Har just spenderat två timmar med att prata med Australien. Först en halvtimma med J. Sen en och en halv timma med min Bästis.
Jag saknar henne. Allt blir lite halvt utan henne. Från den dagen vi lärde känna varandra på riktigt när vi var runt 15, så har folk förknippat oss med varandra. Som att det inte gick att säga Bästis 1 i en mening och inte nämna Bästis 2 i samma. Vi umgicks varje dag hela gymnasiet, när vi inte umgicks så pratade vi i telefon eller skrev brev till varandra, vi drack sprit tillsammans, blev besatta av killar tillsammans, åkte på charter tillsammans, åkte på musikfestivaler tillsammans, allting tillsammans. Flyttade till London tillsammans. Folk hade aldrig träffat bästisar som oss. Sen flyttade jag till Spanien. Det var faen inte så kul. För jag saknade Bästisen så mycket. Visa av det så åkte vi ut och reste ihop. Splittades upp ett tag när hon blev kär i en ovanligt lång fransman. Flyttade till Skottland ihop. Och mr X hatade att han alltid skulle vara tvåa för mig. För hon låg på ständig och evig första plats. Åkte till Indien ihop. Tillbaka till Skottland. Sen förlovade hon sig och flyttade till Australien.
Och det har varit jäkligt bra för mig att stå på egna ben och lära mig att vara en person bara jag och inte bara en halva av en konstellation. Men satan i gatan vad jag saknar henne. Och vi ska fortfarande bo grannar någongång i framtiden. Och våra barn ska vara bästisar. Och helst gifta sig med varandra i framtiden. I Augusti då får jag träffa min Bästis igen. Efter två år. Och det är så konstigt att hon aldrig träffat mina kompisar här och dom inte henne. För känner dom inte henne så känner dom inte mig, inte riktigt i alla fall. Det är så konstigt att hon inte sett min lägenhet. Att hon inte träffat min nya kärlek, fast dom är i samma stad just nu. Det är så konstigt att vi inte vet varje liten obetydlig detalj om varandras liv. Men det är så det är att bli vuxen var det nån som sa. Livet förändras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar