Utan någon direkt anledning känns allt helt plötsligt uthärdligt, det brukar göra det tillslut när man väntar ut och tröttar ut ångest. Jag har tagit tag i saker, beställt en diger lista böcker från riksdagsbiblioteket, läst massa viktiga böcker och satt post-it lappar i dom, ringt till farmor och känt mig snäll, druckit fyra koppar kaffe och hetsätit mängder med vaniljkex.
Funderat över varför varje gång jag tänker mig att skriva kärlek så blir det kräklek. Dyselexin som spökar eller något freudianskt undermedvetet?
Beställt en bok skriven av Woodcock, smålustigt namn. I Edinburgh finns det en gata som heter Cockburn street men det uttalas cooooburn street, tyvärr.
Och två dundersöta sms plingar in i denna stund. Kräklek kanske är lite kärlek ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar