka googla. Jag har inte läst en enda bok sen hon föddes. Hjärnan pallar inte, funderar på att sjunka ner i chicklitträsket igen. Men Stieg Larsson alltså, det var det jag skulle komma till, så poppis. Helt plötsligt slipper man folks utrop om Abba och Ikea när man berättar vart man kommer i från och folk undrar om man kanske kände Stieg Larsson istället och har konspirationsteorier kring hans död.

Bästisbesök

I dag kommer min bästis hit. Hur mysigt blir inte det. Jag föreställer mig att det är nu det händer. Att jag äntligen får dricka ett glas vin alltså.

Roliga grejer min mormor gör

Börjar prata med folk när vi är och badar på spa och sen blir kompis med dem på facebook.

Trött

Gudars vad jag har skrutit för alla om hur snäll min bebis är och hur lätt allting går. I dag tror jag att någon slags två veckors plus adrenalinrusch tog slut, för plötsligt har jag svarta ringar kring ögonen, värk i hela kroppen och kan bara tanka på att vila, sova lite middag och när jag kan tänkas få komma i säng i kväll. Och om jag kanske kan få en massage innan jag somnar.

Vill typ köpa ett diamanthalsband till min mamma som är här och lagar mat, diskar, dammsuger, plockar, tvättar, viker tvätt och tar med bebis på promenader. Alltså folk som är ensamstående med småbarn får en stående ovation från mig. Jag skulle nog lägga mig ner och ge upp efter en dag.

Dagens näe det tycker jag verkligen inte

J ringer från jobbet och vill prata lite med sin dotter som rapar i örat på honom.

Sen säger han att han tycker att vi ska skaffa ett barn till. Typ nu. På direkten.

Jag tycker tack men nej tack. Återkom i ämnet när jag hunnit förtränga barnafödandet lite mer, när jag inte har bröstmjölk överallt, inte svettas konstant, har blivit skitsmal och glömt bort hur det var att känna sig som en flodhäst.

Det där med att bli skitsmal kan ju göra att den dagen aldrig kommer.

Varning för vråläckligt innehåll

Jag tänkte att jag kanske skulle skriva lite om förlossningen i alla fall. Allt blev ungefär som jag tänkt mig i mitt värsta värsta fall. Det som jag var mest rädd för var att behöva bli igångsatt och att det sedan skulle sluta med kejsarsnitt i alla fall. Och det var exakt vad som hände. Jisses jag som ville ha en helt naturlig förlossning fick väl alla droger som man kan få i samband med en förlossning.

Det hela började med att jag blev inlagd på sjukhuset direkt efter ett besök hos barnmorskan när jag gått sex dagar över tiden. Mitt blodtryck hade gått crazy bananas. Efter en natt på sjukhus så bestämde läkaren att jag skulle bli igångsatt dagen därpå. Mot min vilja kan jag säga eftersom jag verkligen hade en dålig magkänsla kring det här med att bli igångsatt. Kroppen inte redo och allt det där. Men det går ju inte att argumentera mot argumentet för ditt barns bästa.

Så tidigt på morgonen på torsdagen blev jag undersökt och barnmorskan meddelade mig glatt att min livmoderhals var hård som en morot. En dos med gel stoppades upp. Efter tre timmar ungefär började jag få lätta värkar. Deras plan verkade vara att ta hål på vattnet när jag öppnat mig två centimeter. Eh, jag öppnade mig ingenting. Klockan fyra på fredag eftermiddag, alltså vad som kändes som ett år senare, och många doser med gel till så kunde de ta hål på vattnet.

Klockan sju på fredag kväll gick jag till förlossningen som var avdelningen bredvid. Där de satte ett värkstimulerande dropp. Och ja de tio timmarna jag var på förlossningen är ärligt talat en slags dimma där allt var blod och spyor. Jag spydde på J, flera gånger. Flera! Jag fick krystvärkar men slutade att öppna mig, blod sprutade. De var tvungna att ta bort droppet och sätta en epidural för att ge kroppen chans att hinna ifatt sig. Plötsligt fick jag skyhög feber och innan jag hann fatta något hade de gjort ett akut kejsarsnitt. Det var lördagmorgon och hon var där hos oss och allt var bara bra igen.

Var det för jävligt? Svar ja. Kan jag tänka mig att föda barn igen? Visst.

Status: förvirrad

I dag kom det en bröllopsinbjudan på posten, till J, Haren och Astrid. I ett annat kuvert låg hennes födelsebevis. Då kändes det lite konstigt i magen, som att det är på riktigt det här. Att vi är tre personer nu. Ibland glömmer jag bort det. Som i förrgår när jag undrade vad det var som pep från sovrummet, tog fem sekunder ungefär innan jag kom på att just det ja bebisen. Eller alldeles nyss när jag föreslog för J på telefon att vi skulle gå på bio i kväll. Och han tyckte att nja alltså bebisen älskar ju att äta typ en gång i timmen så det blir nog lite svårt och jag tänkte just det ja, bebisen.

Hoppas att jag inte blir en sån där mamma som glömmer vagnen på ett cafe och sådär, lite pinsamt. Om jag nu tänker gå på cafe. Fast jag märker att jag redan har lattemorsatendenser. När jag tog första promenaden med vagnen köpte jag en kaffe och tänkte att det var ju fasiken att vagnen inte har en sån där fräsig kaffehållare (eller ja, egentligen vill jag inte ha någon kaffehållare men jag tänkte att det hade varit bra bekvämt.)

Snart

Jag ska skriva något snart. Först måste jag bara reda ut hur man hinner amma hela tiden, tvätta nedsölade bebiskläder, äta och komma utanför dörren ibland. Men allt är himlans bra. Hon är jättesnäll och så fin att mitt hjärta brister hela tiden.

Säg hej till publiken

Här kör Astrid lite tokerstyle typ fyra fem timmar in i livet.

Jag är så lyckligt trött

Nu har jag kommit hem från sjukhuset efter åtta dagar. Med oss har vi ett barn. Jag har tusen blåmärken från etthundraåtta nålstick och kanyler och ett alldeles eget ärr längs ner på magen och känner mig allmänt som att jag blivit överkörd av något jättejättetungt. Allt blev så mycket mer dramatiskt, utdraget och jobbigt än vad jag kunnat tänka mig att det skulle bli. Men såklart var det värt allt. Givetvis är hon det sötaste och smartaste barnet vi träffat. Bildbevis kommer när jag bara fått sova en timme eller två.

Tidsfördriv

Jag har lyckats läsa flera bra böcker på raken nu, Valerie Martins Property och Laurie Grahams The Importance of Being Kennedy. Efter att ha kämpat lite med Allan Duffs Who Sings for Lu tror jag att den läggs åt sidan en stund. Duff är en nyazeeländsk författare som väl mest känd för att ha skrivit boken som sedan blev filmen Krigarens själ. Låt oss säga att Duff verkar gilla att skildra det råa och våldsamma. Inte riktigt vad mitt psyke pallar just nu. I stället börjar jag med The Road som Jenny tipsat så mycket om. På baksidan står det saker som ultimate destructiveness och total devastation. Hoppas mitt psyke pallar.

Jag har börjat på en lista med svenska böcker jag vill köpa eller läsa när jag kommer till Sverige till våren. Hittills har jag skrivit dit Gellert Tamas De apatiska. Om någon vill tipsa om något vad som helst från de senaste två åren som måste läsas blir jag jätteglad. En bok gör ju ingen lista, det är väl mer en notering skulle jag tro.

Barn? Knappast i dag heller. Men barnmorskan kommer att ge mig en tid för att bli igångsatt när jag träffar henne i dag. Så då får vi något slags bestämt slut på väntan och kan bara hoppas att kroppen bestämmer sig för att det är dags innan det.

Så går ännu en dag

Söta rara kom till jorn den här veckan. Din mor blir nämligen skittrött och sur av att endast kunna sova i trettiosekundersintervaller pga allmän obekvämhet deluxe. Inte så mycket djupsömn då serru. Nu ska vi gå och kolla att du fortfarande växer och att moderkakan inte börjat ruttna.

Att ha samma smak som mormor

Mormor är numera i stan. Med sig hade hon säkert tio kilo presenter från släkt. Till bebis alltså. Och fyra paket med marsansås till mig. Och en ny handväska som hon köpt på vägen. Det läskigaste var att jag varit en sekund från att köpa exakt samma perfekta svarta vardagsväska från esprit till mig själv häromdagen. Undrar nu lite om mormor är ungdomlig eller jag tantig.

Försöka duger

Herre min je. Jag försöker på riktigt att vara positiv och inte tänka på väntan. Detta gör jag bäst genom att fika, baka, äta, sola (ni kan inte ana hur roligt folk kollar på en när man är gravid i tionde månaden på stranden), läsa och allmänt känna mig semestrig. Och i morgon kommer min mormor hit.

En annan bra sak för att ignorera väntan är att stänga av sin mobiltelefon så att man slipper svara på en miljard sms om man fått nån unge än eller. Då kan man nästan låtsas att den jättestora magen bara beror på den enorma mängden choklad man stoppat i sig. Nästan.

.....

Nope fortfarande inget barn. Försökte utmana kroppen genom att åka på utflykt med färja och buss i går. Hoppades att det fysiska avståndet från staden och barnmorskan skulle tilltala bebisens busiga sida, viljan att ställa till besvär. Resultat: noll. På riktigt så börjar det kännas som att det aldrig någonsin ska bli något barn nu.

När mamma frågade vad jag ville hitta på i dag så var svaret sura. Det är en bra och mogen attityd som kommer att hjälpa mycket tror jag.

Väntan

Jag har fruktansvärt lite tålamod och uthållighetsförmåga rent generellt. Samma gäller det här med att vänta på en bebis. Enligt min egen uträkning (fråga inte) var bebisen beräknad till den andra, enligt ultraljud den tredje och enligt senaste mens den sjätte. I dag är det den femte och jag är skitsur och känner på riktigt att det känns som att bebisen aldrig någonsin ska vilja komma ut.

Det är så tråkigt alla sover utom jag

Mina händer och fötter är extremt korvsvullna. Modern och J eftermiddagssover. Jag har sjukt tråkigt. Det var väl det jag hade att berätta ungefär.

Hormonell kvinna på flygplats

Saker jag hann gråta över innan mamma äntligen kom ut ur de där dörrarna direkt från himlen:

Att ett indiskt typ hundraårigt par i rullstol såg så religiöst lyckliga ut när deras vad jag antar var barn och barnbarn mötte dem.

Att en kille i kanske artonårsåldern köpt jättevackra rosor och trampade så nervöst på en samma fläck.

Att en mormor grät första gången hon såg sitt barnbarn.

Sen kom hon, mamma.

Så blev nyår

Det blev ingen vinnarbebis.

Däremot blev jag utsatt för tortyr. Js bästis som jag aldrig träffat förrut, var den mest smärtsamt tråkiga människa jag någonsin behövt spendera en hel kväll och en morgon med. Blott tre olika ämnen ägde han förmågan att konversera kring: sitt jobb, sitt briljanta intellekt och alla tuffa resor han gjorde hela tiden. Och lite grann om sitt svarta bälte i taekwondo och hans onda fot från nån tuff spark han gjort. Vad för människa på en middag hemma hos någon man inte träffat på flera år drar med sig sin dator för att visa typ sjutusenåttahundrafyrtiofem semesterbilder det första man gör efter cirka fem minuter?

Alltså det sjukaste var att J verkade ha hur trevligt som helst. Kanske är han lite av en självplågare? Kanske därför han valt att leva med mig när jag tänker lite närmare på det?

Hurry hurry

Klockan är strax sex på kvällen och vi har inte handlat någon mat till nyårsmiddag än. J ligger och sover, bara jobbat halvdag i dag och firar det med att sova sen klockan två. Måste tvinga upp honom nu. Men hans trötthet alltså, helt maximal. Ser det som ett typiskt slut på ett år när han nästan jobbat sig in i den där berömda väggen. För att han inte ska gå under med jobb och grinig bebis nästa år så är mitt nyårslöfte nummer ett att se till att han tar en lång, riktig semester någon gång så snart som bara är praktiskt möjligt. Då ska vi åka någonstans och bara vara vi och slappna av och sånt som man gör på semester.

Nyårsangst

Kan inte fatta att det är nyårsafton. Och det måste vara första gången sedan jag var tretton som jag inte har några direkta planer och definitivt inte vet vad jag ska ha på mig i kväll. Alltså jag vet vad jag ska spendera dagen med, mammaförbereda lägenheten, dvs dammsuga, damma, organisera, skura golv och polera. Modern och jag har ganska olika syn på det här med städning. Men jag tycker ändå att det är jättejobbigt om hon tycker att jag är slarvig. På eftermiddagen ska jag fika.

I kväll ska jag ja..... Jag ville redan för några månader sedan bjuda hem folk på middag. J tyckte neeej. Sedan blev vi bjudna på ett flott bröllop. Men jag tyckte neeej eftersom det var fyra timmar i bil bort och vi inte vet när bebis vill komma och min mamma landar tidigt på nyårsdagen. Sedan bestämde vi oss för att gå ut och äta bara vi två. Men ingen av oss orkade boka något eller kunde komma överens om vart vi ville gå. Så då sa vi middag hemma bara vi två. Häromdagen råkade J bjuda hit sin bästis som jag aldrig träffat(bästisen bor i annat land och är hemma i några dagar). Så vi ska väl äta middag vi tre antar jag. Klockan är nu halv tio på förmiddagen och jag har hittills fått tre förfrågningar om vad sjutton som händer i kväll. Och två sista minuten inbjudningar till två sista minuten fester, till en hawaiigrillfest och en inbjudan till en champagne- och snittarfest. Så slutsatsen blir ju att vi inte verkar vara de enda som är helt oorganiserade med att fira ut det här decenniet.

Spikmatta

Det här med spikmatta har inte nått Nya Zeeland så vitt jag vet. Undrar lite om det kommer att vara helt ute när jag kommer till Sverige i maj eller om det kommer vara den nya tältsängen. Ba här sov på min spikmatta.

The race is on

Jag försöker hetsa bebisen att bli 2010-talets första bebis. Sitter här och skriker till henne att hon måste visa att hon är en vinnare. Att vi måste ta det här tillfället i akt när vi har det. Borde inte vara så svårt alls. Kvinnorna på Tonga och Kiribati kniper igen en timme(om jag nu har rätt och det är de som har en timme up på nz) och sen hejjar jag ut bebisen en minut efter tolv. Lätt som en plätt om hon inte är en sån där olydig bebis som skiter i vad hennes arma moder säger.

Fint som snusdag

Svårt att veta när jag kommer palla att ta mig utanför lägenheten efter att bebis anlänt. Så i dag unnade jag mig extra allt. Såg The Lovely Bones på lyxbio, ni vet i puffstolar man kan ligga ner i och med knappar att trycka på om man vill ha drinkar serverade. Filmen var godkänd plus med några mycket bra skådespelarprestationer. Jag fulgrät en hel del. Sen körde jag långfika med fina vänner, sån där flera koppar kaffe inhandlas och allt avhandlas. Och efteråt gick jag helt locobananas på mellandagsrean. Efter att ha känt mig ful och allmänt ointresserad i nästan nio månader fick jag nästan en uppenbarelse. Jag kom helt plötsligt ihåg hur kul det kan vara med kläder och att känna sig snygg. Väldigt mycket fattigare har jag i alla fall massa snygga kläder att hoppas på att komma i snarast. J är på väg hem med thaimat och jag har någon slags känsla* av att den där bebisen kan vara på gång snart. Såklart kommer jag att gå två veckor över tiden bara för att jag säger så.

*Typ för att det känns som att jag har en fotboll som trycker på uppstoppad mellan benen. Okej intresseklubben nu noterar ni.

Tur att min kelle är smal och snygg i allafall

Jag vägde mig i går. Inget att orda om, jag har gått upp några kilo eller sju mer än nödvändigt, om vi utgår ifrån att tolv tretton kilos viktökning är något slags ideal. J har däremot gått ner sju kilo under graviditeten. Undrar om min ökade aptit varit värsta bantningskuren för honom. I vanliga fall äter han två tredjedelar av den mat vi lagar till middag men de här nio månaderna kanske det mer varit hälften hälften som gällt utan att vi lagat större kvantiteter.

Kände mig lite bättre när jag läste att Linda Rosing och hennes kille tillsammans gått upp femtio kilo under graviditeten.

*solar mig i glansen av Js smalhet*

Juldagen

Juldagens morgon och jag ringde till alla släktingar som jag visst inte ringde till i går kväll som jag tänkt, eftersom jag gick in i gravvt matkoma redan vid halv nio på kvällen. Det tog fem minuter innan farfar fattade vem jag var, då gav han luren till farmor. Pappa verkade i alla fall glad att höra av mig och gav mig oväntade och bra nyheter. Hemma hos brorn min verkade det också firas en fröjdefull jul.

Julklappsskörden hittills mycket fin. Urfint halsband och en mycket vuxen plånbok från J. En hel del böcker, godis, vin och kakor från vänner. Och den i särklass underligaste julklappen, en kräm för bröstvårtorna till mig från Js chef.

Nu ska jag äta ris a'la malta till frukost. För det får man om man vill. Och så kan man tänka en sväng på alla de som vi saknar vid jul, de som haft lite för bråttom från livet. Sen kan man ändå vara tacksam för att de alls fanns hos en, även om det inte blev så länge som man hoppats. Och så skänker man alla de som sitter ensamma över jul en tanke och uppskattar så himla mycket all kärlek man har runt sig. Sen orkar man inte tänka mer på sånt som känns i hjärtat och åker till stranden en stund innan jullunchen.

En gång till, GOD JUL!

Prisa någon men julaftonsmorgon är här och jag har inte spytt en enda gång än. Ätit risgrynsgröt med nerdragna persienner och tända ljus (fejkvinter). J fick mandeln och tror att det betyder att han kommer att få ett bra år. Han är ju lite rädd för giftemål men hoppas att han gifter sig med mig och inte någon annan.

Eftersom det är totalt okänt för folk här att julafton är den viktiga och riktiga dagen för julfirande så har J gått till jobbet och jag ska på julfest på mitt gamla jobb. Ryktena säger att vi ska få pizza till jullunch, juligt värre.

God jul i stugan

Åh min kropp fortsätter att vara vek och ge upp för spyandet hela tiden. På väg hem från barnmorskan fick jag glatt kliva av bussen tre gånger och vänta på nästa, för det är ju inte så himla trevligt att spy på bussen. Andra männsikor skulle ju kunna bli lite stötta och äcklade så här i juletider, ja alltså folk blir rätt äcklade när man spyr vid busshållplatser med men... Hallå kroppen jag är så hima sur på dig. Jag har ju fått lära mig att jag ska ladda som inför ett marathonlopp(chansen att jag frivilligt skulle ge mig ut på ett sånt är väl typ minus hundra). Alltså förlossningen är marathonloppet. Tror inte att det är rätt typ av uppladdning inför ett marathon att spy hundra gånger om dagen och äta endast vattenmelon, jordgubbar och skumchoklad.

Blir så matt av blotta tanken på att det är julafton i morgon. Pipröst på telefonen till J att vi skiter i att fira något på julafton utan gör bara juldagengrejen för då mår jag säkert bättre. Men så kan vi inte ha det enligt J. Nej i morgon ska det ätas risgrynsgröt och svenskt julbord. Orkar inte, vill inte, kan inte.

Hursom ha en riktigt vacker och kärleksfull jul var ni änsin är.

Bakåt framåt

Härmar värsta bra Jenny. Detta hade jag tänkt skulle hända 2009. Värsta fail skulle vi kunna påstå.

För övrigt sa planerar jag att ta körkort tio år försent(eh halvt uppfyllt, har skrivit teoriprov och då får man faktiskt ett körkort här men jag kan fortfarande inte köra bil), spara pengar(japp det har jag gjort), skaffa ett jobb som är för mig, resa till vackra platser, fria till J, att fortsätta forsöka lära mig att dricka med måtta (eller inte alls?)(jovars tack graviditeten), köpa många nya klänningar, ta spanskalektioner (for hur mycket tid kan man egentligen spendera med att forsoka lära sig ett språk utan att faktiskt lära sig det innan man struntar i det?)(tog lektioner men lärde mig fortfarande inte spanska), lära mig mer maori, att träffa min brorsson for första gången och kanske eventuellt, för att det säger jag varje år, försöka bli lite mindre dallrig och lite mer stark. Men om jag gör hälften av detta så vet jag att du hjälpt mig en bit på vägen 2009, så tack pa förhand.

2010 då? Jodå jag tänkte mig att föda barn(om inte bebis kommer ut redan i december 2009, för jag planerar def inte att föda fram en unge till inom ett år), läsa mer facklitteratur, skriva mer, absolut resa mer, mer målmedvetenhet ska göra att jag landat ett hyfsat jobb innan året är slut, inte slösa tid på skräpteve men se mycket film på bio, tvinga J att ta åtminstone en månads semester och åka iväg någonstans tillsammans, gå ner ialla fall 90 procent av gravvefett, handla dubbelt så mycket kläder som en kompensation för att jag köpte totalt tre klädesplagg 2009, försöka vara en avslappnad och inte allt för nervös mamma, komma ihåg att klippa mig var tredje månad och ha en skitrolig trettioårsfest. Och ta klart det där jäkla jäkla körkortet hur rädd jag änsin är för att köra bil. Äntligen ska jag gulla med min brorson.

