torsdag 17 maj 2007

Aldrig vilja vara tretton igen

Ibland läser jag nätversionen av Industristadens lolkaltidning. Den innehåller sällan riktiga nyheter, mer grannbråk och bortsprungna katter. Men sen finns ju familjesektionen också genom vilken jag håller kollen på vilka som blivit gifta och fått barn och med vem. Idag var det en intervju med Första pojkvännen.

Han var den första som jag bara blev ihop med. Genom folköl och hångel. Inte en lapp i skolbänken med rutor att kryssa i. Plöstligt över en sommar hade fråga chans blivit något för barn. Nu blev vi bara ihop. Egentligen var jag inte alls kär i Första pojkvännen. Att jag närmade mig honom med ett mål var en ren hämndaktion. Min fiende, ett blont litet stycke, hade månaden innan åkt fast för snatteri. Och lyckats med konststycket att uppge mitt namn och personnummer utan att någon upptäckte denna akt av bedrägligt beteende. Jag fick stå ut med polissamtal till mor för något jag inte gjort. Eller inte åkt fast för i alla fall. Via källor fick jag snabbt reda på hur det låg till. Skvaller är en populär sport i 13årsåldern då du inte kan försäkra dig om någons lojalitet eller din egen popularitets varande. Det blonda stycket var i alla fall kär i honom Första pojkvännen, det visste alla. Så efter åttanio folköl tog jag honom framför ögonen på henne. Hon såg ledsen ut, ögon blänkte, dramatiska gester gjordes, hennes tjejgäng konfererade på discots toalett. Det var en ren hämndaktion och inga känslor från min sida. Ett bevakande av min revir och fasad, ingen pissade ostraffat på mitt 13-årsjag. Men jag var ju tvungen att behålla honom ett tag för orsaka mer än bara en tillfällig rispa i hennes fasad.

Vi brukade titta på tv och lyssna på hångelmusik och hångla i flera timmar och ha händer överallt men alltid alltid utanpå kläder. Han var lite äldre eller ganska exakt ett år och elva månader äldre. Oundvikligen kom dagen då han ville mer efter ganska många månader. Ha händer innanför kläder. Vi hade hyrt någon videofilm, betänk att detta var stenåldern innan dvdn, och köpt chips. Han hade bestämt sig för en blixtattack. Kyssar på halsen och helt plötsligt snabba men samtidigt fumliga fingrar på jeansknappar. Händer som ville pressa sig in där dom inte borde vara. Liten tjej som fick panik och helt plötsligt ville hem och reste sig och sa nåt om fotbollsmatch dagen efter och inte ens en puss hejdå fick han. Sen ringde jag aldrig mer och inte han heller. Och i skolan låtsades jag som att han inte fanns.

I artikeln i tidningen stod det att han har sambo och ett litet barn. Men hallå! Vi har ju faktiskt aldrig gjort slut rent tekniskt sett. Jag känner mig lite sviken.

9 kommentarer:

egon sa...

Haha. Min gamla lokaltidning går inte att läsa på nätet utan att betala, tyvärr. Men jag brukar få urklipp från mamma om gamla klasskamrater och vänner som gift sig, fått barn, förlovat sig, tagit examen etc jadajda. Ibland får jag urklipp om personer jag aldrig känt, men mamma minns inte alltid alla och chansar lite. Häromdagen ringde hon och frågade om jag ville ha annons i tidnigen nu när jag får min examen inom kort. En gammal vän hade nämligen haft det förra veckan. Jag har inte bestämt mig än, lite är det ju som att knäppa alla som aldrig tagit sig från ica i lilla staden på näsan, samtidigt som det kanske är lite småsint? Jag vet inte.

erik sa...

Jag saknar sällskapet från vissa, och jag saknar det oavsett av vad de gör idag, det är vad vi gjorde då som är viktigt, men jag är rädd för att de skall tro att jag tror att det jag har gjort sedan vårt sällskap är viktigt, men jag har bara gjort det jag har velat, och jag hoppas att de har gjort samma sak, för det är vad som är viktigt, ICA i lilla staden kan vara viktigt om de tycker det är viktigt. Jag hoppas att vi skulle kunna träffas utan att jämföra vad som är viktigt, utan att tävla i viktigt, bara vårt viktiga sällskap.

Haren sa...

Egon:Va fasiken det kan du väl ha om du känner att du vill att folk ska veta. Sånt är ju kul för folk att veta, jaha hon har utbildat sig inom det. Sen kanske din mamma tycker att det är lite kul oxå; min egon har minsann.... Jag kommer lätt att sätta in bröllopsbild och bebisbild(om det blir några sådan) i framtiden om det så är 17 år sen jag flyttade från stan. Släkten blir glad.

Erik: jag hör vad du säger. Dom som blev kvar blev det av egen fri vilja. Och många av dom är mina bästa och finaste genom vår gemensamma historia. Ibland är det en njutning att vara i det sällskapet. Sen finns det stunderna där det blir tydligt att dom verkliga oceanerna faktiskt har skapat mentala avstånd. Inte att jag är bättre eller att dom är bättre. Eller viktigare. Men vi har olika utkiksplatser.

erik sa...

haren: jag instämmer, olika utsiktsplatser varifrån man kan se olika vackra saker, och kan peka ut dom till den andre som inte ser samma saker, så att båda kan se allt.

Haren sa...

Söta Erik: nu sa du precis vad jag försökte säga men inte riktigt formulerade.

erik sa...

haren: då sade vi det tillsammans!

egon sa...

ja, jag är med dig erik - men jag kan ändå inte låta bli att tänka så som jag gör. för i MIN värld har jag kommit längre, även om jag samtidigt är avundsjuk på deras förmåga att nöja sig. det betyder ju dock inte att mitt liv eller det jag gör på något sätt är viktigare. jag undrar bara ibland om någon där i den lilla staden undrar vad som hände med mig, jag som aldrig riktigt trivdes eller passade in eller var den mest populära eller den mest retade.

erik sa...

egon; Ja, i din värld har du säkerligen kommit längre eftersom bedömningen sker utifrån just din värld, men i den värld som finns hos de personer vi här pratar om, vet vi om du har kommit längre där? Där kanske du ligger efter då jag antar att du inte har gift dig eller har skapat familj i avseende på barn?

Sedan tror jag att de undrar, precis som du undrar här och nu.

egon sa...

jag säger inte emot dig, för jag tänker precis som du. men för en gångs skull lät jag mig själv vara lite enögd ;)