Partyprinsessan är född och uppväxt i ett kollektiv. Vilket gjorde henne till den självklara modern i vårt kollektiv om åtta, i mitt andra liv. Hon var den som såg till att någon lagade mat till alla varje kväll, predikade om allas rätt till allas saker, kläder och mat, talade med sina majjaplantor, umgicks med planer på att bli häxa, köpte vackra pennor till mig för att inspirera mig att skriva ner mina tankar, övade reiki på mig, fixade picnic i parken, jonglerade, masserade min onda rygg, tryckte bort min kissenödighet när vi druckit alltförmånga öl i parken.
Sen fanns det en annan sida av Partyprinsessan. Den som varit med om hemskare saker än jag klarar att tänka på och verkligen inte skriva om. Hemska saker som gör sömnen omöjlig. Som skapat behovet av saker som lugnar ner, saker som får henne att sväva, som får henne att försvinna, saker som piggar upp. Ibland inte sova på fem dagar. Måla tavlor, skratta, dansa, leva. Bli av med jobb för att hon kommer hög till jobbet sju dagar på raken. Hela tiden ha kul och vart går egentligen gränsen mellan att vara en partyprinsessa och att ha missbruksproblem?
Ett tag levde hon som uteliggare, under en bro, under ett bord, i en park, i en regnskog. Mitt hem är där himlen finns sa hon. Överallt. Hon hade inga pengar men alltid knark. På andra sidan jorden skedde detta parallella liv och aldrig har andra sidan jorden känts så långt bort. Hon slutade kolla mail, slängde sin mobiltelefon och gav bort sina kläder. Försvann från jordens yta ett tag. En gång trodde vi att hon var död. Hennes backpack hade upphittats med pass och sånt i en vägren, polisen ringde hennes hippiemor och hippiefar i hennes hemland. Jag drömde om hur hon liftat och mördats och hur mördaren sen dumpat hennes kropp på ett ställe och väskan på ett annat. Men hon dök upp på jorden igen, hade bara rest med en cirkus ett tag. Hon arresterades av polisen fyra gånger. Tills hippiemor och hippiefar hämtade hem henne. Vi var många som höll andan, undrade om hon skulle börja vandra med oss igen. Eller om hon försvunnit ut utanför den radie där vi kunde nå henne. Där vänskap blir en desperat ensidig akt.
Hon kom tillbaka och var sig själv på gott och på ont efter ett tag på ett sjukhus. Nu ser jag hennes liv och undrar om det är på väg tillbaka in i kaos igen. Sover i parken med en gatumusikants vaksamma arm kring sig. Röker crack med nya vänner. Ingen sömn. Samtidigt har hon det goda fina ljuset i sig som gör att jag inte kan vara arg. Hon talar omkull mina argument. Jag kan bara krama och stryka henne över håret och hoppas att det blir bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar