Mamma

Har läst många böcker kring socialförsäkringssystemet i Sverige denna veckan i skolan. Det får mig att tänka på min mamma. Min mamma hade 25 år kvar till pensionsålder när hon blev sjukpensionär. Hur går det att bedöma att någon inte kommer att kunna må så bra att hon kan jobba igen på 25 år? När det handlar om ett trassligt psyke. Eller är det bara jag som så gärna vill tro att min mamma ska bli frisk igen?

Vi pratar aldrig om att min mamma är sjuk. Inte med henne eller med varandra. Och jag såg det aldrig komma. När jag var 15 år ringde telefonen hemma hos pappa en dag medan jag satt och rökte genom balkongallret. Jag och Bästisen hade satt en filt där och hade picknick. Pappa var bortrest någonstans. Min morbror sa att mamma var på sjukhuset, att jag borde åka dit. Hon var alldeles neddrogade och märkte mig knappt. Mina bröder såg rädda ut. Jag försökte skämta. Hon vägde 37 kilo och jag fattade inte att jag inte märkt något. Att hon höll på att gå under. Mitt 15åriga liv kretsade bara kring mig själv.

Sen blev det en cirkelrörelse av mediciner, långa perioder på sjukhus, hem ett litet tag, tillbaka till sjukhus, ökad mängd mediciner istället för minskad. På avdelningarna var det fullt av läskiga psykon, jag hatade att hälsa på för jag ville inte förknippa min mamma med dessa människor. Dom var ju galna på riktigt. Sen var det den där gången då hon försökte ta livet av sig. Och det var så nära. Och jag undrar hur det hade blivit om hon hade lyckats. Jag orkade inte ens gråta. Yngsta bror var den enda som vågade säga det vi alla tänkte "hur kunde du göra så här om du bryr dig om oss?" Och jag tror inte att hon brydde sig.

Och jag trodde att jag mådde bra. Att jag inte brydde mig. Samtidigt som jag skolkade hela tiden, låg runt, drack obehagliga mängder alkohol, lekte med mat. Men alla tyckte att jag var duktig som vanligt. Klarade det bra. Jag tyckte med det. För att jag mådde som jag gjorde hade inget med mamma att göra intalade jag mig, för jag ville inte låta henne göra det mot mig.

När den Stora Olyckan inträffade och lillebror dog. Då trodde jag att det var över. Att hon skulle dö också. Kunde knappt vara ledsen över lillebror för att jag oroade mig för henne. Ville att hon skulle passas hela tiden. Om jag kände att det var mer än vad jag klarade av, hur kände då inte hon? Sen sket jag i henne och åkte bort i många år. Jag orkade inte. Bitter över att jag emotionellt blivit av med min mamma som 15åring. Skiter du i mig, så skiter jag i dig mentaliteten. Och så känner jag fortfarande någonstans. Fast jag inte erkänner det. Fast det gör jag ju nu.