Det jag absolut inte ska göra är att lära mig spanska.

Deppig dag men jag är i alla fall sjukt snygg i håret.

Dagens utmaning

I dag ska jag försöka klara av bankbesök, klippning, möte på nz motsvarighet till försäkringskassan, jakt på hotell till min mormor och lokalisera ett filmlabb som är det enda stället där jag kan köpa super8film(ja men såklart att J måste filma förlossningen, dock har han inte min välsignelse att filma något som jag inte kan se med mina egna två ögon.)

Allt detta ska jag försöka göra utan att spy på någon. Wish me luck som man säger om man(läs jag) pratar svengelska dagarna in the ända.

Klagomuren

Sista yogapasset i dag innan yogaplejset stänger för jul och nyår till och med den 11 januari. Åh snälla låt mig inte fortfarande vara gravid den 11 januari. Snälla snälla snälla. Lätt att tänka i typ vecka 27 att ja ja bebis kommer när bebis vill komma. Inte lika lätt att ha en trevlig och accepterande attityd mot bebis ankomstdatum när jag mår illa hela tiden, har ont i magen, inte kan sova och är allmänt så djävla obekväm. Nästan nästan de senaste dagarna att jag känt att jag längtar mer efter att graviditeten ska vara över än efter bebisen. Obs! nästan.

Js pappa sa i går att visst hade det varit bättre om den där om storken varit sann.

Det hade varit asskönt! Men tänk vad mentalt oförberedd jag hade varit. Bara oj här kom en stork med en bebis till mig, vad fasiken ska jag göra med den? Eller hade typ storken skickat ett brev, sms eller email och berättat att den var på g med en bebis?

Men ååååhhhh

Fick det här mailet:

Your growing baby is a coffee-group sized group (between 8-12 mums) who come a long with baby once a week and discover what their babies will introduce them to in the next 12 months!

Men guuud så modernt då. Så pappor får inte komma? Pappor kan inte vara föräldralediga? Tydligen inte. Tydligen så kommer även 2010 vara året då mammor är lite mer föräldrar än vad pappor någonsin kan vara.

Så som i himmelen

Precis som jag trodde så var själva storyn i Avatar typisk för en film jag verkligen inte gillar och heller nästan aldrig ser. Men effekterna! Måste se på biofilm. Minus för att 3Dglasögonen var för stora och gled ner på näsan a'la skolfröken hela tiden.

Hemma lagom till Så som i himmelen på teve. Himla bra dag.

Avatar

I dag hoppas jag på lite tredje gången gillt då de senaste två filmerna jag sett på bio varit urdåliga. Nämligen den här och den här. I dag är det Avatar som gäller. Jag har inte alls varit sugen men alla som sett säger att den är helt otrolig och alla recensioner har varit lyriska. J är mer än exalterad. Hans dröm har alltid varit att få jobba med James Cameron en dag. Kanske på hans nästa film om tio år eller så då. Vet inte om det är något att drömma om dock då alla rykten i den lilla nya zeeländska filmvärlden(weta digital i Wellington har fixat största delen av effekterna i filmen) tyder på att Cameron är ett sånt där riktigt riktigt jätteas. As eller inte så hoppas jag att jag gillar filmen.

Lägga sig vid nio kanske

Typiskt mig. Såhär. Vi har inga planer för kvällen. Jag har lite ond mage som känns som att den vill spricka för att huden liksom inte hunnit med. Mår lite illa. Vill mest ligga på säng och läsa William Boyd. Jvänner skickar sms och frågar vilja dricka öl?

Och jag tycker att för fasiken gå ut! J ute genom dörren på mindre än två minuter.

Efter fem minuter och lite tvklickklickklick inget att se och en uppäten kartong jordgubbar ångrar jag mig jättemycket. Har tråkigt. Är tråkig.

Istället för julstress - en promenad

Saabdöden

Jag trodde ju att detta skulle hända. Men när jag snabbläste svenska nyheterna i morse efter en långsittning med lördagstidningen här så stack det något så i hjärtat. Saabdöden är som när någon jag egentligen inte känner så väl går bort. Någon som dock är näranära med många runt omkring mig. Oron över hur det ska bli för släkt och vänner. När de bor i en stad där det knappt fanns några jobb att söka som det var.