Email alltså. Ibland tror jag inte det är sant när jag hittar email i min junkmail från folk som jag trodde hade glömt min enkla existens för allt för länge sedan.
Idag kom ett sådant. Från någon som var en pojke då men en man nu antar jag. Vi var i Melbourne samtidigt och brukade promenera hela nätterna tillsammans eller ligga sida vid sida i hans säng och lyssna på musik medan vi höll varandra i handen. Vi kunde prata om allt. Allt var sött på ett ganska trettonårsåldernromanssätt fast vi var över tjugo. Han flyttade vidare till Sydney. Jag passerade på vägen till någonannanstans och vi fick en sista helg ihop av middagar och vin och kramande och jag tyckte om honom så att jag var tre sekunder från att missa min buss därifrån. För att jag litegrann ville missa min buss. För att hålla fast en liten stund till.
Vi håll lite kontakt ett litet kort tag. Sen glömde vi varandra. Tills idag då det dyker upp ett email där han undrar hur jag mår och vart jag är. Och berättar att han ska åka till Indien i sommar. Precis som jag men det kan han ju möjligtvis inte ha en aning om. Ödet eller tillfälligheter eller ödet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar