Kollar ut genom fönstret och det regnar och är sju grader. Jag granskar mina lätt solbrända armar och drar täcket över huvudet igen. Ta mig bort från detta vidriga skådespel. Mamma lockar med kaffe och får upp mig. Väger mig. Skrik och vrål och barnsliga utbrott. Tre kilo har jag gått upp i Madrid. Jag som skulle vara mager som en jakthund när J anländer. Sen den äcklade känslan av att jag är en vidrig person. Som bryr mig om min kropp för att jag har råd att äta mig fet. Som tycker att livet är pest för att jag är i Sverige, ett demokratiskt land som är bra på ganska många sätt jämfört med ganska många andra länder. Tänker på de täta raderna av rumänska tjejer som sålde sig själva på en gata mellan Gran Vía och Sol, på alla de som måste lämna hemländer som de faktiskt älskar för att de inte får tänka fritt där, på dom ser sina barn dö för att det inte finns pengar till mediciner eller mat, på dom som förlorat allt i naturkatastrofer.
Vidrig var ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar