Vaknade av att klockan ringde. Jag skulle flytta. Munnen var torr, huvudet för tungt jag hade spenderat hela natten på nån obskyr bar i Soho och kanske hånglat med en klasskompis. Rafsade ihop mina saker och packade mina väskor. Mitt nya studentrum låg en gata bort. Passade på att spy lite på den gemensamma toaletten innan jag gick iväg.
I det nya rummet lade jag mig och sov några timmar till. Vaknade och hade bakisångest. Promenerade ut på en trafikerad gata i ett äckelvarmt sommarlondon. Köpte coca cola, marlboro light och ett telefonkort, måste låta föräldrarna veta mitt nya telefonnummer. Tillbaka till mitt studentrum. Ringer mamma, inget svar. Ringer pappa. Svar efter inte ens en halv signal. Jag hör rädslan i pappas röst. Att han inte vet vad han ska säga.
- Älskade sätt dig ner det har hänt nåt hemskt.
- Har det hänt nåt med farmor eller farfar??
- En bilolycka. Lillebror är död.
- Hej då, ringer när jag fixat flygbiljett hem.
Ett litet litet rop får jag fram. Hjälp. Sen går jag och spyr. Knackar på dörren till grannen. Säger att jag måste få hjälp med att fixa biljett. Måste hem hem hem nu. Säger mantrat i mitt huvud. Ringer SOS International som fixar, ringer tillbaka efter fem minuter och säger vilket plan jag ska ta och vart jag ska hämta biljetten. Packar en axelremsväska med några få saker. Ringer pappa och Bästisen för att säga vilken tid jag landar. En av grannarna följer med mig i taxin till flygtåget till Heathrow. På tåget börjar jag vilja skrika rätt ut. Får min biljett. Efter securitycheck så viker sig mina ben. Nu skriker mantrat i huvudet "Lillebror är död, lillebror är död" jättehögt på ett skärande sätt. Jag sätter mig i myllret av alla människor mitt i terminalen på golvet och hulkar, skriker och gråter samtidigt. Alla tror givetvis att jag är en dåre. Jag vet inte hur men jag hamnar på en kvinnas kontor. Hon fixar kaffe och pratar. Slutar aldrig att prata. Jag ser hur hennes mun formar ord som min hjärna inte klarar att registrera. Den pratande kvinnan följer mig till gaten. Alla andra har redan gått på planet. Den pratande kvinnan har berättat vad som hänt för flygvärdinnorna. Tidningarnas framsidor skrek Två döda tonåringar i bilolycka parat med en bild på en helt hopknycklad bil. Jag tog både Expressen och Aftonbladet. Flygvärdinnan gav mig tre säten själv och en filt. Frågade om jag ville ha en drink. Varvid jag sa att inte ens all sprit i hela världen skulle hjälpa mot detta. Hela flygresan satt jag och hoppade upp och ner, hade svårt att andas, att tänka, att bli av med alla mantran i huvudet.
Pappa och Bästisen mötte på flygplatsen. Dom grät. Jag var bara forcerad. Pratade oavbrutet hela vägen till Industristaden från flygplatsen. Tvingade dom om att köra direkt till olycksplatsen. Som var fylld av blommor, brev, ljus och mängder av ungdomar. Åkte hem till mamma. Hon och Brodern sov. Fyllda med sömntabletter. Jag tror att någon av morbröderna var där först. Jag tänkte hela tiden att detta är inte sant, inte sant, inte sant. Kan inte hända. Satt under fläkten och rökade hela natten. Halv fem på morgonen gick jag till torget för att ta bussen till sjukhuset. Där tänkte jag leta upp Lillebrors kropp för att se om det kanske var sant. Eller om allt var ett enda stort missförstånd. Jag plockade ner ett inramat kort från väggen för att ha med något att jämföra med. Som om jag skulle glömt hur min älskade lilla såg ut. På sjukhuset bröt jag ihop någonstans när jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Någon ringde efter sjukhusprästen. Och morbror kom springande, jag hade ju bara försvunnit. Till slut fick jag se honom. Hans bröstkorg var dubbelt så stor, som om den exploderat. Hans ansikte var prickigt och streckigt av glassplitter. Och han var alldeles död. Oåterkalleligen så. Och han hade dött medan jag drack gin&tonics och kanske hånglade med en klasskompis. Och min bröstkorg exploderade med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar